Sommar med Gustaf Hammarsten

Skådespelaren Gustaf Hammarsten är känd bland annat från Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”; hans insatser i USA och i TV-serier vet jag för egen del däremot inte så mycket om.

Hans Sommar-program fick jag aldrig något riktigt grepp om. Det vindlade hit och dit, och bitvis hade det ett bisarrt innehåll, kändes som en serie anekdoter ur hans eget liv men utan riktigt inbördes sammanhang, korta och långa om vartannat.

Kanske anade han detta, för han gjorde mot slutet av programmet ett försök att själv peka ut programmets röda tråd: en serie akrobatiska nummer där han till slut ändå landade på fötterna. Problemet var bara att det ofta var svårt att uppfatta något annat syfte än provokationen i dem, till exempel den långa berättelsen om tvekampen i boxningsringen. Jo, det är klart att jag begriper att syftet med den var att utmana publikens homofobi – men jag är ju inte säker på att han fick någon i den på bättre tankar.

Den musik han spelade – Sammy Davis, Emmilou Harris, Kraftwerk, Lars Winnerbäck, Allan Edwall, Johnny Cash – lämnade mig, som annars själv lyssnar på flera av de här artisterna, märkbart oberörd i just det här sammanhanget.

Till den här sommarpratarens piruetter i det som bildade en märklig dödsdans passade möjligen den avslutande låten med Bo Kaspers Orkester bäst, ”Dansa på min grav”.

Barnbarnen och nu även dottern i Öregrund

Vi har lyckan att ha barnbarnen, Viggo och Klara, här hos oss i Öregrund i hela två veckor.

Bo kom hit med dem för en vecka sen och åkte sen på sin födelsedags- och språkresa till Turkiet. Ni kan följa hans öden och äventyr där på hans blogg.

Viggo och Klara stannade hos morfar och mormor, vilket inte medförde några som helst problem – de är vana vid oss och trivs här i vårt sommarhus och ute i trädgården. Jag har hängt upp gungan och satt ihop riddarborgstältet; riddar Viggo och riddar Klara ses nu då och då med svärd och sköld runt om i trädgården. Du kan här se bilder av dem ute i trädgården och av mormor Birgitta vid grillen.

Viggo, snart nio, läser själv Harry Potter på kvällarna – det kan du se här. Även Klara, sex, läser själv Harry Potter, men här i Öregrund har det nog mest blivit bilderböcker som morfar och mormor har läst som godnattsagor. ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som serie väckte hennes stora förtjusning.

Veckans stora händelse är annars att Klara har tappat sin första mjölktand, som placerad i ett glas vatten snabbt förvandlades till en guldpeng. Men gluggen finns kvar att bese, här.

På dagarna har vi tillsammans gått till Konsum och handlat, gått till den stora lekparken vid klockstapeln, plockat blåbär i Floraparken, den stora allmänningen bakom vår tomt. Vi har också gjort badutflykter till Tallparken – Kerstins badbilder därifrån i förrgår kväll kan du hitta här.

I helgen anlände nämligen också Kerstin hit, till sin barndoms sommarland; hon har tillbringat sista jobbveckan före semestern i Visby, där hon har varit med om att genomföra stora och välbesökta evenemang. Kerstin har gått runt i trädgråden och promenerar just nu med barnen nere på stan. I går kväll kom gamla sommarbarndomsvännen Karin med sin dotter Stella hit och hälsade på, och barnen och deras mödrar fikade ute vid trädgårdsbordet.

Kerstin, Viggo och Klara ska vara kvar här hos oss hela veckan ut.

Sommar med Carl-Gustaf Wachtmeister

Man ska inte ha sociala fördomar. Dagens Sommar-värd är greve, och av detta och av det efternamn han delar med en känd svensk reaktionär ska man inte dra några politiska slutsatser. C-G Wachtmeister driver ett gods i Skåne och är bland de största ekologiska mjölkproducenterna i Europa, och han berättade bland annat om sitt deltagande i FNs stora miljökonferens i Stockholm 1972. På godset, Wanås i Knislinge, driver han också, tillsammans med sin hustru Marika Wachtmeister, en konsthall och en skulpturpark, där stora mängder besökare årligen får se konst av betydande internationella konstnärer. Carl-Gustaf Wachtmeisters radikala och sympatiska livshållning kom också fram i vad han sa om våld mot kvinnor och barn.

Det skulle faktiskt ha varit spännande att få höra hur den här mannen fick åsikter man inte automatiskt brukar förknippa med hans bakgrund. Men jag noterar att den här adlige pojken, som vid tio års ålder av fadern sändes till internatskola i Sigtuna, måste ha erfarenheter som han delar med till exempel Olof Palme.

Också C-G Wachtmeisters musikval imponerade, och då tänker jag inte ens främst på att även han spelade Timbuktu.

I sitt musikaliska bagage hade han Aretha Franklin, Joni Mitchell, Kevin Koyne, Bob Dylan, Yoko Ono (som hade besökt hans konstcenter i Skåne), The Stanley Brothers, Joe Cocker, Ola Magnell och blueslegender som John Lee Hooker och Lightnin’ Hopkins.

Såna är vi 70+are numera.

Sommar med Freddie Wadling

Jag skulle inte bli förvånad om den så kallade folkstormen kastade sig på telefonerna så snart Sommar-programmet med Freddie Wadling tog slut.

Och visst var han utmanande: Han talade associativt och vindlande, som om han saknade manus. Han skrattade ofta åt det han berättade i stället för att överlåta det åt radiolyssnarna. Han använde sig irriterande ofta av talspråkliga fraser som ”om man säger så”.

Men programmet hade en röd tråd, och den var musiken.

Jag hör till dem som har en försvarlig bunt skivor med Wadling och Fläskkvartetten i mina skivhyllor, och jag gillar dem. De skivor han hade valt att spela var lite i samma anda, och jag gissar att även de kändes utmanande, ibland mycket utmanande för den stora radiopubliken. Ett och annat – som The Beach Boys och Chet Baker – kan nog tänkas ha behagat flertalets öron, och kanske tyckte somliga att det var kul att höra förlagan till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”, Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Fadduh”. (Och jag kan hjälpa Wadling med att båda hade lånat melodin från Amilcare Ponchiellis ”Timmarnas dans”.)

Men mycket av det andra, spännande även det enligt mig, kan ha utmanat alla dem som vill ha frid och harmoni i sin hängmatta: Pere Ubu, The Residents, Devil’s Anvil, Procol Harum, Rupert Hine och Phil Palmer, Max Wall, The Holy Modal Rounders, Doctor John och Stephen Lynch.

Roligt att någon vågar utmana den musikaliska konventionalism som oftast härskar i Sommar-programmen!

Sommar med Jonas Jonasson

Jonas Jonasson är journalist och författare men obekant för mig. Expressen, där han har jobbat, har egentligen aldrig varit min tidning, men hur kommer det sig att jag inte känner till en bok, som har sålts i häpnadsväckande 650.000 exemplar i Sverige och dessutom har sålts till 20 länder? En förklaring kan vara att jag skaffar mig information om nya böcker genom att läsa stockholmspressens kultursidor, och där recenserades den aldrig. En annan kan vara att den har getts ut av Piratförlaget, vars bestsellerism jag misstror. Men kanske har jag alltså gått miste om något genom att inte vara en av de många som har köpt ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Kanske är den rolig; åtminstone Jonas Jonasson själv var bitvis ganska underhållande att lyssna på. Däremot inte särskilt djup – det förekom livskriser och en skilsmässa i den här Sommar-berättelsen om hans liv, men som lyssnare berördes jag inte av den smärta det här säkert har åsamkat honom.

Musikvalet var, bortsett från Herbert von Karajan, lättsamt men satte kanske inte några djupa spår ihop med den muntliga framställningen: The Beatles, Jakob Hellman, Bachman Turner Overdrive, Monica Z (i ”Donna Juanita”), Mott the Hoople, Hank Williams.

Som avslutning fick vi höra Helen Sjöholm och Tommy Körberg med BAO i ”Nu mår jag mycket bättre” – och det var ju bra!

Melodikrysset nummer 27 2011

I dag hände något jag aldrig har varit med om förut: Jag försov mig och vaknade först när Melodikrysset just hade börjat. Barnbarnen, som är hos morfar och mormor i två veckor, väckte mig som tur var, och jag fick liv i radion redan under andra frågan, den om en kärleksaffär i militär miljö: filmen i fråga heter ”En officer och en gentleman”. Den har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Jag hade ju då missat första frågan, men i snabbgenomgången visade den sig vara busenkel: Vi hörde Jularbo-valsen ”Drömmen om Elin”. Den har också förekommit tidigare i Melodikrysset, faktiskt så sent som i år.

Ernst Rolfs ”Lägg dina sorger i en gammal säck” (1917) har vi också hört förut i Melodikrysset. Dess förlaga, från 1915, heter ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”. Melodin har också varit med i en film, ”Ryska snuvan”.

Och för att fortsätta på upprepningstemat: Också Mats Paulsons ”Fredriks gånglåt” har tidigare varit med i krysset; du kan förresten hitta texten ovan under Kulturspegeln, Melodikrysset. Mats hade jag lite kontakt med en gång i världen, när jag arbetade med min sångbok ”Joe Hills sånger”. Mats har nämligen också gett ut en Joe Hill-skiva.

Louis Armstrong har jag ett långt musikaliskt förhållande till; bland annat spelades han när jag gick på danskurs i Sundsvall en gång i världen. Jag har skrivit om samlingsboxar med hans musik och om hans självbiografi – du hittar även detta ovan under Kulturspegeln, fast under Musik. I dag hörde vi honom i ”What a Wonderful World”.

”Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan gå” sjunger de sju dvärgarna i Disneys ”Snövit”, och då går de förstås genom en ort. Den här filmen har jag sett själv och även med barnen.

Att det var Miss Li som sjöng ”Oh Boy” kunde man ju inte ta miste på. Jag gillar henne, inte bara för att jag har sett och hört henne live på en socialdemokratisk partikongress.

Lena Philipssons ”Det gör ont” från Melodifestivalen 2004 kan man ju inte heller ta miste på ens om den som i dag framförs på engelska.

Som en övergång till de (för mig) lite svårare frågorna kan vi ta ”Amelia” med Tommy Nilsson. Men det skulle ju vara ett flicknamn, och en bra tumregel i fallet Eldeman är att man, om man är osäker, alltid kan testa om det möjligen är Tommy Nilsson.

Magnus Uggla har jag lyssnat en del på, men jag kan mer om honom som Karl Gerhard-tolkare än som låtskrivare. Så det krävdes lite möda att komma på att den spelade svenska poplåten heter ”Varning på stan” och innehåller den språkligt märkliga frasen ”Let’s go ner på stan”.

Varken Idol eller Idol-Ola Svensson ingår i mina musikaliska domäner, men Google hjälper: Det var han som sjöng ”Natalie”.

Förr i världen var det inte Idol i TV som gällde utan radions ”Upp till tretton” med Ulf Elfving. Jag har väl egentligen aldrig lyssnat på det programmet heller, och jag är notoriskt usel på signaturer – men den här gången dök i alla fall programtiteln fram ur minnets dunkla gömmor.

Nu ska jag äntligen raka mig, duscha och sen äta en mycket försenad frukost.

* * *

Är du på jakt efter ett svar till senaste Melodikrysset? Prova med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Karin Broos

Jag känner personligen inte till Karin Broos’ bildkonst men har förstått att hon, egentligen ganska sent i livet, har haft stora framgångar. Däremot kände jag omedelbart igen mig i det sjuttiotal som var hennes utgångspunkt som någorlunda vuxen människa: en attityd där studier inte längre sågs som den självklara vägen (till ett välbetalt yrkesarbete), resor som ibland mer innebar flykt än ett sätt att erövra andra länders kultur och historia, en ny attityd till droger och så inte minst en revolutionerande musik.

Många av de artister och grupper hon spelade är ett med den epok hon skildrade: Bob Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, The Rolling Stones. Men praktiskt taget all musik hon spelade var mycket bra, och det allra mesta av den kom från den här tiden eller knöt an till den musik som då spelades.

Karin Broos’ Sommar-program var trots sin tydliga tidsbakgrund inte uttalat politiskt, men naturligtvis hörde hennes förhållningssätt – en tjej från en framgångsrik akademikerfamilj flyttar ut på den värmländska landsbygden till en kåk utan WC och vatten och där det går hål i golvet – hemma i det som döptes till gröna vågen. Själv har jag aldrig fallit för den här trenden, inte heller för det övriga sjuttiotalistiska med undantag för musiken, men det var faktiskt välgörande att få lyssna till en människa som framhärdade i sina grundvärderingar från då, till exempel att materiell framgång inte är allt här i livet och att konst och fritt skapande har ett egenvärde.

Sommar med Sven Nylander

Jag läser ju inte sportsidor eller ser idrottsinslag i TVn, så Sven Nylanders karriär som häcklöpare vet jag inte mycket om. Men eftersom jag har föresatt mig att lyssna till, och försöka förstå, samtliga sommarpratare, hör jag ändå beredvilligt på när han talar om tävlandet och annat som har med hans sport att göra. Tyvärr griper det här ämnet mig inte den här gången heller, fast jag så gärna hade försökt förstå, om han på ett tillräckligt intressant sätt hade lyckats berätta om sina drivkrafter.

Mycket mer dramatik bjöd då hans andra huvudämne, det faktum att han greps av polis för knarkbrott. Framför allt: hur kom det sig att han, som dessutom arbetade för stiftelsen Ren idrott, upprepade gånger själv använde kokain? Det är förvisso bra att han efter avslöjandet tog sig ur sitt knarkmissbruk, men jag tyckte att man aldrig fick klart för sig, varför han drogs till kokainet.

Trots det dramatiska ämnet blev det alltså ett häpnadsväckande intetsägande program, och jag tyckte inte heller att musiken han spelade kändes särskilt angelägen. Dock noterar jag att Timbuktu förekom också i dagens program.

Sommar med Sylvia Schwaag Berger

Dagens Sommar-program var intressant så till vida att sommarvärden, Sylvia Schwaag Berger, har det slags blandade bakgrund som så många människor har i vår tid och i dagens värld: hon har, via USA, kinesiskt ursprung, gifte sig senare och har barn med en tysk, bor i Sverige och talar här skånska.

Det fanns i hennes program exempel på det slags språkliga och kulturella missförstånd en sådan bakgrund brukar leda till, men jag slogs snarare av hur disciplinerat och målmedvetet hon har kämpat sig till den position hon har i dag. För mig verkar detta vara ett utslag av en mentalitet som odlas bland kineser, och hon gav i sitt progam mycket riktigt exempel på hur den här attityden är förutsättningen för det kunskapslyft och den sociala mobilitet som präglar dagens Kina. Den, snarare är kommunismen, bär fram Kina i riktning mot att bli världens ledande stormakt inte bara befolkningsmässigt.

Intressant men som Sommar-progrm kanske inte så personligt som man skulle önska.

Den här sommarprataren bad inledningsvis också lyssnarna om ursäkt för sin begränsade musiksmak. Allt hon spelade var för den skull inte ointressant, men jag saknade också de där riktiga pärlorna, som i vissa program lyckas understryka och lyfta partier i den muntliga framställningen.

Sommar med Ville Virtanen

Ville Virtanen är en känd skådespelare i Finland, inte minst på film. I Sverige är han, när det gäller film, fortfarande relativt aktuell som medverkande i filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna”.

Hans Sommar-program öppnade en dörr mot det finska Finland, det som både historiskt och, fortfarande, geografiskt finns så nära oss men ändå känns som en sluten och främmande värld för många svenskar. En förklaring till detta är förstås språket: finskan, ett finsk-ugriskt språk, är tillsammans med sina släktingar – estniska, samiska, ungerska och ett antal språk som talas av folk inom den nuvarande Ryska federationen – vad gäller ordstammar och grammatik mycket olik övriga europeiska språk och alla indoeuropeiska språk. Men bland finnarna odlas också sociala och kulturella attityder, många av dem oförargliga, andra – sådana som nu exploateras av de så kallade Sannfinländarna – precis som Virtanen framhöll främlingsfientliga och stötande inte bara för dem som utsätts för de här attityderna.

I Finland har också klassmotsättningarna tagit sig mycket mer militanta uttryck än till exempel i Sverige. Virtanen påminde om inbördeskriget mellan vita och röda, en uppgörelse vars brutalitet tidigare har skildrats både skönlitterärt och vetenskapligt. Dessa och ännu tidigare erfarenheter kan ju sedan ha spelat en roll för finländarnas seghet och slagstyrka i vinterkriget och fortsättningskriget mot det vida större Sovjetunionen, men detta eventuella samband blev inte tydligt i Virtanens program, som var starkare i enskildheterna än i den sammanhängande analysen.

Virtanens musikval bestod inte bara av men också av finsk musik, vilket var helt naturligt i just det här sammanhanget. Jag gladde mig alltså åt att få höra den gamle mästaren Olavi Virta, också ett stycke politisk musik som ”Viiniä malja martyyreille” med Tuomio Nurmari viides kolonna. I det sist nämnda fallet hade dock alla de svenska lyssnare som inte kan finska ett handikapp.

De inhemska rasisterna tacklade Virtanen med att spela Miriam Makeba, och slutnumret, ABBAs ”S.O.S”, tydde jag som ett nödrop från en nation, där Sannfinländarna i de senaste galluparna har blivit största parti.