Nyutgivning av underbar Barbro Lindgren-bok

14 maj 2018 20:16 | Barnkultur, Musik | Kommentering avstängd

Barbro Lindgrens (både text och bild) underbara ”Alban Popmuffa för små hundar” kom ut på Rabén & Sjögren 1972, och nu (2018) gör En bok för alla en kulturgärning genom en nyutgivning.

Alban är en hund, så det här är en berättelse om ett hundliv, men Lindgren berättar den på ett sätt som nästan får en att själv vilja vara hund. Redan på allra första sidan får man se den svenska sommarens skönhet. Bilderna där föreställer saftigt grönt gräs, lummiga gröna träd och de små blå blommor som också växer på ängen.

Under det största trädet, mitt bland bin, myror och gräshoppor, ligger en tjock hund, tjock för att det är en hynda som just ska till att föda valpar. Tre stycken blir det. Två av dem döper hon till Osker och Elba. Den tredje, som har ett nervikt öra, ger hon namnet Alban.

Valparna dricker mjölk och sover och leker större delen av dagarna. Deras värld är en sommaräng med humlor och flygmyror och maskrosbollar. Nätterna är svarta som sammet, men på himlen lyser massor av stjärnor.

Alban och de andra valparna växer under sommarens lopp, då göken gal, men en dag blir Alban nyfiken på vem som egentligen är hans pappa, och då visar det sig att pappan liksom han själv har ett nedvikt öra.

Sen blir det höst och vinter och vår, och av sin mamma får de lära sig nya och för hundar viktiga saker. Fast Alban vill inte lära sig bitas och ger sig i väg på egen hand.

Och då möter han världens vackraste unga tik – Melitta heter hon.

Tyvärr får han konkurrens av brorsan Osker, som gör sig till så mycket för Melitta, att hon går i väg med honom. Alban gråter som om livet vore slut.

Just då prasslar det i buskarna, och där står en hund han aldrig har sett förut. Också den här hunden har ett nervikt öra, och plötsligt förstår Alban: Det här är hans pappa. Pappan tröstar Alban och ger honom ett gott råd: Han ska låtsas att inte bry sig om tikarna, för då kommer de alla rusande.

Han gör som pappa har sagt, och mycket riktigt blir han då uppvaktad av mängder av tikar. Fast han bryr sig inte om dem, tänker bara på Melitta.

Och det lönar sig: Efter ytterligare några dagar dyker hon upp igen, trött på Osker – för det är ju Alban hon vill ha.

Så blir Alban och Melitta ett par igen, får barn, barnbarn och till slut även barnbarnsbarn.

Ängen finns kvar med sitt gräs, sina blommor och sina träd. Och också hundarna finns kvar, för när de gamla dör, föds det nya.

Så här slutar berättelsen om Alban:

”Och när Alban blir för gammal, vill han helst av allting vila sina trötta ben och dö.
nu är hans tid på jorden slut, ajö, ajö.”

* * *

I slutet av boken återges ett antal sånger till och om Alban. Men dem har jag aldrig hört, så jag vet inte, hur de låter när de sjungs.