Sommar i P1 med Fredrik Wikingsson

Både jag och Fredrik Wikingsson finns bland femtontalet kända elever på Wikipedias sida om Hedbergska skolan i Sundsvall, den som på min tid hette Högre allmänna läroverket. Det är inte det enda som förenar oss. Vi har båda bott i Juniskär 18 kilometer söder om det ursprungliga Sundsvall – numera är min gamla hemby inkorporerad i staden.

Men vi har aldrig träffats. Förklaringen är enkel: Vi hör till olika generationer. När Fredrik bodde i min gamla hemby och gick i min gamla skola, hade jag för länge sen flyttat till Uppsala.

Fredrik Wikingsson är tillsammans med sin parhäst Filip Hammar känd främst via en rad program i TV – men han träffade sin blivande parhäst när båda jobbade på Aftonbladet.

Det finns en sorts galenskap i deras programmakande, och den galenskapen präglade också Wikingssons Sommar-program i dag.

Redan formen – programmet gjordes på äldreboendet Granngården i Trollhättan med Fredriks 90-åriga farmor Kerstin Wikingsson och en del andra gamlingar närvarande – avvek från dem som är gängse i det här sammanhanget, och Fredrik inte bara hyllade henne och berättade historier med personlig anknytning till henne utan fick också inpass från henne.

Just mot den här bakgrunden var det djärvt av honom – samtidigt så typiskt av honom – att inte dra sig för att berätta sådant som att han i yngre dar i smyg provade farmors kläder och smycken, till och med stal en behå av henne. Det är bäst att tillägga, att Fredrik Wikingsson så vitt jag vet är heterosexuellt gift.

Men han har en påtaglig dragning åt det aparta, ibland till historier som i vart fall inte väcker min entusiasm. Som den från lumpartiden i Östersund då killen som körde traktorn med andra värnpliktiga på släp snabbstoppade på vägen och pulsade ner i en djup snödriva intill och sket.

Över huvud taget präglades han Sommar-program av abnormala beteenden och oväntade reaktioner. Jag är nog inte någon själsfrände till Fredrik Wikingsson.

Det senare gäller också musiken. Någon gång knyter han i sitt program an till farmor och de andra åldringarna, som när han spelar ”Min soldat” (fast i en märklig version) och ”Drömmen om Elin” med Tommy Körberg. Det är annars glest mellan de artister jag för min del känner för – Fleetwood Mac, Emmylou Harris, Wilco – och ibland, som i fallet ”Hey Jude”, väljer han också avvikande versioner. Om en låt och artist tycks vi dock vara helt ense: ”It’s All Over Now Baby Blue” med Bob Dylan.