En TV-kväll som övergår i obehaglig verklighet

Vi startade som vanligt TV-kvällen med nyhetsprogrammen. De innehöll inslag om det amerikanska valet, men så tidigt fanns naturligtvis inga resultat att redovisa.

Sen blev det en timmes paus innan vi ville titta på TV igen, så då passade jag på att diska efter middagen.

Programmet med och om Ingvar Carlsson ville vi förstås se. Under epoken Carlsson verkade vi båda i politikens centrum: Birgitta var minister och jag själv biträdde partisekreteraren (s). I den här filmen spelade mordet på Olof Palme en central roll, och vi har båda traumatiska minnen från kvällen då han sköts och hur Birgitta tog taxi till Stockholm för att vara med vid regeringssammanträdet på Rosenbad, medan jag själv hemifrån Uppsala ringde ett antal VU-ledamöter utanför regeringen och kallade dem till ett sammanträde påföljande dag.

Sen började vi, alltså Birgitta och jag, kanske för att lugna ner oss, se en TV-deckare i karibisk miljö, men innan vi hann se slutet, blev vi avbrutna. Det hördes ett knackljud mot fönstret i rummet där vi satt.

Min förta reaktion var att det nog var ungar som busade, Men när ljudet mot fönstret upprepades, nu hårdare, drog Birgitta upp en av de små persiennerna och kollade, och där ute fanns det uniformerad polis. Hon berättade sen att hon blev skärrad – sist det kom hem polis på det här sättet var när min bror hade dött i hjärtinfarkt i en fiskestuga i fjällen. Och ingen av oss glömmer ju heller hur det, morgonen efter mordet på Olof Palme, stod en polisbil på vakt utanför just det här fönstret.

Birgitta gick ner och öppnade och kom strax upp med en uniformerad polis, så ung att han nog inte visste vilka vi var. Hans ärende var att kolla om vi hade hört eller sett något av intresse för det som hade hänt i grannhuset, alltså i den bostadsrättsförening på Idrottsgatan där vi bor. Ett äldre par i grannhuset hade utsatts för beskjutning utifrån, men som tur var hade ingen kommit till skada.

Tillsammans med polisen tittade vi ut mot grannhuset och såg då att det var totalavspärrat och att där vimlade av poliser.

Mer berättade inte den här polismannen, och det respekterar jag, eftersom han säkert hade fått instruktion att inte säga mer än absolut nödvändigt.

Och eftersom ingen av oss hade hört något – vi har båda nedsatt hörsel och har därför TV-ljudet på relativt högt – fortsatte han för att höra flera.

För vår del använde vi våra datorer för att få veta lite mera, men utöver det vi nu redan hade hört och sett hittade vi så småningom bara ett par uppgifter till. Man tycks nedanför det beskjutna fönstret ha hittat en kula och en patronhylsa – det skottet måste i så fall ha träffat rappningen och studsat ut. Och så verkar polisen ha gripit en tonåring som togs till polishuset för förhör – men den här killen kan ju faktiskt ha varit någon som var nyfiken på vad som stod på.

Själv har jag inga förutfattade meningar men hoppas att vi snart får veta vad som egentligen hände och varför det hände.

Om inte annat så för att våra barn, som oroliga har ringt, ska få ett tillförlitligt besked.