Ekman, Hasse: Lågor i dunklet

Alf Sjöbergs ”Hets” (1944) med manus av Ingmar Bergman är en lysande skildring av den gamla skolans värld. Filmens latinlärare, kallad Caligula (Stig Järrel), är ett förfärande träffsäkert porträtt av en diktatorisk och i grunden psykiskt sjuk lärare, som terroriserar sina elever.

Jag har i dag i TV sett ”Lågor i dunklet”, en film i internatskolemililjö av Hasse Ekman (manus och regi) och plötsligt insett, att den här filmen, från 1942, i viktiga avseenden har varit en inspirationskälla för ”Hets”. Inte bara så att det i Ekmans film finns en latinlärare, Birger Sjögren, spelad av Stig Järrel, utan att han terroriserar sina elever på samma sätt som Caligula gjorde i ”Hets” och dessutom är lika galen som Caligula.

Annars är storyn i de båda filmerna inte likadan och ”Lågor i dunklet” inte riktigt i samma klass som ”Hets”, men Hasse Ekman ska ha en eloge för att vara upphovsman till den här figuren och scenen. Jag vill dessutom framhålla, att Ekman, som gjorde alltför många alltför lättviktiga filmer, i fallet ”Lågor i dunklet” har skapat en både intressant och spännande film, i det senare fallet åtminstone en smula släkt med Hitchcocks mer psykologiska thrillers. Slutbetyget dras dock ner en smula av det väl platta slutet.

I filmens början finns ett slags varsel: Birger Sjögrens (Järrels) gamla mamma (Hilda Borgström) vrider sig på sin dödsbädd i vånda över vem som nu ska kunna hindra sonen från de galenskaper han uppenbarligen kan ställa till med.

Birger Sjögren är latinlärare på en internatskola, där vi också får träffa rektorn (Hugo Björne) och rektorskan (Linnéa Hillberg) och framför allt biologiläraren Rolf Nordmark (Edvin Adolphson), husfar i ett internathus för pojkar, och Eva Berg (Inga Tidblad), husfru i samma internat. Eva är förtjust i Rolf (och vice versa), men när han aldrig verkar komma till skott, gifter hon sig i stället med Birger och lämnar sin tjänst.

Gradvis får hon känna av hans märkliga lynne och de dunkla vrår som finns i hans psyke. Han blir också patologiskt svartsjuk varje gång hans hustru har minsta oskyldiga kontakt med sin tidigare samarbetspartner Rolf. Olika händelser leder till att det plötsligt börjar inträffa oförklarliga bränder på skolområdet, och Eva blir naturligtvis oroad och obehagligt berörd, när detta sker i samband med att maken kommer hem strax innan man hör brandbilens sirener.

Den som anar oråd och samband är också gymnasisten Per Sahlén (spelad av en för rollen lite för gammal Hasse Ekman), som har haft träff med sin fästmö, servitrisen Anne-Marie (Agneta Lagerfeldt) i en av de byggnader som har bränts ner och då tycker sig ha sett sin latinlärare. Han går till rektorn med den här historien, men när han går ut från rektorsexpeditionen, får latinläraren syn på honom och kontrar med att gå in till rektorn och misstänkliggöra Per, som han under en promenad säger sig ha sett på brandplatsen. Rektorn tror dock mer på Pers berättelse och ger honom till och med ett slags falskt alibi: De brännskador Per har på händerna fick han när han kokade tevatten, säger han.

Latinläraren beslutar sig för att göra sig av med rivalen, den allt mer misstänksamme Rolf, och på själva julafton, när Rolf kommer hem efter att ha varit på middag hos rektorn, överfalls och binds han av Birger, som därefter tänder på huset. Rolf kvicknar dock till i tid och lyckas ta sig ut genom att slå sönder ett fönster.

Så när latinläraren, utan hustrun som förklarar sig vara sjuk och låser in sig, anländer till julottan, får han strax sällskap i bänken av Rolf som han trodde var död. Rolf förklarar att han vet vad Birger har gjort och säger att han tänker lämna över Birger till polisen, men Birger får Rolf att åtminstone låta honom gå hem till hustrun, som dock inte finns i sitt sovrum. Där lyckas Birger stänga dörren och ta sitt liv.

Hustrun, Eva, har gått till ortens läkare för att söka hjälp, när denne rings upp om självmordet.

Slutscenerna utspelar sig på nyårsafton hemma hos rektorsparet, där Rolf är gäst och i princip också Eva – men hon håller sig ensam på övervåningen och vägrar först att gå ner till de övriga. Men rektorns fru får henne till slut att gå med ner till de andra, och så ser man inte bara rektorsparet ge varann en nyårskyss utan också Rolf och Eva, äntligen, närma sig varandra.

Den här filmen var en av den då fortfarande mycket unge Hasse Ekmans första filmer, och han fick berättigat beröm för den av tidens recensenter i stockholmstidningarna. Även skådespelarna fick gott betyg.