Agent X9 nummer 4 2016

14 april 2016 14:26 | Serier | Kommentering avstängd

I Agent X9 nummer 4 2016 pånyttföds mitt intresse för ”Velvet” (manus Ed Brubaker, bild Steve Epting och färgläggning Elizabeth Breitweiser). De tidigare publicerade, lite spretiga inledningsavsnitten får i och med Velvet Templetons hemliga återkomst till London, där underrättelseorganisationen ARC-7 finns, ny skärpa, och serien blir plötsligt både begriplig och spännande. Hon anar att den som har fått ARC-7 att jaga henne är en agent för främmande makt, placerad mitt inne i ARC-7s kärna. Och hon har nu också blivit allt mer övertygad om att samma person tidigare fick henne att likvidera sin egen man på grunder som kan ha varit falska.

Alltså försätter hon direktör Mannings livvakter ur spel och kidnappar honom.

Särskilt den här avslutningen i det aktuella avsnittet är spännande och fartfyllt – men fortfarande har jag mot den här vältecknade serien invändningen, att pratbubblorna är för få och att handlingen förs framåt av berättande text.

Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise” lever däremot både genom bilderna och pratbubblorna. Och ”Dödligt arv” från 1995-1996 har faktiskt allt en klassisk äventyrsserie bör ha för att fånga läsarens intresse. Det aktuella avsnittet handlar om striden om ett stort arv, som rättmätigt ska gå till en kvinna på Nya Zeeland, halvmaori, vilket i den av Modesty Blaise och Willie Garvin anförda försvarsstriden mot de lejda mördarna leder till att en grupp maorier – mycket modern, visar det sig – bidrar till att besegra skurkarna.

En ännu äldre seriebekanting är ”Rip Kirby”, skapad 1946 av Alex Raymond. Fast det avsnitt, ”Skivsamlaren”, som finns i det aktuella numret av Agent X9, är från 1996 och signerat John Prentice, som gjorde den här serien fram till dess nedläggning 1999. ”Rip Kirby”, som jag har läst oändligt länge både i dagstidningar och i serietidningar, är en klassisk deckarserie, men det aktuella avsnittet, ”Skivsamlaren” från 1996, hör kanske inte till de allra bästa jag har läst.

Slutligen innehåller det här Agent X9-numret del 4 av 5 av ”Aquilamysteriet”, ett avsnitt av Fabien Nurys (manus) och Pierre Alarys (bild) ”Silas Corey”. Jag är, som jag tidigare har skrivit, inte särskilt entusiastisk över den här serien. Alarys tecknarstil är ganska stereotyp, och Bruno Garcias färgläggning gör inte bilderna bättre. Och så är faktiskt Nurys sätt att berätta ganska snårigt – i den svenska utgåvan översätts i ett slags fotnötter en del fraser som sägs på tyska (vilket jag inte behöver men säkert är bra), men jag undrar i vilken utsträckning i vart fall yngre svenska läsare kan förstå handling, tid och miljö, detta särskilt som också jag har svårt att hålla reda på personerna och handlingen.

No Comments yet

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^