Andra chansen – varför då egentligen?
5 mars 2018 15:30 | Media, Musik | Kommentering avstängdNej, jag har inte fått min dator fixad. Vår datakunnige son, som var på besök i går, försökte men gav upp. I dag har vi ringt den datorfirma vi brukar anlita, när någon av datorerna trasslar. Men hustruns dator funkar, tack och lov.
Sonens, hans hustrus och deras små döttrars besök i söndags gjorde, att jag då inte fick tid att skriva om Andra chansen i den pågående omgången av Melodifestivalen.
Men uppriktigt, varför de här bidragen skulle få en andra chans kändes som en gåta när jag nu tvingades lyssna till dem en gång till – bättre hade de ju inte blivit sen sist. Låtarna fick tävla i par, men varför just den som vann duellen vann begrep jag egentligen inte – TV-tittarnas val följde inte något begripligt mönster. Varför till exempel den vulgära ”In my cabana” med Margaret vann över ”Cuba libre” med Moncho är något för mig helt obegripligt. Att Renaida och ”All the Feels” vann över Olivia Eliasson och ”Never Learn” är i alla fall mer begripligt. Att Felix Sandman och ”Every Single Day” vann över Mimi Werner och ”Songburning” är möjligen en effekt av att han har haussats av så kallade schlagerexperter i tidningarna. I sista omgången vann Méndez med den lite sega ”Everyday” över Sigrid Bernson med ”Patrick Swayze”, och mig kvittar det – båda låter lika illa.
Och eftersom ingen av de tävlande melodierna har någon melodi med utsikt att fastna i melodiminnet, försökte man kompensera detta genom att artister (?) och dansare särskildes med hjälp av olika färg på kläderna, så kanske var det här egentligen en kläd-, ljus- och rökfestival.
Om ni i det här stycket tycker som jag är ju risken uppenbar att ni kommer att möta någon som säger att xxx med yyy var väl ändå bra?!
Då tycker jag att ni ska säga följande: ”Sjung den!”.
No Comments yet
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^