En ung lesbisk flickas dagbok

När jag ser en bild av Alison Bechdel på en av omslagsflikarna till ”Husfrid. En tragikomisk familjeberättelse” (Galago, 2010, i amerikanskt original ”Fun Home”, 2006), blir jag, trots hennes förnamn, först för ett ögonblick lite tveksam om hennes kön – hon har ett lätt pojaktigt utseende, inte minst en pojkaktig frisyr.

När jag köper boken, en serieroman, har jag ingen aning om dess innehåll eller könsmässiga perspektiv, men så snart jag har börjat läsa förstår jag att den till stor del kretsar kring sexuell identitet: den här memoarartade bokens unga Alison upptäcker så småningom att hon sexuellt dras till andra av sitt eget kön, dessutom att hennes egen far, trots att han är gift och har flera barn tillsammans med hennes mor, också har en homosexuell sida, som då och då tar överhanden.

Större delen av bokens handling äger rum i en småstad i Applacherna, och man behöver ju inte komma dragandes med amerikansk sexualmoralism – och det gör inte heller Allison Bechdel – för att ändå förstå att det är många lock som måste läggas på. Över huvud taget väjer hon för att bli övertydlig. När fadern dör, blir påkörd av en bil, lämnar hon öppet för om det bara var en tragisk olycka eller om han medvetet valde att avsluta sitt liv.

En intressant iakktagelse är att Bechdel behandlar också bokens huvudtema, homosexualiteten, så återhållsamt, detta trots att den är historiens röda tråd. Den skildras, även på bild, men att de här bilderna inte berör mig rent sexuellt tror jag inte har att göra med min egen helgjutet heterosexuella läggning. Dock, den här återhållsamheten i både bild och handling får som effekt att jag som läsare – inte som pornografisk tittare – dess värre oftast inte upplever de lidelser som måste ha drivit bokens både far och dotter.

Alison Bechdels berättelse om en familj är annars väl fångad i både text och bild, faktiskt en lång serieroman indelad i kapitel. Hennes tecknarstil är realistisk och konstnärligt väl utförd – i det stycket mycket överlägsen ett antal svenska serier i den självbiografiska genren – och storyn har litterära ambitioner. Påfallande ofta innehåller ”Husfrid” också litterära citat och inlån, från Camus, Faulkner, Scott Fitzgerald, Joyce, Homeros, Wilde och andra samt inte minst Marcel Proust. Vi befinner oss alltså mycket långt från de romantiska kärleksserier som i min ungdom lästes av unga tjejer, och jag vill, trots de invändningar jag har gjort, gärna vidimera att serieromanen med Alison Bechdels ”Husfrid” har tagit ett mycket stort kliv i riktning mot den vanliga textburna romanen med konstnärliga ambitioner.