Filmiskt mer utstuderat – men med utdragna actionavsnitt som eftergift

28 september 2014 17:28 | Film | 7 kommentarer

Jag har genom åren sett alla James Bond-filmer, dels på bio, dels på VHS och DVD. Jag har också boxen med alla James Bond-filmerna utom den senaste, men den har jag köpt separat som DVD. James Bond-filmerna varierar när det gäller kvalitet och spänning, men somliga av dem är pärlor i sin genre.

Den senaste i raden heter ”Skyfall” (producerad 2012, släppt 2013) och har fått sitt namn efter familjen Bonds familjegods, där filmhandlingen kulminerar.

Den här historien, i regi av Sam Mendes och med manus av Neil Purvis, Robert Wade och John Logan, skiljer sig i en del avseenden från övriga bondfilmer och även från Ian Flemings bokserie om agent 007, men regissören, tidigare känd bland annat för ”American Beauty” och ”Revolutionary Road” (jag har dem båda i min filmhylla), har också ansträngt sig för att bjuda på actionscener, och det med besked: Den inledande långa sekvensen, striden i Turkiet med Patrice (Ola Rapace), den som ändar i att James Bond (Daniel Craig) ser ut att ha drunknat, innehåller scener som förorsakar hjärtklappning, men är möjligen för utdragen. Annat i den här vägen, som striden med skurkarna på casinot i Shanghai, har mer rimliga proportioner. Och striden på familjegodset mot Raul Silva (Javier Bardem) har allt man kan önska sig av dödligt hot, hemliga gångar och våldsamma urladdningar.

Självfallet innehåller den här filmen också en titelmelodi, exekverad av Adèle – i mitt tycke ändå inte någon av de allra bästa bondlåtarna.

Också den vanliga mänskliga rekvisitan finns där i form av bondbrudar. I den här filmen har Mrs Moneypenny (Naomi Harris) inte någon passiv roll som förmedlande länk – hon förorsakar, inte avsiktligt (den som ger den olycksaliga ordern är M, spelad av Judy Dench), det som närapå blir Bonds död. Bonds dragning till Sévérine (Bérénice Marlohe), i tvångssold hos överskurken Raoul Silva, förstår jag dock inte.

Men i personteckningen av de centrala gestalterna i den här agenthistorien åstadkommer regissören och hans manusförfattare något intressant och avvikande. James Bond är ingen osårbar maskin, och hans chef, M, visar sig drivas av mer mänskliga drivkrafter än de man tidigare har förknippat med henne. Och skurken. Raoul Silva, drivs inte – som många av de andra skurkarna i tidigare bondfilmer – främst av makt- och penningbegär. Han är en tidigare anställd som känner sig sviken av M och därför vill hämnas.

Ett snäpp för långt i moderniseringsiver har filmens upphovsmän gått i och med introduktionen av den unge datanörden Q (Ben Whishaw). Men jag uppskattade att få återse Albert Finney, i rollen som Kincaide på Bonds fädernesgods Skyfall.

7 kommentarer

  1. Striden med skurkarna på casinot utspelar sig väl inte i Shanghai, utan i klassiska spelstaden Macao?

    Comment by Nils Lindberg — 2014 09 28 19:30 #

  2. Enn Kokk,

    tyvärr förhindrad att höra dig om flykten från Estland i Östhammar i eftermiddag.

    Låter intressant – lycka till!

    Comment by Hans G Eriksson — 2014 09 30 8:25 #

  3. Hej,
    Jag skriver just nu om Kata Dalström och undrar om du vet något om låten Vi väva, vi väva från Tältprojektet. Det uppges att texten är nedtecknad av Kata Dalström – men var, när, hur? Har du stött på den i någon sångbok e dyl? Kata var ju mycket musikintresserad, kanske främst av opera, och det är ju inte alls otroligt att hon på något sätt såg till att textilarbeterskornas sång spreds.
    Tack för tipset om att Jan Hammarlund sjungit in Prata Dalström.
    Hälsningar Gunnela Björk

    Comment by Gunnela Björk — 2014 10 01 10:03 #

  4. Till Gunnela Björk: Sången förekom ju i Tältprojektet och uppgavs då ha musik av Ulf Dageby, medan texten angavs som traditionell.

    Själv befinner jag mig i vårt sommarhus i Öregrund, medan mitt omfattande musikbibliotek finns i Uppsala, men när vi snart flyttar in för hösten, lovar jag att leta.

    Sången om Kata Dalström fanns också tidigare på skiva, med Margareta Söderberg.

    I själva verket är sången inte från Katas egen tid. Den skrevs av schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som oftast använde Fritz Gustaf som signatur. Han samlade också på arbetarsånger och ur hans tre knökfulla samlingspärmar hjälpte jag honom och förlaget (Prisma) att plocka ut det bästa för sångboksutgivning. I sångboken låtsades han dock inte om att det i själva verket var han själv som hade skrivit sången om Kata.

    Comment by Enn Kokk — 2014 10 01 16:12 #

  5. Till Hans G Eriksson: Det kom mycket folk. Jag ska skriva lite om det här mötet nu när datorn är i gång igen.

    Comment by Enn Kokk — 2014 10 01 16:23 #

  6. Till Nils Lindberg: Bond slåss med skurkar både i Shanghai och Macao.

    Comment by Enn Kokk — 2014 10 01 16:27 #

  7. Enn Kokk, roligt att höra!

    Inte minst med tanke på hur du delgett läsekretsen en del krämpor är det positivt att se att du håller igång på olika sätt och tar kommandot över besvären.

    (Medan förra talmannen, hustrun, blickar ut över ett oigenkännligt talmanslandskap.)

    Comment by Hans G Eriksson — 2014 10 01 16:35 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^