Melodikrysset nummer 10 2012">Melodikrysset nummer 10 2012

10 mars 2012 12:12 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som väl mina läsare har noterat, lyssnar jag på mycket olika slag av musik. Det är inte genre utan kvalitet som avgör vad det blir.

Den här kvalitetsselektionen gör att det naturligtvis uppstår luckor i mitt musikkunnande. Alltså får jag svårigheter när Anders Eldeman spelar låtar och artister hämtade ur ”Idol”, ett TV-program jag konsekvent har vägrat att se. Det är väl förklaringen till att namnet Amanda Fondell först inte säger mig någonting, när jag googlar på låten som spelades, ”All This Way”.

Men kvalitet och sångerskor som verkligen är bra känner jag igen. Ett exempel är Anna Ternheim som vi hörde sist i dag, i ”Walking Aimlessly”.

Den där kvaliteten finns också hos First Aid Kit, som just nu ligger etta på Svensktoppen – det av Eldeman efterlysta ordet är lista – med ”The Lion’s Roar”. För den som är road att läsa mer: Jag skrev nyligen mycket uppskattande om deras senaste CD – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Ljuv musik har gjorts av musikskapare i högst olika genrer och mycket olika generationer. Ett exempel är Evert Taube, vars ”Maj på Malö” (som i visan ses ro) vi i dag fick höra i en fin version med Sophisticated Ladies.

Povel Ramel är en annan musikskapare, som har gett oss många låtar att glädja oss åt. Ett exempel är ”Underbart är kort”. Den finns i olika insjungningar, men jag är säkert inte ensam om att sätta Monica Zetterlunds allra främst.

Nästan bedövande många hits åstadkom också ABBA. Ett exempel är ”Ring, ring”, som i dagens kryss skulle leda oss först till en telefon och sedan till telefonens uppfinnare. Eldeman ville ha svaret Graham Bell, och då får han väl det, även om det finns andra förslag på vem som egentligen ska ha äran. Eller skulden: så som folk tjattrar överallt i dag, önskar man ibland, att telefonen – i vart fall mobiltelefonen – aldrig hade uppfunnits.

Livet kan nämligen levas i ett lugnare tempo. Så jag instämmer livligt i budskapet ”Lilla snigel akta dig”. Inte för att jag vill ta den lilla snigeln utan för att jag sjunger långsamhetens lov.

Eftersom jag har haft barn hemma under ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-eran, minns jag förstås också, när vi nu är inne på barnkultur, den här TV-serien med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.

På den tiden gick ju också barnprogrammen i de vanliga två TV-kanalerna, så små och stora fick samsas och turas om. Eftersom pappa och mamma varje dag ville se Rapport, lärde sig också barnen att känna igen det här programmets TV-signatur.

Dansband är ju inte riktigt min grej, men eftersom jag genom åren har lyssnat mycket på Svensktoppen, har jag ju hört ett och annat också i den vägen. Och det har förstås funnits dansbandslåtar som har platsat väl på Svensktoppen. Ett exempel på det, från 1973, är den hurtiga ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” med Schytts, som var en av dagens ljudillustrationer.

Men det gjordes hurtiga låtar långt tidigare. Ett exempel är Karl Wehles ”Någonting att äta, någonting att dricka”, som blev populär bland annat genom filmen ”Kärleksexpressen” från 1932. Åtandet och drickandet ledde väl till det Eldeman ville ha till svar, att de blev mätta.

Ytterligare en melodi, Jules Sylvains ”En stilla flirt”, hade filmbakgrund, i filmen med samma namn från 1939. Den har genom åren gjorts med många olika artister, men i filmen var det Tutta Rolf som sjöng. I krysset använde Eldeman en inspelning med Anita Lindblom.

Och apropå gamla filmer: Jag hör till dem som ganska ofta på måndags- och tisdagseftermiddagarna ser äldre filmer i TV 1. Ett antal av dem har jag skrivit om, liksom jag då och då skriver om filmer jag ser på DVD eller bio. Gå upp under Kulturspegeln, Film, och kolla.

Melodikrysset nummer 9 2012">Melodikrysset nummer 9 2012

3 mars 2012 11:58 | Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Det mesta i det är jag väl förtrogen med: Det gäller så väl Igor Stravinskij, vars ”Våroffer” (1913) vi hörde en bit ur, som Norah Jones, vars ”Don’t Know Why” spelades.

Till och med ”Doctor, Doctor”, som Elin Lantto sjöng i Melodifestivalen 2010, kom jag i håg.

Oerhört mycket lättare att komma i håg är ändå Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”, som vi minns från alla filmerna om Rosa Pantern.

Hem från sjukhuset kom nyligen kronprinsessan Victoria med sin nyfödda, och jag har verkligen inget mot henne personligen – vi har träffats, och hon är sympatisk – men för egen del föredrar jag ändå Mosebacke monarki, Hasses och Tages program från 1958 med Hatte Furuhagen, Helmer Bryd (Gunnar Svensson) och dom andra.

Hasse Alfredson var förresten med i ytterligare en fråga, den som skulle ge svaret fot: I ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” sjöng han om stackars Karlsson, som fastnade med foten i en potta och sen inte kunde komma loss.

Undrar om han under denna vådliga sjöfärd passerade Käringön? Vi fick nämligen också höra Kai Gullmars klassiker ”Ungmön på Käringön”, där det sitter en gammal gubbe och lagar sina fisknät. Käringön ligger i Bohuslän.

Betydligt längre bort hamnade vi i Björns och Bennys ”One Night In Bangkok”, ett av numren i deras ”Chess” från 1986.

Svensk så det förslår är ”Sommarvandring” (1937) av Georg Alstad och Nils Söderström. Den ingick i samlingen ”Svenska stamsånger” och var obligatorisk i sångundervisningen 1943-1949, en period då jag själv gick i små- och folkskolan. Jag, då ett flyktingbarn från Estland, är glad för ambitionen att lära ut ett gemensamt, nationellt kulturarv, och även om jag kom från ett Estland som inte har så många röda stugor lärde jag mig älska det där svenska som fanns i den här sången: ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Vi sjöng också om daggstänkta berg, ”som lånat av smaragderna sin färg”. Ädelsetenar såg vi inte mycket av i mitt dåtida samhällsskikt, och inte ens senare har jag blivit övertygad om Marilyn Monroe’s predikan ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”. Och det beror inte på att jag relativt tidigt lärde mig att grunden till dessa gnistrande stenar är kol.

Band mellan hjärtan – för att knyta an till schlagerns schabloner – knyts nog faktiskt på andra sätt, åtminstone om de ska vara äkta och bestående: Det är bara att erkänna att vissa saker gör man ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med CaisaStina Åkerström och även, en smula, med upphovskvinnan till texten, Åsa Jinder. Den här låten låg förresten på Svensktoppen i hela 25 veckor 2001.

Och så slutar vi väl med en av de för Anders Eldeman så typiska kontrasterna.

Dels spelade han ”Skridskoåkarna” (”Les patineurs”, 1882) av Emil Waldteufel, egentligen Charles Émile Lévy, vilket senare väl har att göra med att låtens upphovsman kom från Strasbourg. Waldteufel betyder för resten ordagrant ”skogsdjävul”. Fast här skulle vi ju tala om vad de som åker omkring har på fötterna: skidskor.

Men Eldeman brukar ju – liksom jag – längta till en annan årstid än den då man åker skridskor. Så vi förenar oss väl båda med Mats Olin, när han 1967 sjöng pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Melodikrysset nummer 8 2012">Melodikrysset nummer 8 2012

25 februari 2012 12:26 | Film, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.

Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.

Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.

Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.

Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.

”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.

Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.

”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.

”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.

Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)

Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.

Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.

Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.

Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.

Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.

För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.

Melodikrysset nummer 7 2012">Melodikrysset nummer 7 2012

18 februari 2012 12:32 | Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.

Melodikrysset nummer 6 2012">Melodikrysset nummer 6 2012

11 februari 2012 12:13 | Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Det förargar mig när jag lyckas knäcka ett svar men inte – vilket för all del inte heller fordras – kan placera det rätt. De där personerna som vistades på en gudomlig plats var förstås Adam och Eva – men vad var det här för klassisk musik med populärtitel? Jag kan det säkert, egentligen. Men i dag vill polletten inte trilla ner.

Också en del annat var svårt, på riktigt.

Jag har för all del inte lyssnat mycket på Roxette, men deras ”The Look” var extra svår att identifiera i det här utförandet.

Ledtråden ”sjungande kusin till sjungande kusin” vet jag inte om den hjälpte så värst många, men nog var det Erland Hagegård som sjöng ”Hjärtats saga”.

Fler släktingar: Vi hörde Mikael och Lotta Ramel i pappa Povels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Den är vid det här laget en klassiker, och mängder av sådana levererade också Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Tatuerarevalsen”, som skulle ge oss verbet för tatuerarens sysselsättning, tatuera.

Fred Åkerström gav oss 1972 ”Jag ger dig min morgon”, en fin svensk version av vännen Tom Paxtons ”I Give You a Morning”. Båda finns förresten representerade i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Varför Eldeman valde att spela Freds text med Carola (2005) förstår jag inte.

Med det sista vill jag inte säga att jag har något horn i sidan till populärmusiken eller dess stjärnor eller dess musikskapare.

Jules Sylvain var faktiskt, trots sin massproduktion, en fantastisk schlagermakare. Ett av hans många örhängen fick vi höra i dag, ”Anna, du kan väl stanna”.

Däremot har jag svårt för hela uppenbarelsen Bert Karlsson. Och inte blev jag vänligare stämd av att höra honom själv sjunga ”Hoppa hulle” (1988).

Kalle Moraeus är däremot en sån där person som det är svårt att inte tycka om vad han nu än gör. Hans försök med ”Underbart” i Melodifestivalen 2010 var till exempel lovvärt. Medmusikanterna, Orsa spelmän, och hans idiom gör det lätt att placera honom i rätt landskap, Dalarna.

Steget därifrån till Michael Jackson är ganska stort, detta apropå att vi i dag hörde Jackson i ”Billie Jean”. När det gäller Jackson kan jag förstå att han blev så stor – men ändå har han aldrig hört till mina egna musikaliska favoriter.

Elvis Presley, som i dag förekom i krysset med ”Return to Sender” (1962), som skulle ge oss ordet avsändare, var en annan amerikansk artist, som man väl kan säga också krossades under sin karriär. Mycket av det han har gjort håller inte måttet, men han gjorde också fantastiska inspelningar när han var som bäst.

För egen del ska jag nu återvända till hustrun, som efter en ny undersökning på Akademiska, föregången av ett dygns fasta, är hemma igen. För att kompensera ska jag försöka hitta något riktigt gott att laga till middag i kväll.

Melodikrysset nummer 5 2012">Melodikrysset nummer 5 2012

4 februari 2012 12:14 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag bitvis var knepigt, men det var inte melodifestivalfrågorna som vållade mig huvudbry.

Lättast att känna igen var där Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som var nära att vinna 2005.

Och kanske är det för att Elin Lanto kommer från mitt län som jag också kom ihåg hennes ”Money” från 2007 års tävling.

Lilla musikfestivalen har jag aldrig sett/lyssnat på, men jag har ändå hört ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther.

Det för mig absolut svåraste i dag var att komma på vem som sjöng ”Police Car”. Namnet Eliza Doolittle förknippar jag med något helt annat, men Google hjälper, och på nätet har jag också inhämtat att hon egentligen heter Eliza Sophie Card.

Inte heller Eddy Grant, brittisk reggaeartist född i Guyana, kom jag på med det samma, men det var alltså han som sjöng ”Gimme Hope Jo’anna”.

I dag hade Anders Eldeman också lånat ett grepp från ”På spåret”: ett kort intro från en helt annan låt inledde ”Växeln hallå”, och vad var det nu för intro? Jo, det hör hemma i ”Smoke On the Water” med Deep Purple.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har varit med förr i krysset. Så vi vanekryssare vet att det var bad damen i sången hade bespetsat sig på.

”Pomp and Circumstance”, en marsch av Edgar Elgar men också känd som ”Land of Hope and Glory”, är ju känd bland annat för att publiken brukar skråla med, och det var det man skulle komma på i det här fallet, när den inte gjorde det.

Dagens andra klassiker framfördes av Ivan Rebroff: barkarollen ur ”Hoffmanns äventyr” (1881) av Jacques Offenbach. Fast egentligen hette han varken Ivan eller Iwan eller Rebroff utan Hans-Rolf Rippert.

Åtminstone om man avser Charles Dickens’ roman är också ”Oliver Twist” en klassiker. Lionel Barts musikal ”Oliver” är av betydligt senare årgång, 1960 – sedan filmades den 1968.

Ett slags klassiker i sin art är väl också den brittiska TV-serien ”The World at War”, visad i svensk TV 1973-1974 under titeln ”En värld i krig”.

Även första låten i dagens kryss hade brittiskt ursprung: ”Yesterday”. Men att fråga vilka som gjorde den i original hade varit för lätt, så Eldeman frågade i stället var personen som sjöng slutade sitt liv. Eftersom det var Elvis Presley som sjöng, är svaret Tennessee.

Yesterday kom hustrun förresten hem från Akademiska (se nedan), så jag ägande mig åt henne, köpte hem flera buketter tulpaner, lagade en god middag och sen satt vi framför TVn med var sitt glas Renault och såg på först ”På spåret”, sen ”Skavlan”. I ”Skavlan” fick vi förresten träffa och lyssna på systrarna Johanna och Klara Söderberg, gruppen First Aid Kit, som jag lovordade här på bloggen nu i veckan.

Ett enda svar kvar att redovisa: Frank Sinatras, ursprungligen Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”. Den tillägnar jag min hustru, som snart ska tas in på Akademiska igen, den här gången för hjärtklaffsoperation.

Melodikrysset nummer 4 2012">Melodikrysset nummer 4 2012

28 januari 2012 12:09 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 43 kommentarer

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2012">Melodikrysset nummer 3 2012

21 januari 2012 12:10 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Melodikrysset nummer 2 2012">Melodikrysset nummer 2 2012

14 januari 2012 11:59 | Film, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 1 2012">Melodikrysset nummer 1 2012

7 januari 2012 11:55 | Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Roger Pontare känner jag ju till, men sonen, Vincent, har hittills varit obekant för mig. Men nu har jag åtminstone hört hans ”Baby Hurricane”. Det är för lite för att grunda ett omdöme på.

Annars är jag ju inte döv för nya artister, till exempel Veronica Maggio, som vi i dag hörde i ”Välkommen in”.

Dagens kryss började egentligen lätt, men jag hade lite svårt med att hinna anteckna frågorna och vilka som hörde till vad i trippelfrågan. Men visst kände jag igen ABBAs ”Thank You For the Music”, och av antalet bokstäver att döma måste den efterlyste upphovsmannen vara Benny Andersson. Och den som sjöng var Agnetha Fältskog.

Bennys insatser i debatten om Slussen i Stockholm uppskattar jag för övrigt.

Därpå fick vi höra ”If My Friends Could See Me Now” ur ”Sweet Charity”.

Lite operamusik fick vi också höra i dag. Den var hämtad ur Richard Wagners ”Rhenguldet” från 1869.

Men det mesta som spelades var populärmusik och av betydligt yngre datum.

Lasse Holms och Monica Forsbergs ”Dag efter dag”, melodifestivalvinnare 1982, fick vi i dag höra på finska. När Chips – Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen – sjöng den i Eurovision Song Contest, kom den på åttonde plats.

Ännu mer charm hade ”Klöversnoa”, vars musikaliska upphovsman är Ted Gärdestad.

Jag gillar också Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, även om jag inte delar hans vurm för Sovjetunionen. Men hans ”Who’s Gonna Follow You Home” är helt OK.

Och måste jag välja mellan ”Take On Me” med norska A-Ha och ”Ne na na na” med belgiska Vaya Con Dios, väljer jag den senare, vilket absolut inte ska tolkas politiskt. Norges hållning i EU-frågan gillar jag, medan både EU och Belgien, ett av EUs kärnländer, gärna för mig får falla i bitar.

Som mina trogna läsare vet, är jag politiskt röd, vilket inte hindrar att jag är för lugn och stabilitet: I likhet med min gamle journalistkollega Dieter Strand skulle jag vara beredd att välja en häst till ordförande för Socialdemokraterna och sen hålla fast vid honom eller henne. Så jag ser på Håkan Juholt som på ”Gamle Svarten”, en kamrat på vida färden.

Men för att återgå till den riktiga hästen: Svarten red man på, och sen fick han vila ut i stallet.

Den verkliga pärlan bland dagens krysslåtar har jag sparat till sist: ”St Louis Blues” med Nisse Lind och hans Hot Trio. Vilken rytm! Vilken känsla! Vilket sug! Jag gillar blå musik också.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^