Joe Hill om kvinnofrågan
27 oktober 2010 10:28 | Musik, Politik | 9 kommentarerDen anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, IWW, Joe Hill (1879-1915) tillhörde och arbetade för som sångare, var väl, lika lite som arbetarrörelsen i gemen på den tiden världen över, något mönster, när det gällde att arbeta för kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden. Men Joe Hill inspirerades åtminstone av sina kontakter med Elizabeth Gurley Flynn att besjunga också kvinnors insatser i klasskampen. Det mest kända exemplet är hans ”The Rebel Girl” från 1915 (i Jacob Brantings svenska översättning från 1969 ”Rebellflickan”).
Senare – för egen del hittade jag uppgifter om den i Ingvar Söderströms bok ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002) – har man hittat en tidigare sång, från 1913, där Joe Hill på ett mindre heroiserande och mer realistiskt sätt beskriver kvinnors ställning i arbetslivet:
The Girl Question
Amerikansk text: Joe Hill, 1913
Musik (och originaltext): Charles M Filmore (”Tell Mother I’ll Be There”, en gospel från 1898)
A little girl was working in a big department store,
Her little wage for food was spent; her dress was old and tore.
She asked the foreman for a raise, so humbly and so shy,
And this is what the foreman did reply:
CHORUS:
Why don’t you get a beau?
Some nice old man, you know!
He’ll give you money if you treat him right.
If he has lots of gold,
Don’t mind if he is old.
Go! Get some nice old gentleman tonight.
The little girl then went to see the owner of the store,
She told the story that he’d heard so many times before.
The owner cried: ”You are discharged! Oh, my, that big disgrace,
A ragged thing like you around my placel”
The little girl she said: ”I know a man that can’t be wrong,
I’ll go and see the preacher in the church where I belong.”
She told him she was down and out and had no place to stay.
And this is what the holy man did say:
CHORUS
Next day while walking round she saw a sign inside a hall,
It read: THE ONE BIG UNION WILL GIVE LIBERTY TO ALL.
She said: I’ll join that union, and I’ll surely do my best,
And now she’s gaily singing with the rest:
FINAL CHORUS:
Oh, Workers do unite!
To crush the tyrant’s might,
The ONE BIG UNION BANNER IS UNFURLED —
Come slaves from every land,
Come join this fighting band,
It’s named INDUSTRIAL WORKERS OF THE WORLD.
Den här sången tycks aldrig ha publicerats i IWWs ”The Little Red Song Book”.
Men den finns numera i svensk översättning av Lucas Stark, på hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon KAKACD 003, 2010, distribution Naxos):
Om kvinnofrågan
Svensk text: Lucas Stark med hjälp av Jimmy Ginsby i sista refrängen, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Girl Question”)
Musik: Charles M Fillmore, 1898 (”Tell Mother I’ll Be There”)
Det var en gång en tjej som jobba i en flott butik.
och den lilla lön hon tjänade, ja den gjorde ägarn rik.
När hon frågade en av cheferna om högre lön en dag,
så luta han sig lugnt tillbaks och skrattade sen och sa:
Bli nåns älskarinna, du som är en vacker kvinna,
till nån som ger dig stålar titt och tätt.
Ja, ta nån som är rik, inget gräl i vår butik!
Det finns män som står i kö för en brunett.
Hon gick då upp till direktörn och bad om en minut.
Men han sa kort att denna visa har jag hört förut.
Han puffa på cigarren och gorma och gick på.
– Om det är så illa, varsågod och packa hop och gå!
Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i min butik)
Men flickan sa – jag vet nån som alltid finns för mig,
och hon gick sen bort till kyrkan där hon brukat bikta sig.
Där tala hon med prästen om allt som hade hänt.
Och han korsa sig och och skänkte henne sitt predikament.
Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i nåns butik)
Men nästa dag så fick hon ett flygblad av en tjej,
som sa att facket finns för våran skull och slåss för dig och mig.
Ja, där vill jag bli medlem och ge all kraft jag har,
och nu sjunger hon med stämma hög och klar!
Kom förena dig med oss! Mot förtrycket ska vi slåss!
Se vinden i vårt fackförbunds baner!
Kom knegare och slav! Låt oss slåss för våra krav.
och världens orättvisor riva ner!
9 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Har någon studerat Joe Hills engelska? Den låter ledig och idiomatisk, och såvitt jag förstår måste han ha varit självlärd. Var han en ovanlig språkbegåvning? Finns det några lärda studier om detta?
Comment by Anders Lotsson — 2010 10 27 10:52 #
Lyssna på Joe Hill här (till exempel The Rebel Girl)
http://musik.tebordet.net/Joe_Hill/
citat från min hemsida om Joe Hill (svar Anders Lotsson)
http://tebordet.com/joehill.html
”Men det fanns ett område där den babyloniska förbistringen icke rådde. Det var musikens. Det slog mig en gång då jag i ett fullastat spårvägståg åkte in till New York efter ett besök på Coney Island, det stora nöjesfältet. Vagnen var packad av enkla arbetare, män, kvinnor och barn. Av alla tänkbara nationaliteter. Någon började att vissla på en då populär schlager. Inom kort nynnade eller visslade hela vagnen melodin. Musiken var internationell. Gubben Noak visslades lika av turk och grek, av kines eller engelsman. Slagdängor och folkvisor, Sankeys sånger och frälsningshymner kunde alla melodierna till.
Där låg alltså fältet öppet för arbetarsångaren Joe Hill. Han hade anlagen sedan ungdomen. Joe Hill satte ord på de enklaste engelska till kända melodier. Många immigranter av olika raser och språk fick genom dessa sånger sin första lektion i sitt nya hemlands språk genom de första knaggliga försöken att sjunga sånger av Joe Hill.”
Comment by Tommy Rådberg — 2010 10 27 11:32 #
Till Anders Lotsson: Han var ju 23 år när han kom till USA och tycks därefter ganska snart ha lärt sig att uttrycka sig på god engelska, vilket väl underlättades av att han arbetade tillsammans med andra som talade engelska. Jag skulle kunna tänka mig att han hade hjälp av att vara musikalisk, hade lätt att ta till sig även språkliga tonfall och nyanser.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 27 11:32 #
Hej igen – 23 år är rätt sent för att lära sig ett nytt språk till mästerskap, om man inte är en ovanlig språkbegåvning. Jämfört med Cornelis Vreeswijk, som var tolv när han kom till Sverige.
Comment by Anders Lotsson — 2010 10 28 11:25 #
Ett viktigt poem och även senare tonsatt av Joan Baez syster har stort inflytande för kvinnan i USA:s arbetarrörelse. Det är Bread and Roses.
John Denver har spelat in låten.
http://en.wikipedia.org/wiki/Bread_and_Roses
”We want bread, but we want roses, too!”
En fråga: är det från denna händelse (strejk 1912) och poem som de svenska socialdemokraterna har rosen som kännetecken. En dikt av Dan Andersson från Ny Tid-tiden som journalist har som titel Den Röda Rosen. Om jag minns rätt från 1918 och en beställningsdikt.
Comment by Tommy Rådberg — 2010 10 28 17:18 #
Till Tommy Rådberg: Rosen har använts tidigt som socialistisk symbol, bland annat som Första maj-märke, men det dröjde innan den blev partisymbol, både här i Sverige och i andra europeiska länder. Så här skrev jag om den socialdemokratiska partirosen i en tidigare publicerad bloggtext:
Den ros jag i bloggvinjetten använder som ”partibeteckning” är den så kallade erlanderrosen. Den ritades av konstnären Bengt Blomgren och användes, i den form den har här, som en tacknål till dem som bidrog till den insamling, som socialdemokratiska partiet drog i gång i samband med Tage Erlanders avgång som partiledare 1969. De insamlade pengarna användes till att bygga det hus vid kursgården Bommersvik, där Tage tillsammans med Aina fick bo, när han hade dragit sig tillbaka från den aktiva politiken.
Den här rosen har aldrig använts som partinål. Men när allt fler socialdemokratiska partier i Europa på 1970-talet började använda rosen som partisymbol (i olika varianter, ibland tillsammans med en knuten näve), antog även de svenska socialdemokraterna rosen som officiell partisymbol, fast i en mer stiliserad och lättare reproducerbar form än den ursprungliga erlanderrosens. I valrörelsen 1991 använde dock partiet i stället en avfotograferad levande ros som sin symbol.
Den nuvarande partirosen, den som liknar en krossad tomat, ritades, på uppdrag från det svenska partiet, av designern Javier Mariscal, han som också hade ritat Cobi, OS-mascoten från Barcelona 1992. När den först presenterades för partiexpeditionens ledningsgrupp av informationssekreteraren Bo Krogvig – Mona Sahlin var då partisekreterare – gjorde jag kraftiga invändningar: jag sa, att jag som rosenodlare hade svårt att över huvud taget se någon ros i den. Jag har sen undvikit att bära den. Värst tycker jag det är att se den i dödsannonser – jag ser då framför mig ett flinande apansikte grina inför den döde partikamratens minne.
I stället har jag lagt undan ett lager av den gamla erlanderrosen. Den står också otvetydigt för den socialdemokrati som jag en gång i världen anslöt mig till. Den bär jag med stolthet på min kavaj.
Fast egentligen har rosen använts mycket tidigare än 1969 av svensk socialdemokrati; i förra seklets början användes till exempel en röd tygros som förstamajmärke. Rosens röda färg har, allt sedan arbetarrörelsens barndom, stått för kampen mot den materiella fattigdomen, blomman för att kampen också gällde avskaffandet av den andliga nöden. Det här har fint fångats i parollen ”Bröd och rosor!”.
PS Mimi Fariña, Joan Baez’ syster, gjorde tillsammans med sin man ett antal fantastiskt fina grammofoninspelningar, som jag förstås har i min skivsamling.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 28 17:53 #
Jag har tidigare nämnt detta i ett tidigare inlägg här men gör det igen.
Född 1950 och gick med i SSU 1968 aktiv i Amnesty från 1975 men är passiv sedan ett antal år. I år anslöt jag mig till Broderskap i Haninge.
Det var De Nya Gesällerna i SSU-Stockholm som fick det stora visintresset en näring hos mig. Trumpeten var mitt instrument men gitarren och pianot blev också mina instrument.
Enn Kokk som redaktör för Upp till Kamp, Joe Hill bidrog starkt att det även i hemmen och på möten sjöngs kampsånger och Joe Hill. Och vad jag förstår har du en fantastisk samling av arbetarrörelsens sånger i diverse media. Ty det har varit mitt intresse periodvis av mitt liv. Hoppas på möjligheten av att i en snar framtid med samarbete av Arbetarrörelsens Arkiv öppna upp för ett museum. Jag arbetar som en av guiderna på Cornelismuseet samt styrelserepresentant i Riksförbundet Visan i Sverige. Är frivilligt utan lönearbete och kan hoppa in på ett projekt snabbt i detta område.
Jag hoppas att fylla min hemsida om Hjalmar Branting inför 150 årsdagen. Således, jag har internettadressen men inget innehåll.
Så till min fråga: kommer Hjalmar Brantings 150-årsdag att uppmärksammas. Den 23:e november är det precis 150 år sedan Hjalmar Branting föddes.
Ett stort tack för din insats då (Prisma-utgivningarna) och i dag med din blogg. Du har föregångare i Ture Nerman, Gunnar Gunnarsson och Hans Haste samt samtida i Pierre Ström och Finn Zetterholm.
Har jag glömt någon?
Comment by Tommy Rådberg — 2010 10 28 21:34 #
Till Tommy Rådberg: Tack för vänliga ord!
Jag har själv under lång tid suttit i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, som representant för socialdemokratiska partiet, och känner många människor där.
Till det jag har funderat över hör vad det ska bli av min väldiga samling av politisk musik (skivor, sångböcker med mera) när jag dör. Jag har med barnen talat om att lämna över allt det här till just ARAB, vilket i så fall förutsätter att mitt material tillsammans med annat liknande material i arkivet sammanförs till ett ARABs sång- och musikarkiv.
Vad ARAB och eventuellt partiet planerar i fråga om Hjalmar Branting vet jag inte. Själv skulle jag gärna se återutgivning av den gamla Prisma-volymen med Branting-texter och gärna någon biografi.
Comment by Enn Kokk — 2010 10 28 21:59 #
http://www.kafe-k.se/musik069.htm
Recension och reflektion om Joe Hill och Lukas Stark på Kafe-K.
Comment by Paisley — 2010 12 15 20:04 #