Sommar i P1 med Max Tegmark

Max Tegmark, forskare specialiserad på artificiell intelligens och fysik, är en person som jag, för egen del en samhällsengagerad journalist, tycker det är intressant att lyssna på när han gör ”Sommar”.

Också Tegmark är en samhällsengagerad person, tidigare känd för sitt kärnkraftmotstånd, dessutom under en period miljöengagerad. Så långt är jag enig med Tegmark. Från att under femtioitalet och sextiotalet ha varit teknikoptimist och kärnkraftsanhängare såg jag genom bland annat olyckorna i Tjernobyl och Harrisburg att det här var en teknik för energiproduktion, som människor misslyckades med att hantera, och jag bytte ståndpunkt, är fortfarande anhängare av snabbast möjliga avveckling. När jag var huvudsekreterare för Socialdemokaternas programkommission, fick partiet ett program, som gjorde miljöfrågorna till en huvudfråga för socialdemokratin – från min personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen lånade jag parollen ”Min gröna dröm är röd”, som fördes in i programtexten.

Men som det framgick mycket tydligt av Tegmarks sommarprogram har han på en annan punkt blivit teknikoptimist. Inte så att han inte ser riskerna med AI. artificiell intelligens, men i motsats till det han anser om kärnkraften har han en enligt min mening överoptimistisk tro på att de goda och sansade krafterna kommer att besegra dem som vill nyttja AI för egoistiska syften. Min tillit till att altruism och god moral alltid kommer att vinna den här dragkampen är inte så stor. Redan nu ser vi att en skrämmande stor del av befolkningen, bland annat en stor del av den förr vänsterinriktade arbetarklassen, tror sig värna sina intressen genom att röst på partier som Sverigedemokraterna.

Jag vill inte förbjuda ”Mad Max” Tegmark att vara teknikoptimist, men vi måste ha en mycket bredare debatt om det här än den hans Future of Life Institute står för.

När det gäller musikvalet, överraskade Max Tegmark mig positivt. Phil Ochs får man inte höra så ofta numera, fast jag har alla hans skivor, således även ”I Ain’t Marching Any More” – en gång i världen skrev jag på begäran av Karl Vennberg och Jacob Branting en jätteartikel om Ochs för Aftonbladet Kultur. I Aftonbladets Innerspalten, där jag regelbundet medverkade, skrev jag om Tom Lehrer, vars ”Werner von Braun” Tegmark också spelade. ”Puttin’ On the Ritz” hörde vi här med Teco – själv har jag den med Manhattan Transfer. Simon & Garfunkel hörde vi i ”The Sun Is Burning” – jag har hela deras utgivning i en av skivhyllorna. Dire Straits med Mark Knopfler som ankare – under en period spelade också Eric Clapton med dem – hörde vi i ”Brothers In Arms”. Och inte nog med det – vi fick också höra ”De profundis”, ett verk av den geniale estniske tonsättren Arvo Pärt.

Så långt det jag personligen var berörd av, men Max Tegmark spelade förstås också annat, till exempel Europe, Twisted Sisters och så ett artificiellt skapat verk av AIWA.