Persson, Peps: Hög standard + Droppen urholkar stenen + Fyra tunnland bedor om dan + Spår
Nyligen skrev jag om en samlings-CD med ett antal av Peps Perssons bästa låtar.
Det har gett mig anledning att gräva i läggen och försöka hitta recensioner av Peps-skivor jag har publicerat.
I nummer 3 1977 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) skrev jag om två av Peps’ skivor:
Standardkritik av hög standard
Peps Persson hålls, med rätta, för att vara ett av de riktigt stora namnen i progressiv svensk musik. Han startade som bluesartist (och spelar och sjunger fortfarande förbannat bra blues) men har skaffat sig ett häpnadsväckande brett musikregister.
LPn ”Hög standard” (Sonet SLP 2572) med Peps Blodsband innehåller följaktligen musik av ganska många slag. Bra sådan, vill man tillägga, även om bara några få låtar hör till det bästa Peps kan åstadkomma. ”Djupt i mitt hjärta” hör dit.
Ett bestående intryck av skivan är dock att den progressiva musiken sitter fast i en jargong, i en samhällskritik som man hittar inte bara i grupper till ”vänster” om SAP utan också inom socialdemokratin, ja till och med i CUF och diverse liberala grupper. Här finns rim på ”färg-TV” och PCB”. Här finns ”konkurrensens djungel” och kritik av kriminalvården.
Det intressanta med skrivan är att Peps tycks vara medveten om detta.
I ”Djupt i mitt hjärta” sjunger han mot en bakgrund som bland annat består av befrielserörelserna i världen och ”missnöjets röster”:
Själv sitter jag här o blåser
såpbubblor ur en ring
O lägger till o drar ifrån
Bland orden som strös omkring
Men nåt språk måste det väl finnas
som inte e mummel i skägg
Som kan slipa bort vår trubbighet
o skärpa våra tankars egg
Proffsigt – men varför denna dimma?
Peps Perssons ”Droppen urholkar stenen” (Sonet SLP-2575) är, som det mesta som hans Blodsband (Brynn Settels, Göran Weihs, Bosse Skoglund) gör, professionell, välgjord, rolig att lyssna till. Bara en sån sak som den uppsättning instrument dom här fyra killarna använder, piano, orgel, gitarr, elgitarr, trummor, tamburin, bas, kastanjetter, melodica, mellotron, clavinet, träblock, siren, klockor, gök, chocallo, marracas, munspel, cabaca, guijada… Av allt detta blir det rytmisk, fyllig, gungig musik.
Några låtar är bra översättningar: ”Liden såg” (”Small Axe” av Bob Marley), ”Det rolia e slut” (av Jimmy Ogden).
Göran Weihs’ ”Varför blev jag terrorist” står definitivt en klass under det övriga materialet.
Peps’ egna texter, vare sig de är original eller har förlagor, står naturligtvis generellt ovanför ganska mycket av det som ges ut på svenska plattor. Men det betyder inte att det inte finns invändningar att göra. Jag känner till exempel en svår vacklan inför de båda avslutande låtarna ”Vilddjurets tecken” (efter ”Mark of the Beast” av Peter Tosh) och Peps’ egen ”Hem, hem, hem”. Där finns ett bildspråk, en lyrik, bitvis också en samhällskritik som känns bra.
Men varför denna anarkism? Och varför denna dimma, som sveper in samhällskritiken i sitt töcken?
* * *
I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) noterar jag att SKPs skivbolag Oktober breddar sin utgivning med bland andra Peps Persson, dock under diverse politiska krumbukter: ”SKPs musikideolog Anders Johansson säger i Röd ungdoms tidning Rödluvan, att rocken inte är progressiv; den har aldrig varit proletariatets musik. I stället måste tyngdpunkten för den kommunistiska musikpolitiken ligga i att utveckla den svenska musiktraditionen.”
Jag konstaterar sen att Oktobers och dess distributionsbolags, Engelbrekts, nya skivgiv väl då får bedömas i det ljuset. Peps Perssons skiva på Oktober är en av dem som jag skriver om under rubriken
Från Viksta-Lasse till Peps Persson:
Mest spännande är ”Fyra tunnland bedor om dan… ” (OSLP 518) med Pelleperssons kapell, det vill säga Peps Persson & co som här har botaniserat i floran av folkliga visor och arbetarsånger från Skåne.
För på den här plattan hör man att det är jazz-, blues- och reggaemusiker som spelar. Inte bara ”f d” som det står i Oktobers pressmeddelande. Oktobers folktraditionalism har gummiramar, i bästa kommersiella mening. Därmed alltså inget ont sagt om musiken. Skivan är väl värd att ha.
* * *
I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1979 (19 oktober) var det dags för en mer kritisk betraktelse:
Mest musik
Textmässigt är Peps Perssons LP ”Spår” (Sonet SLP-2625, distribution GDC) en besvikelse. Visserligen är den första låten, ”Maskin nr 2”, en intressant förnyelse av arbetarsånggenren – till reggaemusik! Men ”Stabo” är en slapp gröna vågen-text. Och ”Hyreskasern” är direkt anstötlig, inte bara som bostadspolitiskt inlägg. Den är, vad värre är, haschpropaganda; ”vi kan inte röga vår holk ifre” för Larsson och Svensson och Lundström.
Den innehåller också flera låtar på engelska (skrivna av och sjungna av Tony Ellis och Lester Jackman).
Å andra sidan svänger det till max om till exempel Tony Ellis’ låtar, som ”Punky Reggae”. Och om flera av Peps’ låtar också. Likaså om instrumentallåtarna ”Moliendo Café” och ”Mors lille Olle” (!). Den här plattans kvaliteter är främst musikaliska.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^