Sommar i P1 med Olle Jönsson

Självfallet känner jag till Olle Jönsson och hans dansband Lasse Stefanz, dock utan att höra till någonderas fans – varken hans sång eller den dansbandsmusik Lasse Stefanz spelar tilltalar mig. Men jag begriper samtidigt varför Olle Jönssons och Christina Lindbergs ”De sista ljuva åren” blev ett örhänge. Med det sista vill jag säga, att mycket lite i min värld är svart eller vitt.

Jag lyssnar med intresse på Olle Jönssons Sommar-program. Somligt i det är lite för ofullgånget – intressant att han som sen blev så framgångsrik i början av sin skolgång fick underkänt i just musik, men varför fick han det? Annat, som fejden med en av de ursprungliga frontmännen i bandet, Lasse Sigfridsson, tog han inte upp.

Fenomen som scenskräck är ju inte helt okända i den bransch han arbetar i, men Olle Jönsson, i dag 59 år och med 46 album och lika många spelår bakom sig, behöver fortfarande en stunds lugn och ro med sig själv innan han kör i gång på scenen. Dessutom har han andra fobier som flygrädsla och skräck för många likadana knappar (!).

Annat som rykten om alkoholmissbruk tillbakavisade han effektivt: Det som folk har tolkat fel i hans rörelsemönster är följden av en sjukdom.

Hans kärlek till dansant musik märktes också i låtvalet, men här fanns samtidigt en variation, som kan exemplifieras med namn som Emmylou Harris, Elvis Presley, Black Sabbath, Roxy Music, The Eagles och Wings (Paul McCartney).

Att han har sidor som vetter åt oväntade musikaliska håll visade han genom två låtar, där han själv sjunger, dels Ulf Lundells ”Kärleken förde oss samman”, dels, tillsammans med Mikael Wiehe, ”Leva tills jag dör”, en låt jag också har hört dem göra tillsammans i ”Allsång på Skansen”.

Olle Jönssons sociala bakgrund i ett fattigt och faderlöst hem – hans berättelse om hur han och en annan fattig pojke, båda lika illa klädda, av lärarinnan exkluderades från ett luciatåg i ett ”fint” hem är hjärtskärande – kanske också säger något om hans dragning till artister som Wiehe och Lundell.