Till slut fick vi valresultatet – men vad händer sen?

18 september 2018 1:13 | Politik | 3 kommentarer

Jag och Birgitta var inbjudna gäster på Socialdemokraternas centrala valvaka i söndags, och vi var kvar där tills det förelåg ett åtminstone preliminärt valresultat. Vi var också där när Stefan Löfven kommenterade valutgången från scenen (men vi hade träffat honom och hans hustru tidigare på kvällen), och jag begriper fuller väl hans poäng med att inte avgå från statsministerposten, och då syftar jag inte bara på det faktum att Socialdemokraterna blev överlägset största parti utan också på att de röd-gröna, om än med knapp övervikt, fick mandatövervikt över de fyra samverkande borgerliga partierna – det här har ju sen också bekräftats i det slutliga valresultatet:

Socialdemokraterna 28,26 procent (31,01 2014), vilket gav 100 mandat (113 2014)
Vänsterpartiet 8,00 procent (5,72 2014), vilket gav 28 mandat (21 2014)
Miljöpartiet 4,41 procent (6,89 2014), vilket gav 16 mandat (25 2014)
Det här gav sammantaget de rödgröna 144 mandat (mot 149 2014)

Moderaterna 19,84 procent (23,33 procent 2014), vilket gav 70 mandat (mot 84 mandat 2014)
Centerpartiet 8,61 procent (6,11 2014), vilket gav 31 mandat (22 2014)
Kristdemokraterna 6,32 procent (4,57 2014), vilket gav 22 mandat (16 2014)
Liberalerna 5,49 procent (5,42 2014), vilket gav 20 mandat (19 2014)
Det här gav sammantaget den borgerliga fyrpartialliansen 143 mandat (mot 141 2014)

Sverigedemokraterna 17,53 procent (12,86 procent 2014), vilket gav 62 mandat (mot 49 2014)

Inget parti på den rödgröna sidan är berett att i den ena eller den andra formen samverka med Sverigedemokraterna, men samtliga partier i den borgerliga fyrpartialliansen måste för att kunna hävda att de bör få ta över regeringsmakten acceptera åtminstone ett parlamentariskt stöd från SD för att kunna hävda, att de och inte de rödgröna ska bilda ny regering, och i vart fall Moderaterna och Kristdemokraterna ser inte det politiskt problematiska med ett sådant samarbete.

Låt oss sedan, parti för parti, granska deras valresultat och handlingsalternativ, i det senare fallet tillsammans med en bedömning av vad de kan tänkas göra.

Socialdemokraterna gjorde ett bättre val än många, bland dem ett antal opinionsmätningsinstitut och ledarsidor, hade förutspått men hamnade ändå bara i trakten av sitt inte särskilt lysande valresultat i förra riksdagsvalet. En del av dem som historiskt hörde hemma i partivänstern har i det nu aktuella valet i stället röstat på Vänsterpartiet – uppenbarligen har de inte litat på att socialdemokratins mer vänsterpräglade kurs i vissa valfrågor var någon bestående kursändring, och skulle nu partiet i en blocköverskridande koalition tvingas retirera från de mer radikala förslagen, finns risken att de bestående identifierar sig som vänsterpartister.

Vänsterpartiet hörde till de partier som gick kraftigt framåt, men i grunden anser jag, att alla demokratiska vänsterväljare av olika schatteringar hör hemma i en icke-sekteristisk socialdemokrati. Jag är ju själv känd som en av socialdemokratins klassiska kommunistbekämpare och har inte ändrat uppfattning om den i dag ganska lilla gruppen av klassiska kommunister, i dag en liten minoritet, men varför skulle inte socialdemokratin kunna samarbeta med något som till stor del är dess egen gamla vänsterflygel? Ett problem här är att de två mittenpartier som till exempel Stefan Löfven vill locka in i en blocköverskridande regering båda är motståndare till samarbete med Vänsterpartiet och dessutom, för att det skulle kunna bli någon form av mittensamverkan, som utgångspunkt har att Socialdemokraterna då måste släppa sina mer radikala förslag från valkampanjen. Vilket senare förstås skulle få till följd att Vänsterpartiet växte ytterligare.

Miljöpartiet gick på en stjärnsmäll i valet, och hade inte vädrets makter i någon mån påverkat opinionen, kunde partiet ha hamnat under spärren i riksdagsvalet. Partiet har inte rätt om allt i miljöpolitiken, men på miljöområdet har partiet ändå en del beaktansvärda förslag. Och skulle de borgerliga partierna lyckas locka över Fridolin & co till sin sida, skulle MP med all säkerhet kräva ett högt pris i form av ett antal mycket märkbara miljöåtgärder – på andra politikområden tror jag inte att det för MP skulle vara våldsamt svårt att byta sida. Ett sådant sidbyte skulle dock innebära att det blev ännu svårare för regeringen att få stöd från miljöstollarna i SD. Det enda positiva med en sådan utveckling är att socialdemokratin åter skulle lockas att föra en röd-grön politik, och den skulle som sidoeffekt få att Miljöpartiet utplånades som riksdagsparti.

Moderaterna blev största parti i det borgerliga fyrpartiblocket, men gjorde en rejäl både röst- och mandatförlust, om man jämför med förra valet – det har alltså inte hjälpt att byta partiledare. Partiet har tappat väljare åt två håll, dels till Sverigedemokraterna (vilket förklarar partiets försök att locka tillbaka dem som har gått till SD genom att skärpa hållningen i invandrarfrågor), dels till Centern (av väljare som ogillar den här ultrahögergiren). Partiledaren Ulf Kristersson försöker nu rädda det som räddas kan genom att hävda att det är han som ska bilda ny regering.

Centerpartiet ökade däremot kraftigt, som jag redan har varit inne på inte minst med hjälp av övergång från Moderaterna. Stefan Löfven verkar hoppas på en blocköverskridande regering i vilken främst Centern skulle lockas att gå med. Jag är ingen principiell motståndare till blocköverskridande samarbete, har även från min journalisttid minnen från forna centerstämmor och CUF-stämmor, där jag blev personlig vän med flera mycket kända centerpartister, och när jag till slut, på grund av jobbyte, inte kom till årets centerstämmor (i Umeå), fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort, undertecknat inte bara av dåtida journalistkolleger utan också av ledande centerpartister, bland dem Karin Söder. Jag har för all del badat bastu (det var bara vi två) med Thorbjörn Fälldin, men under hans tid som partiledare inleddes en utveckling i antisocialdemokratisk riktning. Dagens centerledare, Annie Lööf, är en minst lika antisocialdemokratisk partiledare, skicklig i så måtto att hon har gjort Centern också till ett storstadsparti, men jag vill påminna om hur hon tillsammans med bland andra den nuvarande EU-parlamentarikern Fredrick Federlay var på vippen att ge det gamla småbonde- och landsbygdspartiet ett i långa stycken nyliberalt partiprogram.

Olof Palme gjorde under sin tid som partiledare (S) ett tappert försök att vinna Folkpartiets gillande genom att släppa igenom en folkpartiregering, ledd av Ola Ullsten. För egen del har jag glatts mer över att socialdemokratin har lyckats locka över ett antal bemärkta folkpartister; Carl Tham är inte bara det mest kända exemplet – han blev dessutom en radikal socialdemokrat. Dagens partiledare för Liberalerna, Jan Björklund, pekar stolt på sitt partis lilla framgång i årets val men verkar livrädd för samarbete med Löfven. Men om alternativet är Jimmie Åkesson?

Kristdemokraterna var nästan uträknade till dess att det i slutet av valrörelsen vände för dem. Och säkert har partiledaren, Ebba Busch Thor, en andel i detta – hon är grund och delvis politiskt okunnig, men hon är djärv och handlingskraftig. Hennes högerkurs har lockat en del högersinnade, som inte nödvändigtvis är särskilt religiösa. De ville rädda en borgerlig majoritet men känner sig inte nödvändigtvis som just kristdemokrater. Lätt fånget är lätt förgånget.

Egentligen är Sverigedemokraternas framgång i och för sig måttligare än vad partiet säkert hade hoppats, men SD utgör ett mer svåranalyserat och mångfacetterat problem än bara dess rötter i högerextremismen. Fast naturligtvis är det illa nog att ledande SDare då och då försäger sig – märk också att partiet fortfarande tvingas utesluta medlemmar, ofta med förtroendeuppdrag, som inte har varit taktiska nog att dölja sina åsikter. Men det finns en annan aspekt på SDs och andra liknande partiers tillväxt i Sverige och övriga Europa: Människor/väljare med annan klassbakgrund än partiledningens dras till de här högerrörelserna därför att de i dem hittar en kanal för att komma till tals. De jag här tänker på kommer från arbetarklass, saknar den formella utbildning alla, även socialdemokratin, i dag ser som nyckeln till jobb och hygglig inkomst, och är, även om de själva ännu inte är drabbade, rädda för att bli arbetslösa.

En gång i världen hörde de här människorna, som i dag känner sig stå utanför samhället, till kärntruppen i socialdemokratins väljarbas. Det skulle inte skada om partiet (S) kom på talefot med dem igen. En första åtgärd kunde ju vara, att ledande förtroendevalda (S) åter bosatte sig i de områden, där de proletära väljarna, i dag många av dem SD-röstande, bor.

* * *

Birgitta och jag var alltså inbjudna till Socialdemokraternas valvaka. Den hölls på Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1 i Stockholm.

Vi åkte buss och tåg till Stockholm och checkade först in på Continental, förr ett Reso-, nu ett Scandic-hotell. Om någon undrar: Vi betalade själva för hotellet. Valvakor brukar ju bli sena. Till valvakan på Färgfabriken åkte vi också i egenbetald taxi.

Vi anlände ganska tidigt och kände inte igen en käft på valvakan. Jo, mittåt: jag stötte ihop med min gamla arbetskamrat Mikael Romero, Mona Sahlins pressekreterare på sin tid. Inne i salen där valvakan hölls spelades larmande musik, så efter ett tag flydde vi ut till serveringen ute på gården. Jag noterade att inte mindre än tre personer vid det bord där vi slog oss ner för att äta berättade, att de brukar läsa min blogg. Där ute bland serveringsborden träffade jag också för första gången i livet Lena Rådström Baastad, den första partisekreteraren sen Sven Asplings tid som jag inte har lärt att känna personligen.

Nu var vi ju där för att följa valvakan, så vi gick in igen och lyckades ta oss fram till vänstra sidan av scenen, där vi hittade ett bord att luta oss mot. Stolar fanns inte, men helvetesmusiken fortsatte. Efter en lång tid kom i alla fall en kvinnlig funktionär och gav oss var sin pall att sitta på.

Det var här Stefan Löfven kom förbi, på väg in i partiledningens utrymmen bakom scenen – men när han passerade oss, såg han oss och kom tillsammans med sin hustru fram och hälsade.

Det här var nog den egendomligaste valvaka jag har bevistat. På tidigare valvakor har man kunnat följa både SvTs och TV4as valvakor, men här var det först mycket sent på kvällen helvetesmusiken ersattes av SvTs valrapportering.

Under kvällens lopp dök också en del politiker vi tidigare kände upp, och några av dem kom fram och hälsade. Jag förde inga anteckningar, men jag tror att jag såg Anna Ekström, Margot Wallström, Morgan Johansson, Helene Fritzon, Ann Linde, Annika Strandhäll, Sven-Erik Bucht och Ibrahim Baylan.

När sen Stefan Löfven hade gett sin valkommentar och tackat valarbetarna, tyckte vi att det var dags att ta oss tillbaka till hotellet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Birgitta ringde i alla fall Stockholm taxi och utlovades en bil efter en stunds väntetid. Men gatan utanför var packad av folk, och ingen av de bilar som kom och som vi lyckades få kontakt med sa sig vara beställd av Birgitta Dahl. Till slut hittade vi ändå en ledig taxi, som kunde köra oss till Contan och en stunds nattvila.