Slava! En hyllning av Mstislav Rostropovitj

25 november 2014 17:36 | Mat & dryck, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Birgitta och jag var i Missionskyrkans gudstjänstlokal i går kväll, inte för någon gudstjänst – vi är över huvud taget inte religiösa – utan för en konsert, anordnad av Kammarmusikföreningen.

Kvällens musiker, Erik Wahlgren, cello, och Terés Löf, piano, hade tillägnat kvällens program den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj (1897-2007), som vi har en stor kollektion av i vår CD-samling. Vårt intresse för Rostropovitj har två orsaker. Dels spelar han fullkomligt ljuvligt. Dels har vi träffat och samtalat med honom, dessutom fått njuta av hans cellospel i ett slutet och publikt mycket intimt sammanhang. Det senare hände någon gång före millennieskiftet på Uppsala slott, där på den tiden den likaledes mycket kulturintresserade Jan-Erik Wikström var landshövding.

Vi kom att under kvällens lopp sitta nära paret Rostropovitj, och samtalet kom förstås också att handla om det här musikaliska geniets erfarenheter av och eldfängda åsikter om kommunismen – han hade 1974 av politiska skäl lämnat Sovjetunionen men återvände dit under nittiotalets frigörelsekamp för att med liv och själ delta i den demokratiska revolutionen.

Konsertkvällens första nummer var ”Le grand tango”, skriven 1982 av den argentinske kompositören och bandeonisten Ástor Piazolla (1921-1992) och tillägnad Rostropovitj. (Piazolla har vi för övrigt också i vår skivsamling, bland annat i en CD-box med argentinsk tango.) Jag fann den här versionen, reducerad till cello och piano, mycket njutbar.

Ludwig van Beethoven (1779-1827) kunde av naturliga skäl inte dedikera sin ”Sonat nummer 3 för cello och piano i A-dur” från 1808 till Mstislav Rostropovitj, men det här stycket är ett stycke, mer varierat än många andra av kompositörens mer både pampiga och ibland tungsinta verk. Också det framfördes med stor bravur.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en komposition med mer än instrumental anknytning till Rostropovitj, Dimitri Sjostakovitj ’ (1906-1975) ”Sonat för cello och piano i D-moll” från 1934. Den är inte tillägnad Rostropovitj, men Sjostakovitj drabbades av den dåtida sovjetiska kulturcensuren och kände draget av de sibiriska isvindarna. Hur som helst är det här ett verk där dissonanser och groteska partier blandas med partier, karaktäriserade av djup skönhet.

Publiken var, med all rätt, entusiastisk, och de båda musikerna applåderades in tills de gav ett kort extranummer, Camille Saint-Saëns’ (1835-1931), ”Svanen” (”Le cygne”) ur ”Djurens karneval”, 1886, komponerad för cello plus, väl ursprungligen, dubbelpiano.

Medan vi sen väntade på taxi, kom också Erik Wahlgren på väg ut, och vi fick möjlighet att tacka för en fin konsert och dessutom berätta om vårt eget möte med Rostropovitj.

* * *

Före konserten hade vi bestämt oss för att äta ute, och vi valde då att gå på Indian Kitchen på Kungsgatan 25, på hörnet ovanför Missionskyrkan. Vi var där på den tiden där fanns en utmärkt libanesisk restaurang, men den här indiska restaurangen har vi aldrig besökt.

Indisk mat kan ju bara ganska olika, men här var menyn indelad i avdelningar som biff, lamm och fisk, där olika kryddningsvarianter, desamma oberoende av ingrediens, stod för variationen.

Birgitta valde Chicken Tikka Balti, kryddad medium hot och med bland annat mandel, currysås och lök.

Ris till delade vi på, och jag fick också smaka på det nann-bröd hon beställde.

Till maten beställde vi var sitt stort glas lättöl, och den behövdes verkligen till den extra heta rätt jag själv beställde, Chicken vindaloo. Servitrisen såg lite misstogen ut när jag beställde och förklarade att det här var något som smakade mycket starkt, men jag framhärdade och förklarade, att jag gillar starkt kryddad mat.

Och jag ångrade inte min beställning.

Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Alltsammans gick på 478 kronor, alltså för två personer. Det är i dagens läge ett mycket billigt pris för en sådan här måltid.