Någon schlager kommer vinnarlåten aldrig att bli

Melodifestivalen och även Eurovision Song Contest är numera något helt annat än det den här tävlingen var från början. Förr tävlade de deltagande länderna med bidrag, som, oavsett till exempel slag av använd musik, hade utsikter att bli schlager, det vill säga slå hos en bred publik och, lika viktigt, genast fastna i musikminnet, också kunna sjungas – åtminstone refrängen – av lyssnarna.

Allt det här är ett minne blott. Be alla dem som lyssnade/tittade på årets svenska final och sen röstade att själva sjunga det de röstade på, och jag är inte säker på att många skulle klara ens den segrande låten, ”I Can’t Go On” med Robin Bengtsson. Det fanns i och för sig enstaka låtar med krokar som fastnade i musikminnet, men till exempel ”Her Kiss” med Boris René hamnade först på åttonde plats.

I dag tycks lyssnarna/tittarna lika mycket bedöma utanverket som musiken, så kanske förde ramen Robin Bengtsson till segern.

Varför han och ”I Can’t Go On” skulle kunna vinna Eurovision Song Contest är närmast obegripligt, men jag kan för all del övervärdera publikens i de övriga deltagande länderna musiksmak och förmåga till bedömning.

Här kunde jag i och för sig sluta, men också annat behöver, tycker jag, sägas.

Owe Thörnqvist med ”Boogieman Blues” hamnade allra sist. Christer Björkman har, enligt media, i sina instruktioner till de internationella juryerna bett dem beakta bidragens internationella gångbarhet, vilket enligt samma media kan ha uppfattats som en uppmaning att inte lyfta fram låtar som känns lite udda. Jag hävdar inte att ”Boogieman Blues” är någon av Owes allra bästa låtar, men jämfört med allt det enahanda som serverades i den här tävlingen kändes det här tävlingsbidraget som fräscht och avvikande. Så för min del ser jag gärna, att den internationella juryn helt avskaffas.

Och vidare – vad hände med de svenska röstarna, som i den deltävling där han framträdde röstade honom direkt till finalen? Själva röstningssystemet är helt obegripligt – varför ska man över huvud taget få rösta flera gånger (så långt nu detta över huvud taget i dag går att kontrollera)? Och eftersom det uppenbart förekommer röstningskampanjer – borde man inte i stället sampla fram en mycket stor telefonjury, som är representativ för svenska folket och dess musiksmak? Som det nu är exkluderas ju i praktiken mycket stora delar av den äldre publiken, som, även om de till äventyrs skulle behärska den teknik som används, på grund av sin ålderslångsamhet ändå inte hinner rösta.

Melodifestivalen är i dag en tävling, där både flertalet av de tävlande och av dem som röstar är ganska unga – det jag här skriver om de röstande är en gissning, men jag tror att den är ganska rätt.

Slutligen, kan man inte under en ganska lång period före och under Melodifestivalen samt dess europeiska final låsa in Christer Björkman i en cell utan möjligheter till kommunikation med yttervärlden?

Sen kan vi börja om på helt ny kula.