Flykten från Estland

13 februari 2018 17:08 | Barnkultur, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Enn Kokk, tisdagen den 13 februari 2018 klockan 13.00
Pharmasciaveteranerna, Uppsala

Ett par ord allra först om mig själv.

Jag heter alltså Enn Kokk, och Kokk låter ju inte så osvenskt även om det i mitt fall stavas med tre K. Men jag kommer från Estland, och där finns kokk som lånord och betyder samma sak som här. Förnamnet Enn är lite värre. Jag frågade en gång ett barnbarn, en dotterson, när han var liten, vad morfar heter, och efter lite betänketid svarade han Ett. I Estland är Enn inte något ovanligt mansnamn, och eftersom det finns också i varianterna Enno, Henn och Henno, kan det möjligen vara en kortform av Henrik/tyska Heinrich.

Jag fyllde 80 förra året och har levt större delen av mitt liv här i Sverige, men jag är född i Estland, 1937, och talar och förstår fortfarande estniska, fastän jag bara var sex när familjen 1944 flydde från Estland till Finland, sju när vi sen fortsatte till Sverige.

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det började med att Estland tvingades upplåta militärbaser åt Sovjetunionen. Men Sovjetunionen nöjde sig förstås inte med det. Det så kallade val och den parlamentariska process som användes för att legitimera Estlands tvångsanslutning till Sovjetunionen var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare. Men kandidater som gick emot en sovjetanslutning hindrades ställa upp. Och de som inte gick och röstade uppsöktes hemma med valurna och allt – ”Ni hade visst inte möjlighet att rösta” hette det då. Fast min envisa gamla farmor vägrade att rösta även då.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår farstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan. Jag minns fortfarande hur pappa en natt smög sig ner till oss i rummet där vi sov och hur det bestående och skakande intrycket av det här var att pappa inte riktigt kunde stå på benen. Men han var inte berusad. Det här berodde på att han under lång tid gömde sig på en farstuvind där det var så lågt i tak, att han inte ens kunde sitta upprätt.

Mamma förhördes av företrädare för Röda armén, som förstås undrade, vart pappa, som hade blivit inkallad, hade tagit vägen. Hon hävdade, vit i ansiktet – jag satt bredvid henne – att pappa hade gett sig i väg till mobiliseringsplatsen och då också, vilket krävdes, hade medfört familjens radio. Den ryska ockupationsmakten gjorde allt för att bryta kontakten med informationen från omvärlden.

Ryssarna retirerade tillbaka mot Leningrad, och sen kom en period av tysk ockupation. Esterna var efter sin historiska erfarenhet av de grymma tyska godsägarna ganska tyskfientliga, men efter den kommunistiska sovjetmaktens grymheter fanns det de som nu hoppades på något bättre. Men tyskarna var egentligen bara intresserade av att utvidga sitt eget Lebensraum.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten – jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt – rannakeel – som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finland i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. En av mina morbröder, som slogs i en estnisk bataljon i den finska armén, återvände med andra likasinnade till Estland och försökte, när tyskarna gav upp landet, upprätta en estnisk front mot invasionen. Han föll i de här striderna. En bror till honom, som också hade slagits i den estniska bataljonen i Finland, stannade där, eftersom han hade gift sig med en finska och fått två barn med henne. Men mot vad han hade hoppats skyddade det här honom inte. Han utlämnades till ryssarna på deras begäran och återsåg aldrig sin finska hustru och deras barn. Senare, efter lägervistelse, träffade han i Estland en kvinna som han ju aldrig kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Hans två barnkullar, en i Finland och en i Estland, träffades för första gången efter Estlands frigörelse, då han själv redan var död.

Vi i vår familj åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare till flera böcker ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det här bidrar till att jag känner starkt för de människor på flykt som under de senaste åren har drunknat i Medelhavet när de i överlastade båtar har försökt ta sig över till den europeiska sidan.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi på den tiden mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta alltså också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt. Fast pappa bet ihop och byggde en ny båt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också svenska medborgare. Väntetiden för svenskt medborgarskap var på den tiden sju år, men jag minns fortfarande mina föräldrars vånda: Skulle vi bli svenskar nu och släppa hoppet om att få återvända till Estland?

Bortsett från en smula hjälp under den första tiden i flyktingförläggning, i vårt fall i flickskolans aula i Härnösand, försörjde vi oss själva – min pappa sattes till exempel i skogsarbete. Snart lämnade vi också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa, som bara hade sexårig folkskola, blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag var under många år en av dem. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.
.
För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.