Eesti/Estland: Socialdemokratisk comeback i EU-valet

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 3 mars 2019 klarade de estniska socialdemokraterna visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.

Här är partiernas resultat i procent (med förändring, + eller – jämfört med förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes), följt av antal vunna mandat i det här valet (samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent + 1,2) och 34 mandat (+ 4)

Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande och statsminister: Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8 procent – 1,7) och 26 mandat (- 1).

Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande och inrikesminister i den nuvarande koalitionsregeringen: Mart Helme.
17,8 procent (9,7 procent + 8,1) och 19 mandat (+ 12).

Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder, som innehar finansministerposten i den nya estniska koalitionsregeringen
11,4 procent (13,7 procent – 2,3) och 12 mandat (- 2).

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna har tidigare suttit i den centerledda koalitionsregeringen men har nu ersatts där av EKRE.
9,8 procent (15,2) procent – 5,4) och 10 mandat (- 5).

De tio socialdemokrater som lyckades få plats i Riigikogu var
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.

Det nyligen genomförda valet till EU-parlamentet blev något av en comeback för de estniska socialdemokraterna, nu alltså i opposition.
Reformierakond (Reformpartiet) blev där, med 87.158 röster = 26,2 procent, visserligen största parti och fick 2 mandat.
Men Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) blev god tvåa med 77.384 röster = 23,3 procent, vilket också gav 2 mandat.
Keskerakond (Centerpartiet) fick 49.819 röster, vilket gav 14,4 procent och 1 mandat.
Först på fjärde plats, med 42.268 röster, kom Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som stöddes av 12,7 procent och fick 1 mandat.
Isamaa (Fäderneslandet) fick 34.189 röster. det vill säga 10,3 procent, och 1 mandat förutsatt att Storbritannien lämnar EU.

I det här fallet är utfallet av personröstningen av särskilt intresse.
Marina Kaljurand, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, är den stora röstmagneten i det här valet. Hon fick 65.559 röster av sammanlagt 77.384 (s)-röster, det vill säga 84 procent av (s)-rösterna.
Med sig in i EU-parlamentet drog hon också partivännen Sven Mikser, som för egen maskin samlade 21.474 röster
Reformierakonds (Reformpartiets) Andrus Ansip och Urmas Paet fick 41.006 respektive 30.010 av partiets röster.
Yana Toom, Keskerakond (Centerpartiet) fick Centerns enda mandat med 27.003 personröster.
Jaak Madison, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) fick med 22.823 personröster också ett enda mandat.
Och som jag ovan har redovisat, kan Storbritanniens utträde ur EU eventuellt ge även Isamaa plats i EU-parlamentet.

För Socialdemokraterna förestår nu val av ny partiordförande.

Röstmagneten Marina Kaljurand, som är karriärdiplomat, satsar alltså på EU, och just nu finns det tre partiordförandekandidater, alla ur den yngre generationen:

Lauri Läänemets, född 1983 i Tallinn, partimedlem sen 2011, nu ordförande i Järvamaa, medlem av partistyrelsen.

Riina Sikkut, född 1983 i Vinni, partimedlem sen 2018, sitter i Riigikogu, vice ordförande i riksdagsgruppen.

Indrek Saar, född 1977 i Kuressaare, partimedlem sen 1998, vice ordförande i partiet (en av fyra), sitter i Riigikogu.

Slutligen ska det bli intressant att se om stjärnskottet Marina Kaljurand, som har halvrysk bakgrund, har lockat en större mängd av Estlands ryssar att i EU-valet rösta på (S). Och om det i så fall består.

Eesti/Estland: Borgerliga Reformpartiet störst i valet. Socialdemokraterna minsta parti

Sist jag besökte mitt forna hemland Estland var hösten 2017. Jag besökte tillsammans med Birgitta min forna hemby Juminda på ett näs ut i Finska viken, hälsade på släktingar och kunde till och med göra en visit i mitt barndomshem, Tabani, där det bor släktingar.

Men större delen av den här resan tillbringade vi i Tallinn, vars gamla stad jag kan hyggligt efter ett otal besök under Estlands frigörelse och sedan uppbyggandet av en demokratisk partistruktur, i mitt fall främst återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet, som under en period blev ett av de större partierna i landet.

Bland de partivänner jag träffade på Socialdemokraternas valvaka på restaurang Humalakoda i Tallinn – vi besökte valvakan efter kommunalvalet den 15 oktober – fanns partiledaren Jevgeni Ossinovski, som jag aldrig tidigare hade träffat personligen, men jag och även Birgitta hälsade på honom och fick också ett personligt samtal. Han var på gott humör, eftersom valet hade gått hyggligt – men man måste då tillägga att den del av landets ryssar, som inte har estniskt medborgarskap, i lokala val har rösträtt, vilket förstås påverkar valresultatet och ger de två partier som ryssarna mest röstar på, främst Centerpartiet men nu också, kanske tack vare att partiledaren är etnisk ryss, Socialdemokraterna.

Ossinovski talar förstås ryska men också idiomatisk estniska – han är gift med en estniska. Han är högt utbildad, har bland annat studier vid London School of Economics i sin meritlista. Enligt vad jag har läst funderade han till att börja med på att ansluta sig till det konservativa och kristna borgerliga partiet Isamaa (Fäderneslandet), vilket kanske inte är förvånande mot bakgrund av att hans far, Oleg Ossinovski, är en stenrik kapitalist, som på 1980-talet tillsammans med sin familj kom till Estland från Kazakstan. Fadern har varit lojal mot sonens val av parti, så det här bör inte ha spelat någon roll för utgången av det aktuella valet, men ändå: Jevgeni Ossinovski är kanske inte mannen som främst lockar arbetarklass, vare sig vi nu talar om rysk eller estnisk sådan.

Men över till det senaste valet till Riigikogu (Riksdagen), som genomfördes i söndags, den 3 mars 2019. Jag var inte i Estland då, och dessutom har det blivit mycket svårare än förr att via nätet läsa sig till vad som händer i politik och samhälle – de ledande tidningar jag förr läste på nätet tar numera betalt om man vill läsa sådant. Hittills har heller inte de estniska socialdemokraternas hemsida analyserat, ens skrivit om, partiets sämsta resultat i modern tid – i det nyss genomförda valet klarade partiet visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.

Men siffermaterialet och en del kommentarer går förstås att få fram via nätet. Här är partiernas resultat i procent (med motsvarande uppgift för förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes, följt av antal vunna mandat i det här valet samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent, 34 mandat (+ 4)

Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande (och fram till det här valet statsminister): Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8), 26 mandat (- 1).

Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande: Mart Helme.
17,8 procent (8,1), 19 mandat (+ 12).

Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt (men inte främlingsfientligt) och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande (se ovan) – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna sitter i den centerledda regeringen.
9,8 procent (15,2), 10 mandat (- 5).

De tio socialdemokrater som nu lyckades få plats i Riigikogu är
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.

Valdeltagandet blev 63,7 procent men varierade mellan 60 och 70 procent. Det kan ju hända att det senare kommer analyser av vilka grupper som inte fann det värt att rösta, kanske en del ryska väljare som tyckte att Centerpartiet svek dem.

Nämnas bör också att ett av de partier som kom in i Riigikogu i förra valet, Vabaerakond (Fria partiet), som till stor del var en utbrytning ur Reformpartiet, i det här valet åkte ut ur riksdagen.
1,2 procent (8,7), 0 mandat (- 8).

I Tallinn blev Rainer Vakra, en före detta centerpartist som betraktades som ett socialdemokratiskt stjärnskott, inte invald. Orsaken är att han beslogs med plagiat när han i sitt förflutna hade skrivit en uppsats under sin studietid.

Bland de utslagna (s)-kandidaterna fanns också förre partiordföranden, ministern och partisekreteraren Eiki Nestor, som jag och Birgitta senast träffade vid kommunalvalvakan i Tallinn. Han är en utmärkt person och partiföreträdare, om än till åren kommen.

Sist: Vad leder det här valresultatet till för regeringskoalition? Reformpartiet och det hittills regeringsledande Centerpartiet skulle tillsammans få en stabil majoritet, och det senare partiet har faktiskt öppnat för en sådan koalition. EKRE är omöjligt att ta med i regeringen, medan de båda återstående partierna nog skulle kunna tänkas reflektera på ett deltagande.

Själv ser jag mest risker med ett socialdemokratiskt inträde i en bred koalition – risken är då uppenbar att partiet totalkvaddas. Så mitt råd till dem är att hålla sig minst på armlängds avstånd från regeringsinträde och att mejsla ut en mer vänsterlutande politik. Och om jag har rätt om att många av de ryska väljarna nu har avstått från att rösta, eftersom de ogillar Centerpartiets högervridning, kan de i nästa omgång ta steget över till Socialdemokraterna.

En resa som resulterade i två nya äppelträd från Estland till vår trädgård i Öregrund

Birgitta fick i present av sin bror Ragnar och hans hustru Gunnel (som under sin studietid bodde hemma hos oss i Uppsala) en bilutflykt till mål som Birgitta själv fick välja, men också jag inbjöds att följa med.

Färden gick först till Wij trädgårdar Ockelbo i Gästrikland, där blomsterprakten när vi var där var överväldigande, men eftersom solen sken och sken, klarade mina allt uslare ögon inte att se just något, så jag tog mig försiktigt tillbaka till en bänk under ett solparasoll och satt kvar där medan Birgitta bland annat besåg rosenodlingarna. Senare valde hon ut plantor att köpa till vår trädgård i Öregrund, och jag köpte (inomhus) godis till Kerstin, Viggo och Klara. Men dess förinnan hade vi ätit mycket god lunch i restaurangen i huvudbyggnaden.

Sen fortsatte vi den här bilutflykten med att göra en tur till Västerberg nära Storvik, närmare bestämt till den folkhögskolemiljö, där Birgitta bodde när hon började skolan och där Ragnar är född. Mycket är, har jag förstått, förändrat sedan dess. Bland annat går vägen numera tvärs igenom det gamla folkhögskoleområdet, och trädgården kring det hus där familjen Dahl bodde var nog mer välansad förr.

Eftersom vi tänkte använda andra resdagen till mål i Dalarna, avlutade vi den här dagen med att åka till Falun och där checka in på Clarion Collection Hotel Bergmästaren, som också visade sig ha en prisvärd middag.

Nästa dag fortsatte vi till Stabergs barockträdgård. Barockträdgården är förstås anlagd senare, men själva egendomen har rötter som bergsmansgård ända från senmedeltiden. Den här miljön visas av historiska skäl för besökare – det är således inte primärt någon handelsträdgård, men det finns mycket att se för oss som är intresserade av blommor och andra trädgårdsväxter.

Fast mittåt: Medan vi vandrade runt där, började ett par kvinnor bära ut stora krukor med äppelträd, uppenbart avsedda för försäljning. Och eftersom jag på grund av det mulna vädret såg bättre, gick jag förstås dit och tittade. Och se på fanken: Plötsligt såg jag ett äppelträd som av namnet, Suislepp, att döma hade estniskt ursprung. Och när jag sen bad en av damerna om fler upplysningar och berättade att jag själv var estländare, berättade hon att där fanns ytterligare en estnisk äppelsort, kallad Tsarens sköld på svenska, liksom Suislepp med rötter i Estland men liksom denna mycket spridd även i Finland och i S:t Petersburg-området. Så det var klart att jag köpte ett exemplar av vardera, och de här träden är numera båda planterade på gräsmattan nedanför syrenhäcken i vår trädgård i Öregrund, också omgärdade av skyddande hönsnät runt stadigt jordade stödplankor.

Med hjälp av datorn upptäckte jag, att de här båda estniska äppelsorterna i dag säljs av ett antal svenska plantskolor, och jag har sen parat ihop dessas uppgifter om de här träden med upplysningar på estniska, hittade på internet.

Suislepp (Malus Domestica) är en apel från Suislepa mõis, godset Suislepp i trakten av Viljandi i Estland. Det är ett medelstort träd och en god pollinerare. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI. Frukten blir tidigt ätmogen och har god vinterhärdighet. Äpplena, 60-90 gram, är fasta och saftiga men ändå mjöliga. De här äpplena blir gula med röda strimmor.

Tsarens sköld (också i familjen Malus Domestica), togs fram av Regels plantskola i Tartu 1865 och är liksom Suislepp spritt i Finland och i S:t Petersburg-området. Jag har läst mig till att det efter planteringen kan ta flera år innan det här trädet blommar. Äpplena blir rödgula och koniska och har löst och saftigt fruktkött, mer sött än syrligt. ”Tsarens sköld” är en höstsort med bra vinterhärdighet. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI-VII.

Jag kom på mycket god fot med kvinnan som sålde de här träden till mig, och jag lyckades också få en påse med malvafrö, ganska lik den estniska malva jag en gång fick av min mamma, som i sin tur hade fått frön från släktingar i vår hemby, Juminda. Den malva jag nu köpte kallas Malva Syvestris, på svenska Rödmalva.

Malvor är ju ettåriga, så dem ska jag sätta i jord nästa vår.

Fast den här resan avslutades inte med besöket i Stabergs barockträdgård. Vi hade ett mål kvar, för vi hade också planerat att besöka Carl Larsson-gården i Sundborn, där vi också åt lunch i närbelägna Hyttstugan.

Men syftet med resan dit var förstås att se den miljö Carl och Karin Larsson bodde och verkade i under en stor del av året och det hus de tillsammans med barnen vistades i. Vi köpte en guidad tur och fick se rum för rum på husets två plan, möblerat som det var på larssonfamiljens tid och nu samtidigt en utställning av både Carls och Karins konst. Det var roligt att se, och märkligt nog klarade jag med hjälp av räcken också trapporna. Jobbigast för mig var det att behöva stå så mycket, men här och där fanns det enstaka stolar utplacerade, där jag kunde lyssna på guiden i sittande ställning.

På Carl Larsson-gården köpte jag presenter också till Matti, Karin och deras småflickor Ella och Sofia: en bok om Carl Larssons konst, Karinfröer (solros) och så mugg- eller dricksglasunderlägg med Carl Larsson-motiv åt småflickorna.

Eesti/Estland: Socialdemokraterna nära spärrgränsen, IRL under den

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i vissa avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde efter riksdagsvalet att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som efter valet bildades under ledning av Reformpartiet har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har lämnat den och i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

I den partisympatimätning Kantar Emor den 4-16 april gjorde för tidningen Postimees och nyhetsbyrån BNS har stödet för de olika partierna drastisk förändrats:

Reformierakond (Reformpartiet) 33 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 19 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 6 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4 procent (under den 5-procentsspärr som tillämpas)
Vabaerakond (Fria partiet) 3 procent (under spärren)
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3 procent i valet 2015 (partiet är, liksom i det senaste valet, under spärren)

Fria partiet, som grundades av avhoppare från Reformpartiet, har helt uppenbart tappat väljare till Reformpartiet, möjligen för att partiledarskapet i Reformpartiet har tagits över av Kaja Kallas, dotter till partiets ledare under dess framgångsår, Siim Kallas.

Som tredje största parti har Estlands konservativa folkparti etablerat sig. Det här partiet, tidigare ett landsbygdsparti med bas på sovjettidens kollektivjordbruk, förlorade en del av sina riksdagsledamöter till Socialdemokraterna och föreföll därefter vara definitivt utslaget ur Riksdagen men har återhämtat sig efter att ha bytt namn och ideologi och, vad värre är, blivit Estlands enda uttalat ryssfientliga parti.

Det senare kan också ha lockat över väljare från Socialdemokraterna, som numera leds av en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski – Socialdemokraterna har tagit en del ryska röster från det ledande ”rysspartiet”, regeringsledande Centerpartiet. Ossinovski – jag har träffat honom – talar en idiomatisk estniska, men det är klart att en del purester efter sovjetockupationen är tveksamma till ett parti, som väjer en etnisk ryss till partiledare.

Ossinovski har i det här läget valt inte att avgå som partiledare (något som partiet heller inte har begärt) men från sin post som hälsovårds- och arbetsmarknadsminister. Han tänker nu använda all sin tid och kraft till att lyfta partiet.

Partiet har beslutat att ge hans ministerpost till en kvinnlig, hittilsvarande regeringstjänsteman, Riina Sikkut, född 1983, med universitetsutbildning från Tartu och London och, kanske viktigast, under Ossinovskis tid som hälsovårds- och arbetsmarknadsminister, tjänsteman på hans departement.

Hur IRL ska kunna ta sig ur sitt bottenläge är inte alldeles klart.

Regeringsledande Centerpartiet har däremot en hygglig chans att öka sitt opinionsstöd, när ekonomiskt trängda väljare upplever de förbättringar regeringen redan har tagit beslut om.

Flykten från Estland

Enn Kokk, tisdagen den 13 februari 2018 klockan 13.00
Pharmasciaveteranerna, Uppsala

Ett par ord allra först om mig själv.

Jag heter alltså Enn Kokk, och Kokk låter ju inte så osvenskt även om det i mitt fall stavas med tre K. Men jag kommer från Estland, och där finns kokk som lånord och betyder samma sak som här. Förnamnet Enn är lite värre. Jag frågade en gång ett barnbarn, en dotterson, när han var liten, vad morfar heter, och efter lite betänketid svarade han Ett. I Estland är Enn inte något ovanligt mansnamn, och eftersom det finns också i varianterna Enno, Henn och Henno, kan det möjligen vara en kortform av Henrik/tyska Heinrich.

Jag fyllde 80 förra året och har levt större delen av mitt liv här i Sverige, men jag är född i Estland, 1937, och talar och förstår fortfarande estniska, fastän jag bara var sex när familjen 1944 flydde från Estland till Finland, sju när vi sen fortsatte till Sverige.

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det började med att Estland tvingades upplåta militärbaser åt Sovjetunionen. Men Sovjetunionen nöjde sig förstås inte med det. Det så kallade val och den parlamentariska process som användes för att legitimera Estlands tvångsanslutning till Sovjetunionen var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare. Men kandidater som gick emot en sovjetanslutning hindrades ställa upp. Och de som inte gick och röstade uppsöktes hemma med valurna och allt – ”Ni hade visst inte möjlighet att rösta” hette det då. Fast min envisa gamla farmor vägrade att rösta även då.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår farstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan. Jag minns fortfarande hur pappa en natt smög sig ner till oss i rummet där vi sov och hur det bestående och skakande intrycket av det här var att pappa inte riktigt kunde stå på benen. Men han var inte berusad. Det här berodde på att han under lång tid gömde sig på en farstuvind där det var så lågt i tak, att han inte ens kunde sitta upprätt.

Mamma förhördes av företrädare för Röda armén, som förstås undrade, vart pappa, som hade blivit inkallad, hade tagit vägen. Hon hävdade, vit i ansiktet – jag satt bredvid henne – att pappa hade gett sig i väg till mobiliseringsplatsen och då också, vilket krävdes, hade medfört familjens radio. Den ryska ockupationsmakten gjorde allt för att bryta kontakten med informationen från omvärlden.

Ryssarna retirerade tillbaka mot Leningrad, och sen kom en period av tysk ockupation. Esterna var efter sin historiska erfarenhet av de grymma tyska godsägarna ganska tyskfientliga, men efter den kommunistiska sovjetmaktens grymheter fanns det de som nu hoppades på något bättre. Men tyskarna var egentligen bara intresserade av att utvidga sitt eget Lebensraum.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten – jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt – rannakeel – som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finland i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. En av mina morbröder, som slogs i en estnisk bataljon i den finska armén, återvände med andra likasinnade till Estland och försökte, när tyskarna gav upp landet, upprätta en estnisk front mot invasionen. Han föll i de här striderna. En bror till honom, som också hade slagits i den estniska bataljonen i Finland, stannade där, eftersom han hade gift sig med en finska och fått två barn med henne. Men mot vad han hade hoppats skyddade det här honom inte. Han utlämnades till ryssarna på deras begäran och återsåg aldrig sin finska hustru och deras barn. Senare, efter lägervistelse, träffade han i Estland en kvinna som han ju aldrig kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Hans två barnkullar, en i Finland och en i Estland, träffades för första gången efter Estlands frigörelse, då han själv redan var död.

Vi i vår familj åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare till flera böcker ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det här bidrar till att jag känner starkt för de människor på flykt som under de senaste åren har drunknat i Medelhavet när de i överlastade båtar har försökt ta sig över till den europeiska sidan.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi på den tiden mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta alltså också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt. Fast pappa bet ihop och byggde en ny båt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också svenska medborgare. Väntetiden för svenskt medborgarskap var på den tiden sju år, men jag minns fortfarande mina föräldrars vånda: Skulle vi bli svenskar nu och släppa hoppet om att få återvända till Estland?

Bortsett från en smula hjälp under den första tiden i flyktingförläggning, i vårt fall i flickskolans aula i Härnösand, försörjde vi oss själva – min pappa sattes till exempel i skogsarbete. Snart lämnade vi också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa, som bara hade sexårig folkskola, blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag var under många år en av dem. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.
.
För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.

Eesti/Estland: Hela havet stormar

Regeringspartierna klarar sig inte särskilt bra i den senaste mätningen. Det ledande oppositionspartiet fortsätter att öka.

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i vissa avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades under ledning av Reformpartiet har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har lämnat den och i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

I den januarimätning Kantar Emor har gjort för tidningen Postimees och nyhetsbyrån BNS har stödet för de olika partierna kraftigt förändrats, men många av förändringarna ägde rum redan i motsvarande mätning i december (decembersiffrorna inom parentes)::

Reformierakond (Reformpartiet) 34 procent (28 procent i december))
Keskerakond (Centerpartiet) 21 procent (22)
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 18 procent (17)
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 11 procent (15)
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 5 procent (4) – det här partiet klarade inte femprocentsspärren i valet 2015
Vabaerakond (Fria partiet) 5 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 5 procent.

Det är inte lätt att se orsakerna till dessa förändringar, förutsatt alltså att de har ägt rum.

Reformpartiets uppgång till forna höjder kan ha att göra med den frihet till profilering oppositionsrollen ger.

Centern backade i kommunvalet i höstas – jag var i Tallinn då – men har generellt inte haft någon häftig nedgång, och partiet har mött sitt och koalitionspartiernas opinionsmässiga problem genom att börja diskutera en höjning med 25 procent av de ganska låga grundpensionerna.

Konservativa folkpartiet är det enda uttalat främlingsfientliga partiet, men så vitt jag vet har inget hänt som skulle trigga främlingsfientligheten just nu.

Varför Socialdemokraterna skulle förlora så mycket i stöd just nu är heller inte begripligt. En av partiets ledamöter i Riigikogu (Riksdagen) röstade i och för sig för en misstroendeförklaring mot en minister från IRL, men hade partiets riksdagsgrupp röstat likadant över lag, hade IRL rimligen lämnat regeringen och denna fallit.

IRL-ministern i fråga riktade en smocka mot landets ryssar, av vilka en stor majoritet röstar på regeringsledande Centern och en ganska stor minoritet på koalitionspartnern Socialdemokraterna, men hans parti, Fädereslandsförbundet, har fått honom att backa och lugna ner sig.

Och varför De gröna, vars ledare i huvudstaden samarbetar med Centern, går upp i nuvarande läge är heller inte begripligt.

Vi får invänta fler undersökningar.

Eesti/Estland: Stödet till partierna varierar kraftigt beroende på var man bor

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i vissa avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

I den partisympatimätning Kantar Emor under perioden 1-9 november har gjort för tidningen Postimees och nyhetsbyrån BNS har 1.083 personer tillfrågats:

Reformierakond (Reformpartiet) 29 procent (+ 2)
Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent (- 1)
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 14 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 7 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3 procent

Reformpartiet, nu i opposition, är obestridligt störst, regeringsledande Centerpartiet näst störst.

De här båda partierna är olika starka i olika delar av väljarkåren. 32,5 procent av de kvinnliga väljarna röstar på Centern, 25,3 procent av de manliga på Reformpartiet. 37 procent av esterna röstar på Reformpartiet, 71 procent av ryssarna på Centern. Av väljarna upp till 35 års ålder röstar 33,1 procent på Reformpartiet, av 35-49-åringarna röstar 26,2 procent på Centern och detsamma gör 44,2 procent av dem som är 50+.

Centern har backat men är fortfarande mycket stark i det rysstäta Tallinn:
Keskerakond (Centerpartiet) 37,4 procent
Reformierakond (Reformpartiet) 28,8 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 13,2 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 10,5 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4,9 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 2,6 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 2,5 procent

Genomsnittet för fyra andra städer, av dem de två sista rysstäta – Tartu, Pärnu, Narva och Kohtla Järve – skiljer sig ganska mycket från opinionsläget i Tallinn. Märk framför allt Socialdemokraternas styrka:
Keskerakond (Centerpartiet) 27,1 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 24,9 procent
Reformierakond (Reformpartiet) 22,8 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 11,9 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 7,6 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 4 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 1,7 procent

Så här röstar man i andra och mindre städer:
Reformierakond (Reformpartiet) 31,9 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 23,1 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 16,9 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15,9 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 5,5 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 3,5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 2,1 procent

Och så här fördelas partisympatierna på ren landsbygd:
Reformierakond (Reformpartiet) 29,7 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 17,5 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 17,3 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 12,7 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 9,6 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 8,5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3,8 procent

Eesti/Estland – ett återbesök i mitt barndomsland

I 80-årspresent av min hustru fick jag något alldeles fantastiskt, ett veckolångt återbesök i mitt födelseland, Estland, däribland en utflykt till min barndoms hemby, Juminda, belägen nästan ytterst på en halvö öster om Tallinn ut i Finska viken.

Jag var sex år när min familj en natt i februari 1944 i min pappas fiskebåt, fylld av andra flyende, tog sig över till Finland. Där blev vi kvar fram till hösten samma år då vi, inför Finlands fredsslut med Sovjetunionen som skulle medföra utlämning av estniska flyktingar, begav oss vidare till Sverige. Men det är en annan historia.

Från den här estlandsresan, 11-18 oktober, har jag redan berättat om vårt besök på de estniska socialdemokraternas valvaka i Tallinn – det var kommunalval i Estland söndagen den 15 oktober – och om valresultatet.

Besökstillfället var valt med hänsyn till det här valet, men egentligen var ju syftet med resan att ge mig en chans att ytterligare en gång i livet besöka den by och det hus där jag föddes den 19 juni 1937 och den huvudstad, alltså Tallinn, jag så ofta besökte inför Estlands frigörelse från Sovjetunionen och perioden av återupprättandet av ett fritt och demokratiskt land – med det senare arbetade jag på uppdrag av det svenska socialdemokratiska partiet, på vars huvudkontor jag arbetade. I återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet i Estland kom jag att spela en viktig roll.

Återbesöket i barndomsbyn Juminda kom, efter telefonkontakt med en släkting, Karli Lambot, att genomöras lördagen den 14 oktober, och eftersom Karli har en son som bor i Tallinn bad han denne, som också heter Karli, skjutsa oss i bil från vårt hotell, Tallink Express Hotel i hamnen. Det var bra att också få skjuts med en person som kunde vägen till Juminda och omnejden. Jag hade köpt rosenbuketter till dem vi skulle möta men också för att lägga på mina mor- och farföräldrars gravar på kyrkoården i Leesi, som vi skulle komma att passera. Mina farföräldrar, som jag minns från mitt barndomshem, Tabani, Hinrik – men han kallades Hindrek – och Anna Kokk (hon född Kvelstein), var båda döda, när vi gav oss i väg från Estland. Detsamma gällde min mormor, Anna Maria (”Marja”) Sankmann, född Niiholm, det senare rimligen ett förestnigande av det finlandssvenska Nyholm. Den ende av mina nära anförvanter som fortfarande levde när vi gav oss i väg var morfar, Jaan Sankmann.

Vi fick också möjlighet att gå in i kyrkan i Leesi, där mina föräldrar konfirmerades och senare vigdes. Den här kyrkan hölls i gång under sovjetåren, och den absolut drivande kraften i det här arbetet var en faster till mig, så trots att jag inte är ett dugg troende, kände jag en stark samhörighet med just den här kyrkan och skänkte därför en ganska stor summa pengar till kyrkkassan.

Sedan åkte vi vidare till Juminda, och redan på vägen dit märkte jag att allt inte var sig likt sen jag sist var där (nu ganska länge sedan): Landsvägen var relativt nyasfalterad, inte bara en smal grusväg till en avkrok.

Och så var vi framme vid Rätsepa (Skräddargården), där Karli den äldre och hans hustru Tiiu bor.

I en liten lantby som Juminda är de familjer som bor där ofta invävda i varann genom giftermål. Husmor på Rätsepa i min barndom var Anna, gift Lambot men född Kokk – hon var en syster till min farfar. Från den här familjen och gården kom Kreete Lambot, i Sverige gift Lindberg. Vi fortsatte att ha kontakt med Kreete här i Sverige, och jag var också nere i Skåne på hennes begravning. Sen mötte jag vid ett besök i Juminda, av en slump, hennes söner, som hade åkt dit för att göra det hon önskade, att strö hennes aska i havet utanför den gamla hembyn, Juminda.

Jag har varit hemma hos familjen Lambot tidigare i samband med återbesök i Juminda, allt ifrån slutet av perioden då Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen, under övergångstiden och sen flera gånger efter den återerövrade självständigheten. Vid de första besöken var Juminda sig likt, som jag mindes byn från min barndom – bara morfars och mormors hus, Siguri (Cikoriagården), hade rivits och ersatts av ett semesterhem knutet till en industri, men delar av trädgården fanns fortfarande kvar, och vid ett höstligt besök hittade jag mogna äpplen på ett träd på tomten, ett träd som fanns där redan på morfars och mormors tid. Jag tog med mig några mogna äpplen hem till min mamma, vars barndomshem det här ju var, och jag minns att hon grät av rörelse, när jag plockade fram de här äpplena i samband med ett besök i Juniskär.

Nu hade semesterhemmet ersatts av en stor modern villa, som omgärdades av granhäck. (Där fanns förr syrener. Jag har ett foto från vårt första återbesök i Juminda, på vilket min familj och Kreete samt vår mamma står framför syrenerna vid morfars och mormors och min mammas hus.)

En del av tomten, där för övrigt jordkällaren stod, hade styckats av, och där stod nu en modern villa, uppförd av ett par där den ena parten hade familjeanknytning till byn. Husägarna var ute och krattade löv, och när Karli stannade bilen och vi hälsade över staketet, bjöds vi in och jag fann att huset interiörmässigt lika gärna kunde ha funnits någonstans i Sverige.

Också Karlis eget hem på Rätsepa var nu invändigt helt modernt – till det nya i alla hus i Juminda hör indraget vatten och avlopp – förr, även under sovjettiden och övergångstiden, hade man brunn och slaskhink – och det är självklart att folk har telefon, TV och annat sådant. Birgitta och jag bjöds på egenfångad och egengravad sik. Samtalet rörde praktiskt taget allt om byn och vad som hade hänt där – Karli är vald till så kallad byäldste och känner till allt och alla, och han skriver regelbundet om byns begivenheter på en särskild hemsida för ändamålet. Jag hade berättat att vi nästa dag skulle på de estniska socialdemokraternas valvaka, men eftersom Karli inte tillhör något av de politiska partierna – han har, vet jag, tidigare kandiderat för en rent lokal lista, och sonen som skjutsade oss har kandiderat för en valallians i Tallinn, Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) – pratade vi inte så mycket om politik. Karli den äldre har i yngre dar varit tävlingscyklist; sonen är jurist.

Karli tar oss med på en rundtur i Juminda med omnejd, och eftersom det av och till regnar, åker vi i hans bil. Jag har redan berättat om turen till min mors barndomshem och till det nya hus som har byggts på tomten.

Men dess förinnan gör vi ett av Karli förberett besök i mitt barndomshem, Tabani. Jag minns det som ett gult trähus med rosensnår längs väggen mot vägen, en stor björk nere vid vägen (till vänster från huset sett), uthus med lagård och stall till höger och bastu en bit ner bakom huset, men praktiskt taget inget av det här, bortsett från det nu ombyggda huset, finns kvar. På gårdsplan ner mot vägen finns nu en välskött trädgård med fruktträd.

Och när jag går in i huset, numera bebott av släktingar, känner jag inte längre igen nästan någonting, och då syftar jag inte på den nutida möbleringen eller det faktum att de som bor i huset numera förstås har vatten och avlopp och el indraget, har TV och annat sådant. Själva rumsindelningen är en annan. Jag är i ett främmande hus.

Men vi blir oerhört varmt och vänligt mottagna av husets nuvarande ägare, dotter till en av mina fastrar, Elvira, som flyttade in där när vi hade gett oss i väg. På Tabani bor också Elviras dotterdotter och hennes son. Vi känner oss välkomna och blir hjärtligt bemötta, men det här är alltså mäniskor som jag egentligen inte känner, och mitt barndomshem känns som en främmande värld, detta trots att jag har mycket tydlig egna barndomsminnen härifrån: Farmor som en gång lurade mig att fiska med metspö ur ett vattenfyllt handfat – jag skulle bara blunda och be till Gud så skulle jag få fisk, och mycket riktigt: när jag hade bett färdigt och tittade, satt det en strömming på kroken. Farfar som var blind och mest låg i sin säng – men en morgon berättade farmor, en riktig krutgumma, att hennes man hade blivit pilsk och kommit in till henne, vilket ändade i att hon jagade ut honom, enligt henne så att han fastnade med skägget i rosensnåren. Och så minns jag en natt då min pappa, annars en stark och kapabel karl, kom in i rummet där mamma och jag sov, och han vacklade som berusad – förklaringen var att han hade vågat sig ner från farstuvinden, där det var så lågt till tak att man inte ens kunde sitta upprätt och där han gömde sig för att slippa bli inkallad till röda armén. Därifrån kom det sen några som ville förhöra mamma om vart han hade tagit vägen. Jag satt bredvid mamma när hon, alldeles vit och darrande, förhördes och hon förklarade, att vad hon visste hade han gett sig i väg till mobiliseringsstället och då också medfört familjens radioapparat – de här farliga kommunikationslänkarna togs allmänt i beslag. Men jag minns också ljuvliga sommardagar, särskilt en då jag la mig på rygg bland vildblommorna under en stor, blommande hägg.

Som ett slags brygga till krigs- och ockupationsåren i barndomen fungerade ett återbesök vid ett minnesmonument, ursprungligen tillkommet under sovjetåren, över ett ohyggligt förintelseslag 1941, då batteri från den då ockuperande tyska armén från en position bakom vår lilla by tillsammans med finskt batteri på andra sidan av Finska viken besköt sovjetiska och beslagtagna fartyg och båtar på väg mot Leningrad med flyende sovjetisk militär plus estniska kommunister men också många tvångskommenderade ester. Med hjälp av detta plus bomber, torpeder och minor sänktes 183 skepp, och havet utanför vår halvö blev ett dödens hav. En del av de omkomna flöt i land vid våra stränder och begravdes sen också utan namn i sanden. Jag har ett barndomsminne av en kvinna från Tallinn som kom till vår lilla by där hon av någon anledning trodde att hennes man hade flutit i land och begravts. Byborna ledde henne till en sandgrav de trodde en man som motsvarade hennes beskrivning låg i och hjälpte henne att gräva. Kroppen var vid det laget så illa ankommen att hon inte kunde avgöra om det här verkligen var hennes man, så hon lånade en fickkniv av min yngste morbror, Juku (Johannes) och sprätte upp den dödes byxbenssöm men det var inte rätt karl. Morbror Juku slängde sen sin fickkniv i havet, eftersom han tyckte att den luktade. Och jag minns att det i den uppgrävde mannens ficka låg en lapp med den alltför optimistiska texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände”.

Den här minnesplatsen har sedan kompletterats med andra minnesplattor, också försetts med en desarmerad mina och ett rep med skylten att det är förbjudet att beträda stranden, ett minne från sovjettiden.

Sen återvände vi till Rätsepa ännu en gång, men eftersom det mörknade, tackade vi värdfolket och blev sen av Karli den äldre skjutsade till vårt hotell i Tallinn. Av Karli fick jag också två små häften med vad nyfödda i byn år för år har döpts till och hittade där till exempel mina föråldrars dopnamn under deras födelseår. Jag fick också ett exemplar av en bok där jumindabor intervjuas om och berättar om sin egen och byns historia, ”Juminda jubijäneksed”. Den har jag sen tidigare, har till och med skrivit om den här på bloggen (11 november 2011). Jag fick den mig tillsänd av två andra släktingar, Liina Paadimeister, som vi faktiskt hann träffa på vårt hotell innan vi lämnade Tallinn, och så den nu döda Leida Urv. Men naturligtvis började jag genast läsa om den, nu särskilt intresserad av det Karli har skrivit i den. Till det roliga med den här boken hör att där finns mängder av foton, bland annat av min pappa vid bygungan och, alldeles i början av boken, ett konfirmationsfoto av tre nära anförvanter, den nämnda Kreete och två av min mammas syskon.

* * *

Övriga dagar tillbringade vi alltså i Tallinn.

Jag har tidigare redan skrivit om valet och valvakan, men hade jag inte läst estniska tidningar och sett nyhetssändningar plus lördagskvällens slutdebatt i TV, skulle jag, om jag hade varit en obevandrad och icke estniskakunnig besökare, knappast ha förstått att vi befann oss i slutskedet av en valrörelse. Ingenstans såg jag några valaffischer, och när vi med tips från det socialdemokratiska partikontoret var ute för att få vara med om något valmöte, hittade vi inget på angiven plats och tid.

Det usla vädret satte gränser för vår lust att loda omkring, så också mina usla ben, och eftersom vi inte bodde mycket nära någon passage in i Gamla stan, blev det mycket taxi till bestämda mål.

Det hotell där vi bodde hade usel mat, så vi var alltså tvungna att söka oss till restauranger i Vana linn (Gamla stan), och i början drev oss hunger och trötta ben att också besöka några turistfällor – jag tänker inte namnge dem – där kvaliteten inte motsvarade priset. Men med användande av min gamla lokalkännedom tog vi oss sen till några restauranger, värda att besöka: Vanaema juures (Hos mormor/farmor) en bit upp från Rådhustorget, en restaurang med traditionell estnisk mat och inredd med äldre möbler och inredningsdetaljer; Peppersack nära Rådhustorget; Olde Hansa , en krog med medeltida meny, också nära Rådhustorget; slutligen även Rataskaevu 10, en del av hotell Rataskaevu med ingång från torget ovanför med sin gamla hjulbrunn, det som har gett hotellet, torget där det är beläget och restaurangen deras namn.

Vid det här torget hittade vi också en hantverksbutik med mycket fina konsthantverksprodukter – här köpte vi en del till våra barn och barnbarn, och Birgitta hittade vrålsnygga textilier åt sig själv. Många butiker på vägen ner mot Viru-porten säljer krafs och bärnstenssmycken till mycket höga priser, men naturligtvis kan man även där göra enstaka fynd.

Vi gick också runt i affärskomplexet runt hotell Viru, beläget utanför Viru-porten in till Gamla stan, och det visade sig att Birgittas planerade 80-årspresent till mig även innefattade en del nya kläder, som hon ville köpa i Tallinn. Varuhuset Kaubamaja har en herrepikering som inte går av för hackor (vilket numera också innefattar priserna – hög kvalitet men också högt pris. Men efter lite letande hittade vi till någorlunda rimligt pris en ursnygg blazer och två par dito byxor, det ena de mycket sköna mörkblå manchesterjeans jag nu har på mig. Den kvinnliga expediten hade god blick för vad som föreföll passa mig, men jag fick förstås prova i provhytt och fick fler val tills jag blev nöjd. Mitt ständiga problem, att jag måste korta nyinköpta byxor, lovade Birgitta ta hand om hemma, och nu har jag verkligen några mycket fina plagg – jag har använt kavajen och de andra byxorna vid vårt senaste besök på Uppsala konsert & kongress.

Jag vill sluta med att tacka hustrun för den här fantastiska 80-årspresenten.

Med en sån hustru vid sin sida är varje man i min ålder beredd att leva ett antal år till.

Estland: Centerpartiet slukar Tallinns gröna

Keskerakond (Centerpartiet) lyckades i det nyligen genomförda kommunalvalet med minsta möjliga marginal bibehålla sitt enpartistyre i Tallinn.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) var berett att bilda koalition med Centern, men redan efter ett inledande samtal hoppade Centern av, sannolikt för att Socialdemokraterna ställde krav för att ställa upp, dessutom ett styre där de skulle behandlas som en likvärdig part.

Nu meddelar maktpartiet i Tallinn, att de ändå har fått en partner, Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) – visserligen klarade de senare inte spärren, men De gröna får ändå en viceordförandepost i fullmäktige – posten kommer att innehas av Züleyxa Izmailova. Hon har en far som kommer från Azerbajdzjan och har ironiskt nog, innan hon blev ordförande för De gröna, under en period varit socialdemokrat.

Centerns syfte med det här är säkert att inkorporera Estlands gröna i de egna partiet. Många tidigare gröna finns redan där.

Estland: Ingen koalition Centerpartiet-Socialdemokraterna i Tallinn

Keskerakond (Centerpartiet) och Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) såg dagarna efter kommunalvalet ut att bilda koalition i Tallinn. Sen blev det tyst, och nu verkar förhandlingarna ha havererat.

Centern har i en kommentar hänvisat bland annat till Socialdemokraternas krav att få tillsätta borgmästare i Tallinn – Centern har en egen kandidat – men jag håller för troligt att maktpartiet i huvudstaden har skrämts av socialdemokraternas krav på att alla frågor måste förhandlas – de är inte nöjda med att få ett och annat ben att tugga på.

Alltså väljer Centern att regera vidare på egen hand. Formellt har de ju makten, dock bara med ett mandats övervikt.

Så frågan är hur länge det här håller. Någon centerpartist kan ju lämna partiet och sitta kvar som vilde, kanske rent av byta parti. Det har hänt förr.