Men borde det inte vara schlager i en schlagerfinal?

Jo, jag såg den andra deltävlingen i Melodifestivalen också. Och hittade inte någon låt som jag riktigt gillade.

Naturligtvis förstår jag den ambition av breddning till fler populärmusiknischer Christer Björkman har gett uttryck för. Men problemet är till slut ändå att ingen av låtarna i lördagens deltävling riktigt ville fästa sig i musikminnet. Ingen låt hade det där som gör en schlager till schlager: att den, och då framför allt refrängen, omedelbart sätter sig i musikminnet.

Bristen på något catchy i de tävlande låtarna försöker man nu kompensera med hjälp av artistens kläder, scenshow med dansnummer och annat liknande.

Fast heter inte tävlingen Melodifestivalen? Och hur många av dem som var med i Göteborg eller, som jag, följde tävlingen sittande i TV-soffan hemma, skulle i dag kunna sjunga någon eller några av låtarna vi hörde i lördags?

Melodikrysset nummer 6 2012

Det förargar mig när jag lyckas knäcka ett svar men inte – vilket för all del inte heller fordras – kan placera det rätt. De där personerna som vistades på en gudomlig plats var förstås Adam och Eva – men vad var det här för klassisk musik med populärtitel? Jag kan det säkert, egentligen. Men i dag vill polletten inte trilla ner.

Också en del annat var svårt, på riktigt.

Jag har för all del inte lyssnat mycket på Roxette, men deras ”The Look” var extra svår att identifiera i det här utförandet.

Ledtråden ”sjungande kusin till sjungande kusin” vet jag inte om den hjälpte så värst många, men nog var det Erland Hagegård som sjöng ”Hjärtats saga”.

Fler släktingar: Vi hörde Mikael och Lotta Ramel i pappa Povels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Den är vid det här laget en klassiker, och mängder av sådana levererade också Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Tatuerarevalsen”, som skulle ge oss verbet för tatuerarens sysselsättning, tatuera.

Fred Åkerström gav oss 1972 ”Jag ger dig min morgon”, en fin svensk version av vännen Tom Paxtons ”I Give You a Morning”. Båda finns förresten representerade i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Varför Eldeman valde att spela Freds text med Carola (2005) förstår jag inte.

Med det sista vill jag inte säga att jag har något horn i sidan till populärmusiken eller dess stjärnor eller dess musikskapare.

Jules Sylvain var faktiskt, trots sin massproduktion, en fantastisk schlagermakare. Ett av hans många örhängen fick vi höra i dag, ”Anna, du kan väl stanna”.

Däremot har jag svårt för hela uppenbarelsen Bert Karlsson. Och inte blev jag vänligare stämd av att höra honom själv sjunga ”Hoppa hulle” (1988).

Kalle Moraeus är däremot en sån där person som det är svårt att inte tycka om vad han nu än gör. Hans försök med ”Underbart” i Melodifestivalen 2010 var till exempel lovvärt. Medmusikanterna, Orsa spelmän, och hans idiom gör det lätt att placera honom i rätt landskap, Dalarna.

Steget därifrån till Michael Jackson är ganska stort, detta apropå att vi i dag hörde Jackson i ”Billie Jean”. När det gäller Jackson kan jag förstå att han blev så stor – men ändå har han aldrig hört till mina egna musikaliska favoriter.

Elvis Presley, som i dag förekom i krysset med ”Return to Sender” (1962), som skulle ge oss ordet avsändare, var en annan amerikansk artist, som man väl kan säga också krossades under sin karriär. Mycket av det han har gjort håller inte måttet, men han gjorde också fantastiska inspelningar när han var som bäst.

För egen del ska jag nu återvända till hustrun, som efter en ny undersökning på Akademiska, föregången av ett dygns fasta, är hemma igen. För att kompensera ska jag försöka hitta något riktigt gott att laga till middag i kväll.

Vad socialdemokratin vill

1975 års socialdemokratiska partiprogram formades av en programkommission i vilken Olof Palme var ordförande.

Det är ett radikalt program, ett program som speglar sin röda tid men också förvaltar socialdemokratins idépolitiska arv som vänsterrörelse.

Tonen slås an redan i programmets inledning:

”Vad socialdemokratin vill

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv.

I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Denna socialistiska samhällsuppfattning är uttryck för viljan att förverkliga idéerna om frihet, jämlikhet, demokrati och solidaritet. Dessa idéer har omformats av nya erfarenheter och ständigt skänkt styrka åt strävandena att bereda människorna ett friare och rikare liv. Sina djupaste rötter har socialdemokratins idéer i övertygelsen om varje människas okränkbarhet och alla människors lika värde.”

Men det mesta av den här texten fanns, till stor del ordagrant, också i 1960 års partiprogram, och några av de bärande meningarna fanns redan i inledningen till 1944 års partiprogram, det som väsentligen formulerades av Ernst Wigforss.

Med brett stöd från partiorganisationerna fördes den här texten, i det närmaste intakt, sedan över också till 1990 års partiprogram. Jag var huvudsekreterare i programkommissionen både 1975 och 1990, även om naturligtvis programtexten formulerades av ett sekretariat. Flera personer – bland dem alltså jag – har formulerat grundtexter till programmets olika avsnitt, och sedan har dessa texter förelagts den kongressvalda programkommissionen; till mina uppgifter som huvudsekreterare hörde att också bearbeta samtliga texter så att de fick en enhetlig språklig och stilistisk utformning.

Naturligtvis har jag då också brottats med frågor om disposition och kontinuitet. De olika partiprogrammen är ju något olika så till vida att de delvis söker svar på frågor, specifika för sin tid. Men ambitionen bör ju samtidigt vara att de ger uttryck för en idémässig kontinuitet, både vad gäller värderingar och grundläggande samhällsanalys. Det är sålunda att märka att både 1975 års och 1990 års partiprogram – och det är mitt verk – liksom de tidigare partiprogtrammen innehåller en av marxismen starkt präglad samhällsanalys.

Om 2001 års partiprogam, i vars utarbetande jag inte deltog, kan man säga mycket, men en sak är påfallande: Det är påfallande olikt tidigare partiprogram redan så till vida att det har en helt annan disposition än de tidigare partiprogrammen.

När nu partivänner, ofta gruppvis, diskuterar utformandet av nästa partiprogram, skulle jag vilja rekommendera dem att inte utgå bara från 2001 års partiprogram.

Särskilt för en reformistisk rörelse är det viktigt att i programsammanhang utgå från partiets samlade idéarv – om man, som socialdemokratin, inte à la revolution vill kasta allt över ända på en gång, är det viktigt att fundera över vad vår rörelse, också under sina tidigare släktled, har försökt staka ut för kurs för framtiden. Naturligtvis måste den kursen på basis av nya erfarenheter kunna revideras, frmför allt när det gäller medlen för att nå målen – men det skadar kanske inte att känna till vilka de där målen var enligt rörelsens tidiga banerförare och deras efterföljare.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek gav 2001 ut boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990”, där jag har skrivit introducerande texter till partiets olika program – programtexterna återges in extenso.

Jag skulle rekommendera dem som nu sitter i programcirklar eller eljest är intresserade att läsa också de här äldre programtexterna.

Boken finns tillgänglig på nätet: Gå in på http://www.arbarkiv/se och gå sen vidare till ladda-ner.

Verklighetsflykt en kall vinterdag

Jag älskar inte vintern och dess kyla. Dagar som denna längtar jag bort, till en helt annan årstid.

En sång kommer till mig:

Ängarnas vals

Text och musik: Gösta Linderholm, 1981

Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör

Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån

Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far

Dina trosor blev kvar på linan

Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr

Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).

* * *

I 1992 års valrörelse turnerade Gösta Linderholm tillsammans med min hustru, Birgitta Dahl, och ”Ängarnas vals”, även kallad ”Dina trosor blev kvar på linan”, som då var mycket populär, ingick i programmet.

Birgitta och den medföljande funktionären från partiexpeditionen, Eva Warnvik, beslöt då att spela Gösta, som de båda gillade, ett litet spratt.

De gick till en affär och lyckades där hitta ett par damunderbyxor modell större, som de sedan tog med till nästföljande valmöte. Och när Gösta hade hunnit fram till refrängen ”Dina trosor blev kvar på linan”, kastade de upp de stora och präktiga onämnbara upp till sångaren uppe på scenen.

Enligt vad jag har hört rodnade sångaren därvid en smula.

La Dolce Vita / Det ljuva livet

Federico Fellinis ”Det ljuva livet” (”La Dolce Vita”, 1960) är en mycket stor film, och då tänker jag verkligen inte på dess avsevärda längd.

Här i Sverige har den fått en särskild berömmelse genom Anita Ekbergs medverkan som den besökande filmstjärnan Sylvia. Och visst finns där detaljer att minnas, som badet i Fontana di Trevi och hennes möten med de italienska journalisterna, vars frågor hon bara till liten del tycks uppfatta och/eller förstå.

Men filmen är episodisk, och Ekbergs medverkan är begränsad till några av dessa. Filmens centralgestalt är i stället Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni), en journalist genom vars ögon vi ser en del av Roms halvvärld. Då och då har han som medhjälpare/fotograf en man som heter Paparazzo (Walter Santesso), en rollfigur som sedan har fått namnge en hel yrkeskår med inte alltför smickrande rykte, paparazzi.

”Det ljuva livet” är gjord i en brytningstid mellan olika faser i Fellinis filmiska skapande, och den innehåller fortfarande element som vi känner igen från Fellinis tidiga, neorealistiska arbetssätt. Här finns horor och sjaskiga miljöer – en sådan, med översvämning längst ner i huset, exponeras i den episod där Marcello ligger med Maddalena (Anouk Aimée). Och även om episoderna om blind katolsk tro närmar sig det groteska, är de här händelsernas sorgliga facit av det nog så realistiska slaget.

Marcellos roll i det hittills nämnda och även i övriga händelser är iakttagarens men också den alltför passivt medagerandes. Som redan har framgått, dras han av sitt yrke som skandaljournalist till spektakulära händelser och rör sig obehindrat i kretsar där han egentligen inte själv, åtminstone socialt, hör hemma.

Fellinis vilja att registrera olika fenomen och miljöer får honom att i den här filmen skildra människor och beteenden som alla, på lite olika sätt, är drabbade av sken och offer för verfremdung från den riktiga verkligheten. Sålunda möter vi en materialistiskt rik intellektuell, Steiner (Alain Cuny), som till slut tar livet både av sina barn och sig själv, och i en annan avgörnde scen hamnar Marcello på ett party med ett jetset av det slag som alltid samlas där det inte bara vankas gratis mat och sprit utan också händer spektakulära saker, som att värdinnan (Nadia Gray) i det här fallet gör ett stripteasenummer till tonerna av Perez Prados ”Patricia”. I den här episoden urartar det ljuva livet fullständigt, ett omdöme som också inkluderar Marcello.

Grotesk är också scenen där Marcellos far (Annibale Ninchi) kommer till Rom för att hälsa på sonen men också för att festa, dricka champagne och träffa kvinnor. Fadern får åtrå för Fanny (Magali Noël), som sonen nyligen har legat med – men innan han hinner komma till skott får han en lätt hjärtattack och ber sen sonen skjutsa honom till tåget hem.

Fellini tecknar ett porträtt av sin huvudperson, Marcello, men det sker i huvudsak genom hans sätt att hantera relationer till andra personer, till exempel dem som vi redan har mött ovan.

Marcello har också en kvinna, fästmö eller vad vi ska kalla henne, Emma (Yvonne Furneaux), som har svårt att klara alla inslag i hans ljuva liv och som därför, relativt tidigt i filmen, försöker ta sitt liv genom att ta en överdos. Marcello tar henne till sjukhus men försöker, medan han väntar – så typiskit för honom – ringa till Maddalena. Det här parets uppgörelser, bland annat under en nattlig bilfärd, återkommer sedan som ett av filmens temata.

Som ett det enkla livets alternativ till det ljuva livet figurerar den unga, lantliga och oskuldsfulla servitrisen Paola (Valeria Ciangottini), som arbetar på en restaurang vid havet. (Märk för övrigt att även hon på en jukebox spelar och hummar med i Perez Prados ”Patricia”!). När sedan det groteska partyt i filmens avslutning slutar med att gästerna går ner till havet, finns där en drömscen, där man ser Paola vinka och ropa något ohörbart till Marcello.

Han vinkar tillbaka, men ses sen vandra i väg med armen om en annan kvinna, en av dem som deltog i den groteska festen.

Slutligen, ett särskilt omnämnande måste man göra av den fantastiska musik Nino Rota skrev till den här filmen.

Ett parti som söker sin själ

En kris så djup som den socialdemokratin sen länge befinner sig i måste rimligen, åtminstone till stora delar, vara självförvållad.

I går kväll, efter mitt sedvanliga besök hos Birgitta på Akademiska, gick jag på Uppsala arbetarekommuns representantskap, den här gången förlagt till Alfvénsalen i Orphei Drängars lokaler. Jag är inte ombud, men medlemmar har rätt att närvara.

På något sätt var det symtomatiskt för tillståndet i mitt parti att ingen i den lokala partiledningen förrän efter kaffepausen kom på att nämna den mest omvälvande händelsen på mycket länge i partiet, att vi, bara en kort tid in på mandatperioden, har bytt partiledare.

Över huvud taget spårar jag hos min lokala partiavdelning en viss osäkerhet om kursen.

Nå, i det stycket är mycket faktiskt också positivt. Den lyckade opinionbildnings- och namninsamlingskampanjen för att Upplands lokaltrafik ska fortsätta driva busslinje 801 till Arlanda är ett exempel på att vår rörelse fortfarande kan vara en gräsrots- eller folkrörelse i klassisk mening. Det välskrivna (av Lena Sommestad, som dock själv inte kunde delta i gårdagens möte) och positiva yttrandet över en motion om att snarast ta hem den svenska truppstyrkan i Afghanistan är ett annat exempel på att mitt parti nu rör sig i riktning mot mer kända banor. Vid gårdagens arbetarekommunmöte delade man också ut information om ett möte med Pierre Schori, ”Ska Sverige delta i kriget i Afghanistan?” i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket tisdagen den 28 februari klockan 18.00.

Motionen och motionsyttrandet ingick i behandlingen av sammanlagt 26 motioner till partidistriktets kongresss. De flesta av både motionerna och även yttrandena var långa, välskrivna och genomtänkta och kunde också tas utan debatt.

Men framför allt två motioner om vård och omsorg vållade i alla fall diskussion, även om styrelsens yttranden vann i den efterföljande voteringen. Framför allt kom debatten att handla om nyckelkravet i den långa, välskrivna och välartikulerade motionen från Eriksbergs socialdemokratiska förening, ”att all skattefinansierad vård och omsorg i kommuner och landsting utförs i egen regi och att vård och omsorg i privat regi avvecklas”.

För egen del har jag principiellt samma syn och inkluderar i principen även skolan.

I den efterföljande debatten anfördes både principiella och ekonomiska skäl mot att gå så långt, men det var helt uppenbart att den uppsaliensiska socialdemokratin liksom den i stora delar av landet i övrigt nu har dragit öronen åt sig, när det gäller vård och omsorg utförd av bolag, som medger vinstuttag. Kan man nå dit, är det naturligtvis ett stort framsteg – men jag skulle egentligen, även om det måste ta tid att nå ända fram, vilja gå ännu längre. Märk att vård och omsorg (och även skola) som utförs helt i offentlig regi också de kan erbjuda en variationsrikedom som tillgodoser olika önskemål från brukarnas sida. Kommunal drift måste inte vara liktydig med likformighet!

Också en annan aktuell debattfråga poppade upp på mötet – den måste läggas till på dagordningen. Jag talar om vad som ska ske med det gamla seminarieområdet, för övrigt beläget ganska nära det Svartbäcken där jag själv bor.

I den här frågan har det sent omsider, bland annat på nätet, uppstått en ny debatt också inom den uppsaliensiska socialdemokratin, som – tillsammans med bland annat Moderaterna – stöder en nu något mer varsam utbyggnadslinje. Seminarieområdet är både en grön lunga och en kulturhistoriskt värdefull miljö, värd att bevara och vårda, och jag har själv – på den tiden då jag satt i kulturnämnden – hört till dem som har gått på bevarandelinjen.

Problemet med den här frågans ärendegång är att de tongivnde krafterna finns på annat håll i den kommunala beslutsapparaten och att dessa tenderar att alltid sätta de i och för sig inte oviktigta byggintressena främst. Arbetarekommunens ledning har naturligtvis en poäng i att Uppsala kommun, om den hade velat något helt annat med den här tomten, på ett långt tidigare stadium i så fall borde ha köpt in seminarieområdet – nu ägs det av ett privat byggbolag. Men orkar man inte rulla tillbaka ärendet till starten igen – detta skulle naturligtvis bli mycket dyrare nu – kan väl vårt partis lokla ledning åtminstone dra slutsatser för framtiden av det idiotiska som har skett: att bygga fler bostäder är viktigt, men det finns också gröna frågor och kulturmiljöfrågor, som ibland måste få företräde.

Niinistö vann stort i Finland

Sauli Niinistö vann övertygande – han fick 62,6 procent av rösterna – andra och avgörande omgången av presidentvalet i Finland. Detta trots att hans motståndare i slutomgången Pekka Haavisto hade gjort överraskande bra ifrån sig – Haavisto fick 37,4 procent av rösterna.

Överraskande i så måtto att Haavistos parti, De Gröna (Vihreä liitto), ju inte är något stort parti, så Haavisto måste ha fått röster också från många socialdemokrater och vänsterförbundare, som ju nu inte hade någon partiföreträdare att rösta på. Också många svenskar förefaller att ha röstat på Haavisto – Åland var det enda område där en majoritet av väljarna stödde honom. Också i det mer storstadspräglade helsingforsområdet var det hyggligt jämnt mellan de båda kandidaterna. Här fick Haavisto sannolikt stöd också av många som normalt röstat borgerligt. I storstadsmentaliteten ingår till exempel att acceptera avvikande beteenden – Haavisto är som bekant öppet homosexuell.

Omvänt finns det delar av Finland där traditionalismen styr och/eller där bland annat Sannfinländarna (Perussuomalaiset) är starka, och i dessa områden fick säkert Sauli Niinistö ett starkt stöd.

Ändå tror jag att det var en annan faktor som avgjorde valet: Socialdemokraterna (Suomen Sosialidemokraattinen Puolue) har nu levererat de tre senaste presidenterna, och inte bara anhängarna till Samlingspartiet (Kansallinen Kokoomus) utan också många andra borgerliga väljare har säkert burits fram till valurnorna av övertygelsen, att det nu kunde vara dags för en borgerlig president.

Och så blev det det, och den avgående presidenten socialdemokraten Tarja Halonen, som Niinistö förlorade mot i förra presidentvalet, 2006, har gratulerat.

Första deltävlingen i Melodifestivalen

Om man som jag vecka efter vecka löser Melodikrysset, är man tvungen att hänga med också i Melodifestivalen.

Det bästa jag kan säga om den första deltävlingen som gick i går är att melodiurvalet var omväxlande.

Problemet är att egentligen ingen låt var tillräckligt bra för att få min röst – om jag nu hade kommit på tanken att rösta. Vinnande ”Euphoria” med Loreen har inte ens fastnat i mitt melodiminne, så inte heller den andra låt som gick direkt till finalen, ”Mystery” med hårdrocksbandet Dead By April.

Det enda som stack ut lite i den här uttagningsomgången var Thorsten Flinck, han själv kanske mer än den låt han sjöng, ”Jag reser mig igen” – om det var den eller Thorsten som gick vidare till andra chansen är svårt att veta. Min egen brist på riktig entusiasm har inte att göra med att Thorsten Flinck tog Gina Dirawi på rumpan utan med att jag väntar mig lite mer, när Ted Ström är inblandad.

Melodikrysset nummer 5 2012

Dagens melodikryss tyckte jag bitvis var knepigt, men det var inte melodifestivalfrågorna som vållade mig huvudbry.

Lättast att känna igen var där Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som var nära att vinna 2005.

Och kanske är det för att Elin Lanto kommer från mitt län som jag också kom ihåg hennes ”Money” från 2007 års tävling.

Lilla musikfestivalen har jag aldrig sett/lyssnat på, men jag har ändå hört ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther.

Det för mig absolut svåraste i dag var att komma på vem som sjöng ”Police Car”. Namnet Eliza Doolittle förknippar jag med något helt annat, men Google hjälper, och på nätet har jag också inhämtat att hon egentligen heter Eliza Sophie Card.

Inte heller Eddy Grant, brittisk reggaeartist född i Guyana, kom jag på med det samma, men det var alltså han som sjöng ”Gimme Hope Jo’anna”.

I dag hade Anders Eldeman också lånat ett grepp från ”På spåret”: ett kort intro från en helt annan låt inledde ”Växeln hallå”, och vad var det nu för intro? Jo, det hör hemma i ”Smoke On the Water” med Deep Purple.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har varit med förr i krysset. Så vi vanekryssare vet att det var bad damen i sången hade bespetsat sig på.

”Pomp and Circumstance”, en marsch av Edgar Elgar men också känd som ”Land of Hope and Glory”, är ju känd bland annat för att publiken brukar skråla med, och det var det man skulle komma på i det här fallet, när den inte gjorde det.

Dagens andra klassiker framfördes av Ivan Rebroff: barkarollen ur ”Hoffmanns äventyr” (1881) av Jacques Offenbach. Fast egentligen hette han varken Ivan eller Iwan eller Rebroff utan Hans-Rolf Rippert.

Åtminstone om man avser Charles Dickens’ roman är också ”Oliver Twist” en klassiker. Lionel Barts musikal ”Oliver” är av betydligt senare årgång, 1960 – sedan filmades den 1968.

Ett slags klassiker i sin art är väl också den brittiska TV-serien ”The World at War”, visad i svensk TV 1973-1974 under titeln ”En värld i krig”.

Även första låten i dagens kryss hade brittiskt ursprung: ”Yesterday”. Men att fråga vilka som gjorde den i original hade varit för lätt, så Eldeman frågade i stället var personen som sjöng slutade sitt liv. Eftersom det var Elvis Presley som sjöng, är svaret Tennessee.

Yesterday kom hustrun förresten hem från Akademiska (se nedan), så jag ägande mig åt henne, köpte hem flera buketter tulpaner, lagade en god middag och sen satt vi framför TVn med var sitt glas Renault och såg på först ”På spåret”, sen ”Skavlan”. I ”Skavlan” fick vi förresten träffa och lyssna på systrarna Johanna och Klara Söderberg, gruppen First Aid Kit, som jag lovordade här på bloggen nu i veckan.

Ett enda svar kvar att redovisa: Frank Sinatras, ursprungligen Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”. Den tillägnar jag min hustru, som snart ska tas in på Akademiska igen, den här gången för hjärtklaffsoperation.

Rapport från hjärtavdelningen

Större delen av den här veckan har Birgitta åter varit intagen på hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset. Jag har varit på besök där varje dag, detta utan att berätta om det här på bloggen.

Hon har efter den senaste konverteringen – man stoppar då hjärtat och sätter sen i gång det igen, fast nu i rätt rytm – genomgått en rad undersökningar, eftersom mycket tydde på att det fanns ett underliggande, hittills oupptäckt fel.

Facit av allt detta är att hon har fel på båda hjärtklaffarna, ett lite större på den ena och ett mindre på den andra.

Det här går att reparera genom en operation. Troligen får hon nu komma hem till helgen, men sen kommer hon att tas in igen för operation, på vilken följer en ganska lång konvalescens.

Men för första gången på länge känner hon hopp igen: Resultatet blir rimligen att hon, lite i taget, återfår både krafter och livslust.