Veteranträff inför partikongressen
28 mars 2013 13:10 | Mat & dryck, Politik | 35 kommentarerI måndags hade Birgitta och jag fått inbjudan från Stefan Löfven och Carin Jämtin till en veteranträff inför partikongressen i Göteborg. Bland de inbjudna fanns före detta VU-ledamöter och ministrar och alltså även jag som tjänade mitt parti i 34 år, innan jag gick i pension.
Den här träffen ägde rum i partistyrelsens samlingslokaler på Sveavägen 68 i Stockholm, och eftersom vi hörde till de tidigt anlända, fick vi möjlighet att sitta ner en stund med andra som hade anlänt tidigt, sådana som Thage G Peterson och Ingela Thalén. Med oss, beroende av ett slags rullstol, satt också Pär Nuder. Han var svårt medtagen, hade brutna revben och en arm som hade gått ur led, så jag var på vippen att fråga, om han hade varit i slagsmål med Tommy Möller och Margit Silberstein, men blessyrerna visade sig ha uppstått vid off pist-åkning i fjällen.
Under måltiden – en mycke god buffé – hade jag till höger om mig Sten Heckscher och mitt emot mig Ann-Christin Nykvist, och bredvid henne satt Carin Jämtin. Med de två senare kom jag att tala en smula om mitt liv som partiprogrammakare. Bland annat berättade jag för Carin om hur Göran Persson övertalade mig att stanna kvar som programkommissionens huvudsekreterare för arbetet med ytterligare ett partiprogram, i så fall mitt tredje i ordningen, och hur jag sen, i ett ganska impertinent brev, sa upp mig från det värvet, inte minst för att partiordföranden, till lika ordföranden i programkommissionen, själv inte behagade infinna sig till mötena utan i stället sände en kanslihustjänsteman som observatör.
Sten Heckscher visade förståelse för partiordförandens beteende – tyckte att det kunde ha sina fördelar med att hålla armlängds avstånd till dess att det kunde vara dags att ingripa. Men Heckscher är kanske inte så påläst som jag i fråga om just partistadgar och partitradition på den här punkten. Programkommissionen är ett helt självständigt partiorgan, sidoställt VU och partistyrelsen och med rätt att gå med sitt eget förslag direkt till partikongressen, även om VU och partistyrelsen ska yttra sig över förslaget. Likväl är det viktigt att partiordföranden, åtminstone förr samtidigt statsministern, har samma kurs i alla viktiga frågor. Vidare: det är skräp till partiordförande som inte, likt föregångare som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson, inte tycker sig kunna tillräckligt mycket om partiets idétradition för att våga hålla i tömmarna i programkommissionen.
Carin satt snäppet för långt bort från mig för att jag skulle kunna föra mer detaljerade samtal med henne, men jag hann i alla fall uppfatta, att hon uppenbarligen gillar frihetsvurmen i programförslaget. Den gillar inte jag; jag vill se mer om jämlikhet i programtexten. Av detta följer också att jag hoppas att partiledningen åker på stryk i skolfrågan. Nej till vinstdrivna skolor är ett minimikrav.
Den som vill ha fler argument hänvisar jag till en artikel, införd på Svenska Dagbladets Brännpunkt onsdagen den 27 mars 2013, ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan”. Den är skriven, inte av Daniel Suhonen utan av ett dussin oroade personer inom vetenskapssamhället, professorer och ledamöter av Kungliga Vetenskapsaklademien. Ingressen i artikeln lyder: ”Några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet finns inte, däremot ger det upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”
Suhonen är däremot ombud vid partikongressen i Göterborg.
35 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Det verkar ju till och med finnas en massa borgerliga väljare som tycker att vinstdrivna skolor är en obegriplighet. Och stödet för privat hemtjänst tycks inte heller vara imponerande. Men några folkvalda borgare som ser problem med vinster i skolan är inte lätt att hitta. Man kan undra vad det här glappet mellan folket och riksdagen beror på. Den återfinns ju även i andra frågor, som till exempel Sveriges krigande i Afghanistan.
Comment by Pierre Gilly — 2013 03 28 14:17 #
Vad menar Carin Jämtin med frihet? En person som inte har trygghet är väl långt ifrån fri? Måste inte S-ledningen lyssna på forskningsresultat om till exempel skola? Per Kornhall, författare till boken ”Barnexperimentet” är väl en kritisk borglig politiker?
Här är en inte ny, men aktuell intervju, där Michael Moore säger att Sverige blir mer och mer som USA!
http://www.youtube.com/watch?v=H7625LKgDOc
Detta och andra starka signaler borde de fyras gäng inom S lyssna noga på.
Comment by Karin Kirkland — 2013 03 28 15:04 #
Karin: är Per Kornhall folkvald eller på valbar plats?
Partipiskan viner hårt i de borgerliga partierna. Inom SAP tycks det vara något bättre. Men inte är det bra.
Comment by Pierre Gilly — 2013 03 28 18:27 #
Gänget som förde socialdemokratin från Rosenbad tycks hålla ihop i vått och torrt.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 28 23:26 #
Lite lagom sadistiskt kan man väl konstatera att det blir Jämtin och hennes generation som så småningom blir beroende av folk med betydligt sämre kunskaper, pga det vanvettiga skolsystem S omhuldar idag. S torde dessutom räkna med färre röster i valen framöver på grund dels av vad de anser idag tvärtemot sina väljares önskemål, dels de sämre kunskaperna hos framtida väljare.
Med Sarah Leander alltså: Jag är glad jag ej längre är ung.
Så till sist: GLAD PÅSK!
Comment by Kerstin — 2013 03 29 3:31 #
Till Bengt Eliasson: Så du tror att Kungliga Vetenskapsakademien består av idel vänstersossar?
Comment by Enn Kokk — 2013 03 29 8:37 #
Till Kerstin Berminge: Fast det pågår ett vänstetuppror i höns(s)gården.
Glad påsk själv!
Comment by Enn Kokk — 2013 03 29 8:43 #
När min syster överraskade oss med att gifta sig med sin älskade Bo för några år sen var överraskningen desto större eftersom det var Ingela Thalen som vigde dem.
Comment by Britta Sethson — 2013 03 29 10:29 #
Till Britta Sethson: Ingela Thalén är en dam med många goda sidor. Vet du till exempel att hon är starkt intresserad av folkmusik och folkdans och ofta bär folkdräkt?
När vi först lärde känna varann, arbetade vi i båda för Alva Myrdals jämlikhetsgrupp, jag i dess författande sekretariat, hon som detta sekretariats skrivbiträde. Senare blev våra roller ombytta: hon blev partisekreterare och jag hennes närmast underställde tjänsteman. Vi har hela tiden haft ett både personligt och ömsesidigt respektfullt förhållande.
Comment by Enn Kokk — 2013 03 29 11:18 #
En mycket bra artikel den du hänvisar till. Det är svårt att avfärda dessa vetenskapsmän med nyliberala mantrat ”alla kan välja”
Citat ur artikel i ETC (som även tar upp minskad lärartäthet som affärsidé):
”De riskkapitalägda välfärdskoncernerna växer stadigt. Och de tjänar främst pengar på lägre personaltäthet. 2011 landade den samlade rörelsevinsten på 2,3 miljarder kronor. Det motsvarar 5 750 heltidsanställda sjuksköterskor.”
Hela artikeln finns här:
http://dagens.etc.se/nyhet/valfardsjattar-drar-miljarder
Comment by anita lindblad — 2013 03 29 12:49 #
Till Anita Lindblad: Den här vetenskapseliten är ett vittnesbörd om att människor med kunskap och klarsyn oavsett egna partipolitiska preferenser drar samma slutsats: vinstdrivna skolor är ren dumhet.
Comment by Enn Kokk — 2013 03 29 12:58 #
Till Enn Kokk: Ironin gällde kanske inte i första hand Kungl Vetenskapsakademien utan snarare den första delen av din artikel. Det var f ö en mycket bra intervju med Stefan Löfven i dagens Expressen. Jag är nu helt övertygad om att Stefan kommer att lyckas med det övergripande målet som han fått från partiet, nämligen att återföra S till Rosenbad. Det är mycket som skall avvecklas i det svenska samhället, inte bara kärnkraften, utan också Alliansregeringen. Men detta kräver en viktig sak, nämligen rättning in i ledet för socialdemokratins vänsterflygel, ty annars kan en valseger hotas. Jag tycker mig se hos Stefan Löfven tendenser till att han kommer att kräva s a s ”tyst i klassen” och att alla partigrupper strävar åt samma håll.
Det är möjligt att Löfven kan bli en stor S-ledare, då han, i motsats till Fredrik Reinfeldt, har en naturlig folklighet kombinerad med ett vidsynt och kraftfullt beslutsfattande. Det visade han som Metall-ordförande, ett ordförandeskap som t o m imponerade på arbetsgivarparterna. Men det får dock tiden utvisa.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 29 12:59 #
Det var synnerligen välgörande av företrädare för Kungl Vetenskapsakademien att så kraftfullt gå ut och totalsåga den av Alliansregeringen förda utbildningspolitiken. Man väntar osökt på Jan Björklunds svar på deras berättigade kritik.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 29 13:10 #
Bengt Eliasson: Själv tycker jag det verkar som om Löfvens förflutna vid avtalsborden ligger honom i fatet, rentav kanske kan klassas som en yrkesskada. Han tycks lite väl van vid att resultat förhandlas fram, att gå motparten (Alliansen) till mötes. OM han ska söka konsensus borde han kanske hellre göra det med det svenska folket som till en överväldigande majoritet vill slippa vinster i välfärden.
Comment by anita lindblad — 2013 03 29 13:12 #
Till Bengt Eliasson: Den ironin var i så fall helt obegriplig. De peroner jag nämner vid namn har mycket olika åsikter i flera av de sakfrågor vi i dag diskuterar.
Sen finns det en hake också med ditt senare resonemang: Vad ska vi med makten till om vi inte ens ska rätta till uppenbara missförhållanden?
Comment by Enn Kokk — 2013 03 29 13:17 #
Till Anita Lindblad: Trots att Stefan Löfven kan så här i början på sin partiordförandetid synas vara osäker, och det bottnar naturligtvis i den oerfarenhet han har som partipolitiker på riksplanet, vart han vill gå politiskt med partiet och Sverige, tror jag ändå att han har sin agenda helt klar för sig. Att exempelvis vinster i offentligt styrd verksamhet bör och skall minimeras, ja helt tagas bort. Politik är, som bekant, att vilja, men det måste självfallet ställas i relation till den dagsaktuella maktbas partiet har, vilket kräver förhandlningar med andra partier. Löfven kommer, tro mig, inte bara att lyssna på rörelsen utan också, och kanske framför allt, på det svenska folket. Och där ligger skillnaden mellan hans ledarstil och den ledarstil som Fredrik Reinfeldt besitter. Reinfeldts oförmåga att lyssna på sina medmänniskor och den arrogans han visat människor i svåra livssituationer är både frapperande och avslöjande för honom som människa. S måste inse vilken chans 2014 års val är: Att erbjuda det svenska folket ett annat ledarskap än vad Alliansregeringen visat under sina år vid makten.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 29 13:34 #
Till Enn Kokk: Självfallet skall vi rätta till de missförhållanden som finns i dagens samhälle, MEN det skall göras på det traditionella sättet som har varit socialdemokratins signum, nämligen lugnt och metodiskt. Ty kraven från partiets vänsterflygel KAN skrämma bort väljare. Och detta faktum tror jag Löfven är mycket medveten om och oroad av. Man skall ju ha klart för sig att våra politiska motståndare är mycket starka och välfinansierade och kommer att lägga ner mycket arbete på att misstänkliggöra oss. Jag vill bestämt hävda, att partiets vänsterflygel är ett potentiellt hot mot en valseger.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 29 13:43 #
Bengt Eliasson: Jag får inte ihop din ekvation. Nästan 90 procent av svenska folket vill INTE ha vinst i välfärden. Hur kan de bli skrämda av att ett parti skulle gå till val på den frågan?
Vad är det som INTE är lugnt och metodiskt om man reglerar välfärden till att inte längre vara den extremaste, då jämfört med ALLA länder, inklusive USA, den så kallade frihetens högborg? Sverige är numera det avskräckande exemplet för liberaler i andra länder. DET borde vara det primära hotet att eliminera för S.
Comment by anita lindblad — 2013 03 29 14:19 #
Till Anita Lindblad: Jag är inte lika övertygad som du att 90 % av det svenska folket inte vill ha vinster i välfärdssystemet. Vi har på den borgerliga sidan mycket starka motståndare, som har förmågan att påverka den allmänna opinionen. Det har visat sig alltför väl i tidigare valrörelser. Men detta är inte det viktigaste påpekandet – det viktiga är att vänsterfalangen inom S måste rätta in sig i ledet så att inte partiet riskerar ett valnederlag. Vänsterfalangen använder på samma sätt som Alliansregeringen skattevägen, naturligtvis i den motsatta riktningen, för att lösa alla problem i det svenska samhället. Alla problem löses inte med skattehöjningar. Socialdemokratin måste återerövra tesen att det är viktigt att hushålla med de offentliga resurserna. Vi måste verkligen tvätta av oss bilden som bidragspartiet, som de borgerliga partierna älskar att använda. Allt skall inte betalas av samhället. S måste mycket noggrant överväga vilka kostnader samhället respektive den enskilde skall stå för. Och framför allt måste vi återerövra från Alliansregeringen den tes som arbetarrörelsen alltid drev tidigare, nämligen att man skall arbeta och göra rätt för sig.
Om vänsterfalangen inte accepterar denna partilinje som nu Stefan Löfven företräder, tycker jag att de bör lämna partiet till förmån för Vänsterpartiet. Ett parti som jag i och för sig inte har så mycket känsla för, då de inte är trovärdiga i den viktiga demokratifrågan.
För man skall ha klart för sig att vänsterfalangens krav på skattehöjningar hotar en kommande socialdemokratisk valseger. Det är mycket oroande då Sverige behöver en ny regering. Om S inte lyckas återta Rosenbad tror jag att arbetarrörelsens ställning i det svenska samhället är mycket hotad. Det innebär verkligen slutet på den svenska modellen, som har varit så lyckosam för landet och imponerat djupt på omvärlden.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 29 23:24 #
Bengt Eliasson: Vi har diametralt olika uppfattningar om det mesta.
Du kan inte riktigt ha hängt med i debatten som pågår och motståndet som breder ut sig om vinster i välfärden. Och motståndet kommer från allt annat än ”vänsterfalangen” som du väljer att kalla och förminska den grupp som faktiskt är närmare majoritetens uppfattning än den ståndpunkt Löfven har tagit i frågan.
Är det verkligen ”partilinjen” Stefan Löfven företräder? Visst är det kongressen som ska besluta om vilken väg partiet ska gå?
Med ditt resonemang kan jag inte förstå varför Sverige behöver en ny regering. I vad skulle skillnaden bestå? Den svenska modellen är i princip utraderad – det behövs kanske en ideologisk färdriktning för att återerövra den.
Comment by anita lindblad — 2013 03 29 23:51 #
Till Anita Lindblad: Visst är det så att vi har olika uppfattningar, men jag vill ändå säga att jag inte på något sätt är för vinster i den skattefinansierade välfärden. Det skall som huvudregel inte finnas möjlighet att ta ut vinst, men frågan är komplicerad och kräver ytterligare utredning. Skall vinst förekomma skall den självfallet återinvesteras i verksamheten. En annan hithörande fråga, som också förtjänar utredning, är personalens möjligheter att få någon typ av bonus för väl utfört arbete. Det är ju ändå så att sådana ”morötter” kan öka välbefinnandet hos personalen. Som sagt: Frågorna förtjänar grundligare utredning innan vi slutligen bestämmer oss för hur den offentligt betalda välfärden skall se ut. Man måste komma ihåg att vi inte lever i ett statiskt samhälle utan att var tid har sina lösningar.
Det är väl magstarkt att påstå, som du gör, att den svenska modelllen är i princip utraderad. Däremot är jag övertygad om att om inte S lyckas att återta Rosenbad i kommande val så är partiet och arbetarrörelsens storhetstid för alltid över. Då kommer Alliansregeringen att fullfölja nedmonteringen av det svenska välfärdsstaten. Idag driver exempelvis Moderaterna med emfas, och i strid med Annie Lööf, att de arbetsrättsliga reglerna inte skall ändras under nästa mandatperiod, för att de inser att sådana förslag skulle skrämma bort väljarna. Men om de får fortsatt förtroende av väljarkåren kommer dessa viktiga regler för stabiliteten på arbetsmarknaden, som har varit en mycket viktig förutsättning för svenskt näringslivs stora framgångar, med stor säkerhet att ändras till arbetstagarnas nackdel. Det har ju varit historiskt socialdemokratins stora bedrift att kunna kombinera de i sig motstående intressen arbetstagarna och kapitalet haft för att nå framgång för landet och kunna göra till ett bättre samhälle. Jag är helt övertygad om att familjen Wallenberg m fl är mer imponerade av den socialdemokratiska partiet är den borgerliga regeringen.
Någon ny ideologisk färdriktning behöver inte partiet. I stor utsträckning finns den redan och den hoppas vi alla skall kunna vägleda Sverige efter nästa val. Skillnaden mellan S och Alliansregeringen är uppenbar och behöver ingen närmare förklaring.
Men den allra viktigaste frågan är ändå den om vänsterfalangen skall, genom sitt agerande, omöjliggöra chanserna för S att vinna 2014 års riksdagsval. Att genom att in absurdum kräva skattehöjningar, uppenbarligen för dess egen skull, kommer att försvåra för partiet att vinna väljarnas förtroende. Då kommer vänsterfalangen inom partiet att framstå som socialdemokratins dödgrävare.
Vill vi ha det så?
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 30 10:02 #
Bengt Eliasson: Två bilder vill jag ge dig.
Den första: På sjuttiotalet var jag med och bildade en studiecirkel i SSU Uppsala. Vi kallade oss SSU ISKRA (ja, det VAR rart!) och syftet med cirkeln var att vi skulle förkovra oss i socialistisk litteratur. Valet av böcker och namnval gjorde att vi på våra sammankomster hade en “observatör” med från distriktet, som skulle se till, ja, jag vet fortfarande inte vad. Att vi inte spårade ur vänsterut, kanske? (Hotet verkar för somliga alltid ha funnits vänsterut. Själv ser jag borgerligheten som den stora motståndaren.) Vi läste bland andra Mao, Marx och Engels, Bakunin och Wigforss. Vad jag vet blev vi aldrig något hot mot verksamheten.
Den andra bilden: När min man på åttiotalet blev förbundsjurist på Hyresgästernas Riksförbund blev han ganska snart desillusionerad. Han upplevde att det blivit ett självändamål för organisationen att existera. Den levde, men frågan gnagde: var fanns ideologin!
Nu kan man fråga sig vad det här har med frågan om vinster i välfärden att göra. Ingenting. Utom möjligen att vi människor har olika sätt att förhålla oss till tillvaron. Somliga vill att ideologin ska styra verksamheten, andra vill tona ner ideologin för att? Den frågan har jag aldrig funnit något bra svar på. För att komma åt makten, kanske?
En diskussionen mellan representanter för dessa olika synsätt är från början tämligen dödfödd. Den som följer Bengt Silfverstrand och Jan Andersson förstår vad jag menar. Det kan aldrig bli annat än en korg full med päron och äpplen.
När jag skrev att den svenska modellen är utraderad menade jag givetvis inom välfärdssektorn, det är ju den vi har diskuterat. Med ett system som bara tangeras av Pinochets Chile står jag fast vid min åsikt.
Till sist vill jag tacka Enn Kokk för tålamodet att du har låtit oss hållas på din blogg. En fortsatt angenäm påsk önskar jag er båda!
Lästips: Ett intressant inlägg av Bror Perjus:
http://brorperjus.blogspot.se/2013/03/bevisa-att-s-ar-antikapitalistiskt.html
Comment by anita lindblad — 2013 03 30 11:52 #
Till Anita Lindblad och självfallet bloggägaren Enn Kokk: Jag också er en riktig Glad Påsk! Tänk vad vi i Sverige är lyckligt lottade, när vi kan diskutera olika spörsmål. Det är inte alla människor i vår värld som har den möjligheten.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 03 30 12:57 #
Till Anita Lindblad – hittade detta gamla inlägg fr 2013 nä jag sökte på SSU Iskra, den klubb som jag var med i Uppsala på 70-talet. Möjligt att det var uppföljaren på studiecirkeln. Ack ja, vi läste socialistiskt litteratur, jag förstod inte mycket ety jag var väldigt ung.. Men jag läste på, vi började med Jan Lindhagens böcker Sedan Marx. Men ”socialist – ja visst! stod det på 1:a Majmärket. Som jag minns så döptes klubben om till mindre revolutionärt namn sedan.
Comment by Ann-Katrin L — 2017 04 19 23:06 #
Hej Ann-Katrin! Jag var en av initiativtagarna till studiecirkeln, som jag också var med och ”döpte” till ”Iskra”. Vi hade våra träffar på mitt studentrum på Kantorn. Var du med då eller kom du in senare?
Jag minns inte om jag var med också i SSU Iskra, men jag skulle tro det. Jag hängde en period i en ruffig SSU-lokal på någon av gränderna i centrum. Lokalen hade ett smeknamn, som jag tappat nu. Kanske någon annan med koppling till Uppsala kan påminna mig?
(Jag såg för övrigt ynglingen som kom att bli far till mina barn första gången i just den lokalen. Andra gången var på en fest i Folkets Hus. Jag och min Iskra-kompis hade slagit vad om vem som skulle våga bjuda upp Olof Palme, men när vi kom till festlokalen hade han redan lämnat den. Jag fick trösta mig på dansgolvet med min blivande man i stället. Nostalgitripp!)
Comment by anita lindblad — 2017 04 20 14:23 #
Till Anita Lindblad: SSU hade en liten källarlokal, Bakfickan, i gamla Folkets Hus. Till den här lokalen gick man inte in från Kungsgatan utan från en gård med entré från gränden bredvid, Smedsgränd.
Comment by Enn Kokk — 2017 04 20 15:15 #
Ja, Bakfickan var namnet! Och Smedsgränd, förstås. Tack!
Jag uppfattade aldrig att lokalen hängde ihop med Folkets Hus. Mitt lokalsinne är uruselt, både i smått och stort, tycks det.
Comment by anita lindblad — 2017 04 20 16:20 #
Till Anita Lindblad: Från den där gården kunde man också gå in i den del av huset, som rymde Stadsteaterns kulissförråd. En gång, när Laboremus hade en egen jättestor sista april-fest i de stora salarna i Folkets Hus, lyckades vi av Stadsteatern få låna kulisser, som vi använde för att göra lokalen för festen mer överraskande och rolig. På en av de här egna sista april-festerna sjöng Sven-Bertil Taube. Och vi drev bar där med det tillstånd som krävdes. Och vi hade dans, med levande musik.
Comment by Enn Kokk — 2017 04 20 18:57 #
Wow, det låter som en lyckad fest! Vad allt har inte skett både framför och bakom kulisserna i den byggnaden!
Laboremus och jag fick aldrig riktigt ihop det. Jag gick på några möten som föreningen anordnat i en källarlokal i Stabby (?) men var nog för ung och blyg, jag vågade i alla fall inte öppna munnen, utan satt mest och lyssnade på de betydligt äldre, skäggiga unga männen som fyllde lokalen.
Comment by anita lindblad — 2017 04 20 19:22 #
Till Anita Lindblad: Du måste rimligen vara yngre än jag. Min aktiva laboremustid låg under tidigt 1960-tal, och jag var då den kanske mest drivande kraften bakom det som nog var Laboremus’ storhetstid, då verksamheten breddades till att omfatta också litteratur, teater, musik och film, ja till och med fantastiska sista april- och julfester. Vi lockade in stora mängder av tjejer i verksamheten (det blev snart kvinnlig majoritet i styrelsen, och tre av tjejerna blev sedan statsråd) och lyckades locka mängder av nya medlemmar – medlemsantalet var 125 när jag våren 1960 tog över ordförandeskapet, 250 inför nästa verksamhetsår då jag var vice ordförande, och sen kom vi upp i först 500, till slut 600 betalande medlemmar!
Under senare delen av 1960-talet blev föreningen ett slagfält mellan en rad av den tidens revolutionära grupperingar och lämnade för en tid helt socialdemokratin.
Comment by Enn Kokk — 2017 04 20 20:32 #
Jag är född exakt i mitten av förra seklet, så Laboremus var aktuellt för mig runt 1970 och framåt. Så det verkar sannolikt att jag hamnade mitt i de revolutionära fraktionernas strid i den där källarlokalen i ett höghus i Stabby (eller om lokalen möjligen låg på bottenplan). Jag förstod aldrig ens riktigt vad diskussionerna handlade om, kan jag väl med hedern i behåll avslöja så här några decennier senare. Kanhända pågick andra aktiviteter i Laboremus regi, men mötena i Stabby gav mig inte blodad tand. Jag landade ganska rätt i Bakfickan.
Comment by anita lindblad — 2017 04 20 20:40 #
Till Anita Lindblad: Då gissade jag rätt i fråga om din ålder och aktivitetsperiod.
Lokalen, en källarlokal, kom förvisso så småningom att bli ett sekteristnäste – bland annat fick den så kallade Rebellrörelsen (de så kallade dubbelmaoisterna) lov att använda den: man lär där ha straffat egna avvikare genom att stapla ölbackar på dem – tala om tunga argument!
Men när den ursprungligen anskaffades, blev den en kär samlingslokal för det Laboremus jag berättar om. Där ägde styrelsemöten och interna möten rum, och även lördagskaffena, tidigare på nationer, flyttades dit. Där hade vi till exempel en jättelång samtalsserie om olika aspekter av jämställdhet, med inledningar av författarna till de olika kapitlen i Ingrid Fredrikssons debattantologi i ämnet.
Och för att ytterligare belysa bredden i verksamheten: Efter de här lördagskaffena/seminarierna brukade ett stort gäng laboremiter spela fotboll på planen i näraliggande Stabby gärde.
Comment by Enn Kokk — 2017 04 20 21:14 #
Jag blir mer och mer säker på att jag hamnade på möten när Rebellrörelsen huserade där, även om jag inte såg några ölbackar!
Det skäggprydda gänget som jag stötte på förde knappast fotbollstraditionen vidare. De hade grottat ner sig rejält i verklighetsfrånvända teoretiska spörsmål.
Comment by anita lindblad — 2017 04 20 22:12 #
Jag villtacka för en underbar blogg,jag har varit i Estland med mina estniska vänner som kom hit till Jonsered.de bodde på en ö i finska viken Rammu tror jag, ryssarna kom och tog den.nu har de fått sin mark tillbaka
Comment by ann moberg — 2017 04 23 15:06 #
Till Ann Moberg: Jag hade en moster, Aliide Kristover, som under senare delen av sitt liv bodde i Partille.
Rammu ligger inte så långt från hennes och min egen hemby, Juminda.
I det hus där, kallat Tabani, där jag är född, hade en ganska nära släkting flyttat in, och eftersom jag och mina två bröder hade det betydligt bättre ställt än hon, beslöt vi oss för att inte göra anspråk på vår fädernegård, detta trots att den dåvarande estniske presidenten vid ett möte erbjöd mig att få tillbaka gården.
Och eftersom vi hade en rad släktingar boende i Juminda, har jag sedan ändå kunnat gästa det som är något av mina rötter.
Tack för de vänliga orden!
Comment by Enn Kokk — 2017 04 23 15:48 #