Ett land, delat av andra viljor än den egna

24 februari 2017 18:06 | Film, Politik | 6 kommentarer

Estland försökte, förgäves, hålla sig undan kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen under andra världskriget. Men först prisgav Molotov-Ribbentrop-pakten Estland åt Sovjetunionen. Sen erövrades landet av Nazityskland. Och så slutade det med att landet åter slukades av grannen i öster.

De som kunde – bland dem min familj – flydde och hamnade oftast här i Sverige. Tiotusentals estniska män tvingades att slåss på den ena eller den andra sidan. Visst fanns det ester som var övertygade kommunister eller nazister, men flertalet av dem som hamnade i den ena eller den andra armén gjorde det inte på grund av politisk sympati. Själv hade jag två morbröder som ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén, så de sällade sig till de så kallade finlandspojkarna: bildade egna estniska enheter i den finska armén.

Min ene morbror återvände till Estland i krigets sista skälvande minut och försökte, när tyskarna gav upp Estland, tillsammans med andra likasinnade själva försvara sitt land mot den invaderande Röda armén – jag har läst hans brev till min mamma om det helvete han upplevde – jag minns att en god vän fick huvudet avskjutet – innan han själv stupade.

Sent i går kväll såg jag i TV en estnisk spelfilm från 2015, Elmo Nüganens1944”, lika sevärd som till exempel Edvin Laines filmatisering av Väinö LinnasOkänd soldat”. Dess många stridsscener är hemska, ibland vedervärdiga, aldrig heroiserande. Det senare är desto mer begripligt som ju en mycket stor del av soldaterna inte hade hamnat i den ena eller den andra armén av ideologisk övertygelse. Men den här filmen döljer verkligen inte heller, att det på båda sidor fanns män som stod i nazismens eller kommunismens tjänst. I ett avsnitt får vi se en representant för den ”estniska” regeringen stulta ut ur en bil och sen med fysisk möda ta sig fram till det segerrika estniska förbandet för att där hålla ett tal på temat att man nu har lyckats visa att även esterna är arier och sen försöka dekorera en av de stridande, som dock vägrar, med järnkorset. Och på den segrande sidan, i Röda armén, finns en estnisk officer, som försöker värva en annan est att bli angivare. I slaget om det sista tyska fästet på Ösel (estniska Saaremaa) tvingar det framgångsrika sovjetestniska förbandet några i tyska uniformer – tre darrande fjortonåriga grabbar, visar det sig – att med händerna i vädret komma fram ur sitt gömställe, och då beordrar officeren manskapet att avrätta pojkarna. När då han som ska leda arkebuseringen (samma man som vi har talat om ovan) vägrar, blir han skjuten. Men då rinner sinnet på en av mannarna, och han skjuter officeren.

Han som först blev skjuten på grund av ordervägran har kommit tillbaka till sitt hemland i ett Röda armé-förband. Han har tidigare visat den här klyvnaden. När han och hans förband var på väg att utplåna en motståndsficka, som visade sig också bestå av ester fast i tysk uniform, lät han de överlevande löpa till skogs. Under en till synes oändlig marsch på landsväg – flyende civilbefolkning så väl som militärer – dyker det upp ett stridsflygplan, som urskillningslöst skjuter på alla, och när en liten flicka inte har vett att ta skydd i den intilliggande skogen, räddar han henne i sista stund.

När Tallinn har intagits söker han upp en ung dam – hennes namn och adress finns på ett kuvert han tog till vara när han i strid dödade en man på den andra sidan – i tron att hon är den fallnes fästmö eller fru, men hon visar sig vara hans syster. Han vågar inte berätta, att det är han som har skjutit brodern, blir dessutom förälskad i henne och uppger för säkerhets skull fel efternamn.

I filmens slut kommer en av hans kamrater i förbandet hem till henne – den stora våningen är nu på känt sovjetiskt maner bebodd av en mängd människor – och överlämnar ett brev från den skjutne, han som alltså räddade de tre unga grabbarna.

Inte mycket hopp finns det i den här filmen. Men mitt i allt det hemska ändå mänsklighet.

6 kommentarer

  1. Min frus pappa, farbror och morfar var
    alla soldater i Röda armén under kriget.
    Morfar stupade redan i krigets inledning,
    pappa kom med i striderna 1943, och farbror
    (djadja) Vanja (ja, samma som i Tjechovs bok)
    var med från Barbarossa 1941 till
    Berlin 1945. 97% av hans årskamrater kom aldrig
    tillbaks från kriget. När han efter kriget
    satte sig ned och började summera sina meriter,
    såg han att det räckte för att bli Sovjetunionens
    hjälte, den högsta utmärkelsen i Sovjet.
    Men för en vanlig fotsoldat var det mycket papper
    som skulle vara korrekta, med stämplar och allt,
    och i slutändan fattades något. Han och hans
    bror, min frus far, ligger begravda på samma
    kyrkogård utanför Kiev, en kyrkogård som jag
    själv besökt.

    Comment by Mats Larsson — 2017 02 25 12:59 #

  2. Till Mats Larsson: Den film jag skriver om är intressant nog inte präglad av vare sig rysshat eller tyskhat – den handlar primärt om ester som tvingas bli lekbollar åt tidens två rivaliserande stormakter. Däremot finns en udd riktad mot medlöpare ur den egna, estniska folkgruppen.

    Comment by Enn Kokk — 2017 02 25 23:39 #

  3. 1. Vad den tyskvänlige estniske politikern ville ge soldaterna var, om jag såg rätt, inte Järnkorset utan ett litet foto av Adolf Hitler.

    2.Den lilla flickan som den unga kvinnan lyfter i skyn i slutet på filmen förbryllade mig en hel del, men det bör vara samma flicka som räddades från att bli beskjuten när flyktingkolonnen anfölls.

    3. En fråga till dig som kan estniska: den där estniske politruken som sköts i filmens slut, var han en ”jest”, dvs ryskuppfödd est? Talade han estniska med rysk accent?

    Comment by Anders Persson — 2017 02 27 14:22 #

  4. Till Anders Persson:
    1. Jag skrev som jag mindes det, men jag kan ju minnas fel.
    2. På den punkten är jag lika förbryllad som du, och jag uppfattade inte någon förklaring.
    3. Han talade inte estniska med rysk accent. En av de intressanta sakerna med den här filmen är ju också, att varken ryssarna eller tyskarna svartmålas som folk. Mot den bakgrunden är det egendomligt, att den här filmen enligt uppgifter jag har sett på nätet, tycks ha något slags visningsförbud i Ryssland.

    Apropå din fråga påminner jag mig, att en del av dem som fick maktpositioner i Sovjetestland kom från Ryssland men hade estniskt påbrå. Det finns en bland ester både i Estland och i Sverige spridd historia om en partikoryfé i Estland som i sitt Första maj-tal utbringade levet ”Elagu üks mai!”, det vill säga ”Leve ett maj!”.

    Comment by Enn Kokk — 2017 02 27 15:14 #

  5. Inte bara ”en del” utan rätt många av dem som fick maktpositioner i Estland efter 1945 kom från Ryssland men hade estniskt påbrå. De kallades ”jester” efter som ”e” i början på ryska ord utalas ”je”. En av de mest berömda var Karl Vaino född i Tomsk 1923 av estniska kommunister som flytt dit 1918. 1949 kom han till Estland där han avancerade till landets ”starke man” under slutet på 70-talet och på 80-talet. Han gick i pension 1990 och bor nu i Moskva.

    Vad som motiverar detta långa inlägg är hans son, Anton Vaino, https://et.wikipedia.org/wiki/Anton_Vaino född 1972 som nyligen utnämndes till Vladimir Purins högra hand efter Sergei Ivanov.

    Vem vet,kanske sitter det snart en estländare, eller åtminstone ”jestländare” och bestämmer i Kreml?

    Comment by Anders Persson — 2017 02 27 19:15 #

  6. Till Anders Persson: Det där om Anton Vaino hade jag faktiskt läst redan någonstans.

    Comment by Enn Kokk — 2017 02 27 20:49 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^