På middag med en krets av socialdemokratiska ämbetsmän, alla med anknytning till miljö och energi

20 mars 2017 20:29 | Mat & dryck, Politik | Kommentering avstängd

I söndags var vi bjudna på middag i Stockholm.

Birgitta var ju en gång i världen miljö- och energiminister, och samtliga män utom jag i det här middagssällskapet har haft en ämbetsmannamässig relation till den här delen av politiken, men jag ska återkomma till detta.

Birgitta kom med ett tåg från Värmland, där hon hade varit för att tala, på Skoghalls arbetarekommuns 100-årsjubileum. Jag tog ett tåg från Uppsala redan före lunch för att kunna möta henne på Stockholm C, och vi hade bestämt träff utanför Jakobs Take Away, ett ställe som serverar mycket goda danska smørrebrød. De vi åt var utmärkta. Det enda problemet med det här stället – sett i mitt perspektiv – är att man inte kan betala med kontanter. Men hustrun betalade snällt med kort.

Därifrån gick vi till ytterligare ett ställe i centralhallen, en blomsterhandel som erfarenhetsmässigt har mycket fina blommor. Vi valde ut en bukett att ge till dagens middagsvärdinna, Ingrid Skogö, och nu kunde jag betala med kontanta pengar.

Sen gick vi till tunnelbanan och tog ett T-banetåg till Fruängen, där paret Skogö numera bor. Ingemar hämtade oss i bil vid T-banestationen.

Paret Skogö bor i en lägenhet, högt uppe i huset där de bor. Utsikten genom fönstren är fin, och genom fönstren – många i det utvidgade vardagsrummet – kommer det in mycket ljus.

Snart kom också de övriga inbjudna gästerna, där alla männen har haft framträdande värv inom miljö- och energisektorn. Men de kom naturligtvis som par: Rolf och Monica Annerberg. Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, Håkan och Kerstin Heden.

Håkan och Kerstin Heden är de enda jag inte känner från förr, men Håkan har alltså varit chef för energienheten på Näringsdepartementet. Fast han är allmänt en samhällsengagerad person. Vid kaffet efter gårdagens middag satte han sig bredvid mig, och vi hade ett långt samtal om konsumentkooperationen och dess butiker. Kerstin har jag vid en tidigare sådan här middag haft på samtalshåll och fört samtal med.

Sen gammalt känner jag däremot de två som har varit Birgittas statssekreterare, också deras hustrur.

Rolf Annerberg var statssekreterare på miljö- och energidepartementet. Sen blev han generaldirektör på Naturvårdsverket, kabinettssekreterare hos Margot Wallström när hon var EU-kommissionär och generaldirektör för forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.

Jag känner också hans fru, Monica, allt sedan hennes tid på departementet. Under gårdagens middag påminde vi oss en sjösjuketyngd färd med Smyril Line till Färöarna och alla märkliga saker vi råkade ut för där. Det var lång och vindlande väg upp till hotellet där vi bodde, och Monica mindes hur jag, när vi passerade ett par ensamma träd, utbrast, att ”nu passerar vi trädgränsen”. Där uppe bodde också delegationer från de andra nordiska länderna, och jag mindes bland annat att jag vid ett tillfälle, när jag tittade ut genom fönstret och på det gräsbevuxna taket utanför fick syn på en asberusad dansk delegat som ålade sig fram där. Jag ropade på Birgitta, informerade henne med en parafras på en på den tiden populär TV-replik, som i original tillskrevs invandrare: ”Dansket kruper!”

Jag känner också sedan gammalt Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid.

Också Kjell har varit Birgittas statssekreterare. Senare har han varit generaldirektör för Svenska Kraftnät, Tullverket, NUTEK (verket för näringslivsutveckling) och SCB, Statistiska Centralbyrån.

Han och Ulla har, liksom Rolf och Monica, hälsat på oss i vårt sommarhus i Öregrund, och där har vi ett par vittnesbörd om att Ulla har konstnärlig talang, bland annat en tavla med ett Evert Taube-citat med knytning till orten.

Ingemar Skogö arbetade en gång i världen på Industridepartementet med energifrågor. Sen har han varit statssekreterare på Kommunikationsdepartementet, generaldirektör för Luftfartsverket och Vägverket och landshövding i Västmanland.

Eftersom alla de här människorna också är politiska meningsfränder, talades förstås mycket politik under kvällen.

Men när Birgitta med anknytning till sitt jubileumstal i Värmland vid middagsbordet hade talat både om nöden och svälten och om statsministern Hammarskjöld, han som av folket kallades Hungerskjöld, och Håkan Heden sedan hade en lång litania om den dyrbara tandvården, begärde jag replik och tackade värdinnan för den utsökta middagen.