Sverigedemokraterna – också ett antietablissemangsparti
30 november 2012 12:33 | Politik | 19 kommentarerMitt i alla feta skandaler går det fortsatt uppåt för Sverigedemokraterna. I Ipsos’ mätning för Dagens Nyheter (30 november 2012) – den baseras på 2.095 telefonintervjuer och gjordes under perioden 8-27 november – går Sverigedemokraterna upp med + 0,3 procent och blir därmed, med sammanlagt 8,9 procent, tredje största parti.
Den lilla ökningen befinner sig i och för sig inom felmarginalen, men det intressantaste med SDs stöd är att partiet, trots stormen i media, inte backar.
Det här kan vara värt lite eftertanke.
De skandaler som har lyfts fram i media – rasistiska uttalanden, järnrör med mera – är verkliga, men om man stirrar bara på dem blir man, tror jag, blind.
Likt en gång i världen nazisterna i mellankrigstidens Tyskland – märk nu att jag därmed inte vill säga att SD är ett nazistiskt parti – har SDs anhängare en tendens att söka syndabockar för uppenbart existerande problem i samhället. En intressant social eller strukturell likhet mellan SD och tjugo- och trettiotalens bruna rörelser, detta fortfarade sagt utan att jag sätter likhetstecken mellan dem, är att de drar och drog till sig utsatt och hotad arbetarklass plus marginaliserade och otrygga småborgare av olika schatteringar.
Jag håller inte med miljöpartisten Maria Ferm i allt det hon skriver i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i dag (30 november 2012), ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, men hon gör åtminstone en mycket träffsäker iakttagelse: Det många människor allför förenklat skyller på invandringen är ”otrygghet, arbetslöshet och försämringar av välfärd och trygghetssystem. Och vi riskerar att missa det utanförskap vissa känner som är grunden för kritiken mot ’etablissemanget’.”
Maria Ferms klarsyn tror jag kommer sig av att hon själv kommer från en i dessa sammanhang välkänd kommun, skånska Vellinge.
Många av de människor som i dag röstar på SD har tidigare röstat på Socialdemokraterna eller kommer från familjer som brukade rösta (s), i den mån de röstade.
I deras miljöer handlade det inte så mycket om teoretiska insikter i av marxismen präglad ideologi som om klasskänsla, ofta en ganska oreflekterad sådan. Det här tog sig bland annat uttrycket – Kjell Eriksson skriver insiktsfullt om det här beteendet i sin senaste bok, ”Simma i mörker”; han är uppvuxen i en av Uppsalas arbetarstadsdelar – att nästan alla just av ett slags klasskänsla röstade (s).
Också jag är uppvuxen i en genuin arbetarmiljö, där de allra flesta – fabriksarbetare, byggnadsjobbare och andra – nästan självklart röstade på (s). I det låg en tilltro till att socialdemokraterna var deras politiska ombud i de valda församlingarna men också något annat, som kanske inte är så självklart för tillräckligt många av dagens ledande socialdemokrater: ryggmärkskänslan man sorterade andra efter, främst ”vi här nere, ni däruppe”.
Men märk att bedömningen av dem däruppe nyanserades av två skäl:
I de politiskt beslutande församlingarna och i arbetarekommunernas styrelser satt det mängder av människor, som hade samma sociala ursprung och samma arbetslivserfarenheter som väljarna. Också i det Uppsala jag kom till som student hade många av de ledande (s)-politikerna en bakgrund i Metall, Byggnads eller Kommunal. Attityden mot oss som var akademiker var samtidigt öppen och välkomnande – många av oss fick förtroendeuppdrag – men det var på den tiden en självklrhet, också för (s)-studenterna i Laboremus, att socialdemokratin var just en arbetarrörelse.
Den tidens socialdemokrati kunde dessutom leverera allt det där som också samhällets mindre kapabla behövde: jobb, anständiga bostäder till rimligt pris, gratis (och allt mindre segregeade) skolor även till deras barn, hälsovård, social trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Varför i helvete skulle man rösta på något annat parti än det som stod för allt detta?
En utvikning, en upplevelse från mitt förflutna: SSU-ombudsmannen tog mig en gång i början av 1960-talet med till en ungdomsgård i en av de proletära delarna av Uppsala. Jag visade en film om och talade själv om apartheid i Sydafrika. Efteråt kom det en yngling ur publiken och satte sig bredvid mig och frågade: ”Är du sosse?” När jag hade svarat ja, tillade han: ”Det var tur det. Annars hade du åkt på stryk.” Det här handlade knappast om Sydafrika utan om att jag inte upplevdes som en av dom.
Men tillbaka till Sverigedemokaterna.
Ska socialdemokratin tillbaka till sin forna styrka, måste partiet också vinna tillbaka en del av de vilsegångna själar, som i dag, i val och i opinionsundersökningar, ger sin röst till Sverigedemokraterna.
Det här kan självfallet inte ske till priset av att gå främlinmgsfientligheten till mötes.
Men det räcker heller inte med att, med aldrig så goda argument, bekämpa främlingsfientligheten.
Det måste till mycket mer.
De allt flera som känner otrygghet och utanförskap och som själva inte är kapabla att nå en tryggare tillvaro, måste känna att det finns en politisk kraft som står på deras sida och garanterar jobb och social trygghet.
Då säger någon genast att detta är lättare sagt än gjort i dagens gränslösa och liberaliserade värld.
Och då svarar jag, att det kanske är just den vi ska ta itu med: sätta gränser för liberalismen.
19 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Alla försöker analysera varför folk röstar på Sverigedemokraterna. Man glömmer en enkel faktor som brukar anföras beträffande andra partier. Ledaren.
Vad masn än anser om Jimmie Åkesson. Han äger en för många övertygande och överslätnde svada. Med passande åsikter skulle han vara en tillgång för vilket parti som helst.
Framgångsrika extremistpartier på alla håll har alltid vad som kallas en stark ledare.
Det gäller alltså också SD.
Comment by Börje Andersson — 2012 11 30 13:02 #
Överrepresenterade i NSDAP:s väljarkår var
lägre medelklass, bönder, småföretagare, men
absolut inte arbetare. Katoliker, oavsett social
status, också underrepresenterade. Det blir kata-
strofalt att inte ta sådana gruppers uppfattningar
på allvar. Det är kontraproduktivt att som
media nu gör ständigt upprepa att SD:s väljare
mest är lågutbildade män. Eller att säga att
svaret på exv Södertäljebors oro är: Ännu större
invandring. Invandring har idag ekonomiska och
sociala kostnader som alla ser och förstår.
Comment by G W — 2012 11 30 13:30 #
Till Börje Andersson: Ja, alla minns väl vad som hände med Ny demokrati under de ledare som följde Ian och Bert.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 30 13:31 #
Till GW: Visst fanns det både arbetare och arbetslösa som var nazister men naturligtvis rekryterade man sina supporters till stor del från de samhällsgrupper du nämner.
Jag för min del har inte hävdat att man skulle ha ännu större invandring.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 30 13:38 #
Vad gäller s-politiken skulle man kanske snegla på Norge, där Arbeidarpartiet styrt ett tag – i ett land med ännu högre levnadsstandard än här.
Vg SD är toppen kanske ännu inte nådd om man ser på Fremskrittspartiets väljarstöd i Norge, 22%. Ändå har man väl där en mer restriktiv invandringspolitik än här. Det är intressant att läsa om FrP på Wikipedia, speciellt avsnittet om invandring. Likheterna med SD:s syn på invandringen är påfallande. Och starka ledare har man också haft.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fremskrittspartiet
Comment by Lasse Hallenfur — 2012 11 30 14:56 #
Till Lasse Hallenur: Den högre levnadsstandarden beror till inte oväsebntlig del på oljeutvinningen.
Den har i sin tur lockat Fremskrittspartiet att vilja använda oljeintäkterna för insatser åt olika väljargrupper, medan Arbeiderpartiet vill spara mer av de här pengarna för bistrare tider.
Jag lärde mig mycket om norsk politik under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte ofta vårt västra grannland.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 30 17:57 #
Huvudproblemet är inte någon ”rasism” utan att dagens arbetsmarknad kräver både goda språkkunskaper och ganska hög relevant utbildning det finns inte något större behov av människor som saknar detta (även om de som kommer hit har hög utbildning så är det inte alltid den är relevant, t.ex. en juristexamen från ett land i mellanöstern är i princip värdelös för den som vill arbeta som allmänpraktiserande advokat i Sverige). Vi lever inte på 60-talet när det gick bra för dåtidens arbetskraftsinvandrare att få ett arbete i industrin utan att vare sig kunna svenska eller ha någon utbildning!
För att lösa problemet kan man försöka med ”åtgärder” och ”utbildning” för att invandrare skall bli anställningsbara. Det har man försökt med i decennier, både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, och det har sammantaget visat sig vara ett misslyckande och snarast stjälper än hjälper många. De är ju vuxna människor som förvandlas till barn som måste ”tas om hand” i åratal/decennier av samhället. Om man t.ex. tar en analfabet så måste denna först lära sig att läsa och skriva på sitt eget språk, därefter att läsa och skriva på svenska för att sedan läsa in både grundskola och gymnasium för att kunna vara med om att konkurrera om ett städjobb som ändå inte ger speciellt mycket mer än att vara bidragsförsörjd. Dessa utsikter skulle ju få även den mest arbetsamme och positive att ge upp! Det enda som kan få denna kategori av invandrare i arbete är att man till stora delar skrotar den ”svenska modellen”, med välfärd och arbetsrätt, så att det finns en rejäl efterfrågan på enklare lågavlönande servicejobb som man kan börja med utan att vare sig kunna svenska eller ha någon speciell utbildning och dessa arbeten måste ändå ge betydligt mer än bidragsförsörjning. Det räcker ju inte med att någon utan utbildning/lågutbildad KAN utföra dessa enklare servicejobb utan det måste finnas efterfrågan på dem och det måste även löna sig att ta dessa arbeten. Detta leder naturligtvis även till ökande klyftor, men är det enda alternativet för det är vare sig ekonomiskt hållbart eller speciellt humant att ta emot en stor mängd invandrare som hamnar i långvarigt och destruktivt bidragsberoende.
Dagens invandringspolitik är därför en väldigt effektiv murbräcka att använda mot välfärdsstaten, arbetarrörelsen och traditionell socialdemokratisk politik. Den inhemska arbetarklassen kommer få betala priset för denna utveckling medan övre medelklass och storkapitalet, i alla fall kortsiktigt, kommer tjäna på den genom ett ökat utbud av billiga tjänster och billig arbetskraft. Det visar undersökningar från t.ex. Storbritannien tydligt. Önskar man inte denna utveckling måste man bedriva en betydligt restriktivare/selektivare invandring och det enda som vill ha detta är ju Sd medan socialdemokratin och arbetarrörelsen mer ägnar sig åt att såga av den gren de sitter på genom att stödja nuvarande invandringspolitik …
Comment by Roger Svensson — 2012 12 01 16:12 #
…”Huvudproblemet är inte någon ”rasism”…, se kommentaren ovan.
Men så länge rasism-invektiven viner så kommer inga partier utom SD att våga ta i frågan om invandringspolitiken på allvar.
Comment by Lasse Hallenfur — 2012 12 02 0:19 #
Jag tror att lösningarna måste vara mer differentierade – det är klart att människor som redan har lyckats tillägna sig en kvalificerad utbildning, om än inte riktigt adekvat för Sverige, både kan lära sig svenska och anpassa sina kunskaper till det som krävs på den svenska arbetsmarknaden. Problemet är lågutbildade flyktingar. Det finns situationen då vi måste ta emot dem, av solidaritet och rent humanitära skäl, men då måste vi också inse att vägen till åtminstone något så när kvalificerade jobb för dem är mycket lång.
För min del ser jag problemen för den senare kategorin utan att vara ett uns rasist för det. Men visst finns det också människor med rasistiska värderingar i Sverige.
Comment by Enn Kokk — 2012 12 02 0:47 #
OT, men undrar eftersom du var aktiv i Laboremus : Min storekusin Olle Sundström, från Ö-vik, gick bort för c:a ett år sedan. Han skulle ha varit aktiv inom Laboremus i Uppsala, var den förste i släkten som gick till studenten och läste vidare. En s.k. role model. Minns du Olle? Han hade senare arbete inom TCO (tror jag)i Sverige och i Bonn. Vi hade båda rötterna i arbetarrörelsen, träffades sist i Sverige sommaren 2011.
Comment by Ann-Katrin Roth — 2012 12 02 16:45 #
Tyckte detta från Widar Andersson var vettigt:
http://www.folkbladet.se/opinion/ledare/default.aspx?articleid=6238436
Comment by Ann-Katrin Roth — 2012 12 02 16:54 #
Jag kände honom inte men läste en dödsruna.
Comment by Enn Kokk — 2012 12 02 17:27 #
Kanske borde man se enbart positivt på invandring. Allt understöd som en invandrare får borde ju nästan oavkortat gå tillbaka till handels-och fastighetsmarknaden i form av inköp av mat, kläder samt till hyror. Orättvisa subventioner kan det tyckas men det är ju för en god saks skull. Kanske är det bl a dessa stora subventioner som gör att det går relativt bra för Sverige fortf vg BNP.
En annan sak vg invandring: På SVD/Opinion var det en centerpartist som påpekade att S vill ha ännu färre restriktioner än vad M o Mp kommit överens om i invandringsfrågan. Är det verkligen så? Och är det så att vissa partier ser en möjlighet att på sikt få sin väljarbas utökad på detta sätt? (SD å andra sidan borde ju självdö om dom skulle få igenom sin politik)
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-behover-se-over-regler-for-invandring_7709304.svd
Comment by Lasse Hallenfur — 2012 12 02 19:52 #
För min del företräder jag i den här frågan ingen partiståndpunkt; jag bara resonerar. Humanitära attityder kommer här alltid att kollidera med den reala och materiella världens alla begränsningar, och man får då försöka hitta en förnuftig balanspunkt, vilket inte alltid är lätt.
Comment by Enn Kokk — 2012 12 02 20:36 #
Är det inte så, handen på hjärtat, att det är socialdemokratin själv, genom en ofullkomlig politik, som skapat utrymmet för ett parti som SD inom valmanskåren?
Comment by Bengt Eliasson — 2012 12 03 12:45 #
Till Bengt Eliasson: Inte ensam, verkligen inte – men visst har även vårt parti ansvar för att det har gått som det har gått.
Comment by Enn Kokk — 2012 12 03 16:41 #
Till Enn Kokk: Se bara på skillnaderna mellan de två socialdemokratiska partierna i Sverige och Finland. I Finland har SDP, i likhet med övriga partier, en restriktiv linje i frågan om invandringen och ingen, absolut ingen, skulle komma på tanken att kalla presidenterna Koivisto och Ahtisaari för rasister/främlingsfientliga, än mindre Kalevi Sorsa och Paavo Lipponen.
Comment by Bengt Eliasson — 2012 12 03 22:18 #
Så länge vi har en arbetslöshet på 8 % kommer många att känna sig utanför.
Och så länge vi har en socialdemokrati som vrider sig ur led för att locka medelklassen så kommer de 8 % arbetslösa knappast att känna som om S kan vara något för dom.
Magnus Marsdal har för Norges del dragit slutsatsen att det inte är i första hand programmet man röstar för, eller mot, utan just som Enn säger habitus. Att den man röstar på uppfattas som någorlunda lik en själv. Och då har karriäristiska sossar som kommer direkt från universitetet inte stor chans.
Dvs ett parti kan gott ha några såna i ledande ställning (Branting!) men det är inte bra att de flesta om man möter är såna.
Och så är det programmet, förstås – idag är det inte lätt att se skillnad mellan S och M. Etc har en ganska bra artikel om detta på http://dagens.etc.se/analys/finns-det-egentligen-nagon-opposition
Comment by Jan Wiklund — 2012 12 14 16:22 #
PS till Roger Svensson: Det finns, som Frances Tuuloskorpi säger, massor att göra även för den som inte har högskoleutbildning: http://francesblogg.wordpress.com/2012/12/11/de-arbetslosas-skitiga-skugga/
Comment by Jan Wiklund — 2012 12 14 16:24 #