Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.