Melodikrysset nummer 44 2009

2 november 2009 14:08 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Serier, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag har varit gäst på den socialdemokratiska partikongressen, var så även i lördags när Melodikrysset sändes. Men också på socialdemokratiska partikongresser blir det en hel del musik. Vi har förstås tillsammans sjungit sådant som ”Bandiera rossa” och ”Internationalen” men dessutom fått lyssna på till exempel Miss Li och Alcazar, artister som ju förekommer i Melodikrysset. Men skulle Anders Eldeman sända delar av det som Henrik Schyffert respektive Thomas Oredsson underhöll S-kongressen med, bleve han väl anmäld till Radionämnden av ilskna borgerliga radiolyssnare.

Nå, först i dag, på måndag, har jag haft möjlighet att lyssna till och lösa veckans melodikryss, och jag tyckte nog att det innehöll en del knepigheter. ”Reveal” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle, hade jag till exempel inte tidigare hört – men nog var det de som sjöng.

Svårare för mig var det då att identifiera Darin i ”Paradise”, men eftersom jag hade ledbokstäver och sen fick både låttitel och album (”Flashback”), kunde jag ju få svaret bekräftat på Google.

Boyzone är definitivt inte några jag brukar lyssna på, men ”No Matter” har skrivits av Andrew Lloyd Webber.

Tommy Körbergs ”En som du” från 1968 hade jag inget som helst minne av, och eftersom jag heller inte mindes ”Red, Red Wine” med Neil Diamond, tog det en stunds googlande att komma på svaret.

Detsamma gällde en låt jag mycket väl kom i håg, den om kyrklig grönska. Som gammal radiolyssnare kom jag omedelbart på titeln, ”In a Monestary Garden”, på svenska ”I en klosterträdgård”. Men vad hette den där engelske varietéartisten som visslade? Jo, som artist kallade han sig Ronnie Ronalde – fast på riktigt hette hen Ronald Charles Waldron.

Det för oss osökt vidare till Gotland med alla sina ruiner, många av dem just kyrkoruiner. Som illustration hörde vi ”Gotländsk sommarnatt”, stor hit med Ernie Englund 1960.

Och på tal om sommaren: Anders Eldeman behagade också spela en låt om midsommar, Rune Lindströms och Håkan Norléns fina ”Visa vid midsommartid” (1946). Läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Därefter kan vi väl ta veckans melodifestivallåtar.

Vi hörde Laila Kinnunen göra en finsk version av ”Sol och vår” av Ulf Källqvist och Åke Gerhard. Den här låten vann den svenska uttagningen 1962 och sjöngs av Inger Berggren och Lily Berglund. I eurovisionsschlagerfinalen gick det inget vidare.

1993 tävlade Nick Borgen med ”We Are All the Winners” och kom tvåa i den svenska uttagningen.

Och alla kommer väl fortfarande i håg ”Moving On” med Sarah Dawn Finer i årets melodifestival.

Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” från 1946 känner jag förstås till, också ”Allt du kan göra kan jag göra bättre” som ingår i den, detta stycke där mästra kan sägas vara ledmotivet. För egen del har jag dock aldrig tidigare hört den med just Pernilla Wahlgren och Anders Sohlman.

Desto oftare har jag, framför allt under matinébesöken under små- och folkskoletiden, sett kortfilmer med Hacke Hackspett eller Woody Woodpecker, som han heter i original. Och har man det, vet man ju, att det är sin näbb Hacke använder i alla möjliga sammanhang. Hackes signaturmelodi, ”The Woody Woodpecker Song”, skrevs av George Tibbles och Ramey Idriss.

* * *

PS: Jag glömde bort att redovisa svaret på en fråga: Vi hörde Hurricanes i ”Jag är lapp och jag har mina renar” – svaret ska alltså bli ren. I amerikanskt original heter den ”Red River Valley”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuelllt kryss.

Melodikrysset nummer 43 2009

24 oktober 2009 12:12 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Egentligen var det väl bara en ljudillustration, den allra sista, som vållade mig lite besvär i dagens kryss. 80-talsmusiken är jag inte särskilt hemma i, och ”Dolce Vita” med Ryan Paris har jag nog aldrig hört. Men som tur är finns ju Google.

Veckans klassiker är jag desto mer bekant med.

”Nu blåser havets friska vind” sjöng Jussi Björling i Gustaf Nordqvists ”Till havs”.

Och Gioacchino Rossinis och Cesare Sterbinis ”Barberaren i Sevilla” (1816) såg jag senast delar av i samband med Riksdagens högtidliga öppnande nu i höstas.

Till avdelningen klassiker får man väl också räkna skådespelerskan Dagmar Ebbesen; henne ser vi då och då i TV-repriserade gamla svenska långfilmer. I dagens kryss hörde vi henne för omväxlings skull sjunga.

Hasses och Tages revyer har väl även de vid det här laget klassikerstatus. Deras ”Gula hund” – som här skulle ge gul hund – såg Birgitta och jag på Chinateatern 1964. I den sjöng Monica Zetterlund ”En bedårande sommarvals”.

Och apropå valser kan vi väl då ta ”Överbyvals” av Carl Anton (Axelsson):

Överbyvals

Text och musik: Carl Anton Axelsson (1962)

En sång som jag sjöng om sommaren
när ingenting fanns som tog
ifrån mig mitt skratt och längesen
jag sjöng så bra som då.
Jag ställde mig högst upp på vårat berg
högre än någonstans.
Man kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna
uppe på Överbyberg.
Och Vindö stömmar blommar
av segel och båtar i färg.
Kom hit här bjuder mamma på blåbär
med socker och kylskåpskall fil.
Skogen syns långt idag
och vattnet minst ett par mil.

Mamma med inget puder alls,
men härligt brun ändå.
Och ungar med hår, som solen blekt
och fötter med ingenting på.
Dom kommer till mej på vårat berg
högre än någonstans.
Dom kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

När sommarn är slut och vintern här -
vit och vacker men kall.
Då vänjer man sig också vid den,
man måste ju i alla fall.
Men rätt vad det är så blundar jag
och då kan man tänka sig,
att jag får höra hur fåglarna sjunger
och färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

Ack att det vore sommar i Öregrund igen… Den här årstiden citerar jag gärna Rolling Stones’ ”(I Cant Get No) Satisfaction”. I dag skulle dock gruppnamnet leda oss till något helt annat, ett naturmaterial, det vill säga sten.

Mer naturmaterial: Vi fick höra ”Guldet blev till sand” – guld alltså – ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”.

Totta Näslund har jag väl allt av på skiva, allt från Nationalteatern till bluesskivorna och duetterna. Visst är Dan Hylanders ”En clown i mina kläder” en bra låt, inte minst med Totta?

Alf Robertson är inte så dum han heller. Här hörde vi honom i ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen tätt intill din mun”), som i original gjordes av Jim Reeves och då hette ”He’ll Have To Go”.

Kul att höra igen var också de gamla rockrävarna Little Richard och Jerry Lee Lewis. Tillsammans gjorde de ”I Saw Her Standing There”.

En annan kvinna som väckte ömma känslor betecknades bara som ”She”, när Charles Aznavour sjöng om henne. Fast det var inte honom vi hörde i dag utan Gheorghe Zamfir.

”Leva livet”, i original ”It’s My Party”, kan man väl också spela, men jag vet inte om just Lotta Engberg har gjort den bästa versionen.

Och så slutar vi väl med en melodifestivalare: 2007 slog Marie Lindberg efter upprepade försök igenom med ”Trying To Recall”.

I kväll ska jag för egen del ägna mig åt en annan variant av trying to recall: För Estniska föreningen i Uppsala ska jag, på estniska, göra ett program om det i det sammanhanget ganska känsliga ämnet ”Kommunister”. Men det musikprogram jag ska göra – jag ska spela skivor och kåsera – är gjort med humor och satir som ledord. Som ett modest exempel på vad jag kommer att spela kan jag nämna Helmut Qualtingers ”Der Dialektische Materialismus-Rock”, med text om avstaliniseringen av Gerhard Bronner och musik som pendlar mellan rysk folkton och rock n’ roll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 42 2009

17 oktober 2009 12:39 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 17 kommentarer

Dagens melodikryss hade jag faktiskt en del problem med, men efter en del googlande och ännu mer tankemöda löste jag det ändå.

Anders Johansson, numera Fernette, känner jag till exempel inte till, vilket ju kan ha att göra med att jag aldrig har sett Fame Factory.

Och trots att jag såg Melodifestivalen i år, har jag inget som helst minne av Star Pilots, vars ”Higher” Eldeman spelade i dag.

Barry Whites ”You’re the First, the Last, My Everything” borde jag väl kanske ha klarat, men jag måste bekänna att jag fick googla för att bli säker på vem det var som sjöng.

Jag brukar ju inbland hävda, att man med hjälp av Google kan hitta alla efterfrågade svar – därför ska jag ge ett exempel. Det är klart att jag som schlagerlyssnare kom i håg ”Som stormen river öppet hav” med Mikael Rickfors och Susanne Alfengren. Men jag associerade den inte till någon film. /Det här var, som Kait Bessing visar i sin kommentar, fel väg fram till svaren, som är helt korrekta:/ Dock, eftersom den film som efterfrågades utspelas i militär miljö, kunde det röra sig om ”En officer och en gentleman” – den har jag aldrig sett, men vad jag kan komma i håg, har den figurerat i krysset tidigare. Så jag googlade på den här filmen, som för övrigt kom 1982. Och efter en stunds letande hittade jag uppgiften att där förekom en sång. ”Up Where We Belong”, som blev en hit med Jennifer Warnes och Joe Cocker, förlagan till den svenska version som jag kom i håg.

Andra filmer i dagens kryss – de var många – var desto lättare för mig, eftersom jag har sett dem.

”Smile” associerade jag genast till Charlie Chaplin – han komponerade också! – och till hans mycket sevärda film ”Moderna tider”, i original ”Modern Times”, 1936. Jag har faktiskt skrivit en ganska innehållsrik artikel om den här filmen – ta dig gärna tid att läsa den: den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Likaså är det klart att jag genast associerade ”As Time Goes By” till ”Casablanca” (1942) med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den.

Söderkåkar” var ursprungligen ett folklustspel av Gideon Wahlberg men filmades redan 1932. De flesta i dag har väl, liksom jag själv, sett den mycket fina TV-filmatiseringen från 1970 med Arne Källerud, Tor Isedal, Sune Mangs, Gunn Wållgren, Mille Schmidt och Monica Zetterlund – vi hörde för övrigt hennes röst i ljudillustrationen i dagens kryss.

Jag såg de allra första avsnitten av oändlighetsserien ”Dallas” också men la ganska snart av. Det hindrar inte att jag vet att JR där spelades av Larry Hagman. ”My Favourite Sins” har jag dock aldrig hört förut.

Folkvisan ”Och jungfrun gick åt killan” kommer naturligtvis inte från någon film. Men om man läser texten, särskilt dess sista del, är det ju uppenbart att Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” med dess inledande våldtäktscen, associerar till den här gamla visan:

Och jungfrun gick åt killan

//Och jungfrun gick åt killan,
Hon skulle hämta vann,//
//Där stod en liten hasselgren,
Han var så mycket grann.//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Varför är du så grann?”//
//”Jag äter mull, jag dricker vann,
Därför är jag så grann.”//

//”Ack, hör hon liten jungfru,
Varför är hon så fin?”//
//”Jag äter socker, dricker vin,
Därför är jag så fin.”//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Försmå du ej min ord://
//Jag har två bröder på konungens gård,
De hugga dig i rot.”//

//”De hugga mig om vinteren,
Om sommarn står jag grön;//
//Men mister jungfrun äran sin,
Den får hon ej igen.”//

Peter LeMarc har jag en hel del av på skiva. I dag hörde vi honom i ”Sången dom spelar när filmen är slut”, en passande låt i ett kryss med så många filmer.

Många minns väl Östen Warnerbrings insjungning av ”Glöm ej bort det finns rosor”. Färre kanske vet att den ursprungligen är en Gilbert Bécaud-låt.

Eftersom jag hade lite med Fred Åkerström att göra – han medverkade i lanseringskonserten 1970 för min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” – och jag har alla hans skivor, intresserade jag mig tidigt också för hans dotter, CajsaStina Åkerström. Och hon kan väl sägas ha klarat sig bra på egna ben. I dag fick vi höra ”Dagen är vaken”.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa. Det stycke gitarrmusik vi hörde var hämtat ur Andrew Lloyd Webbers musikal från 1981, ”Cats”. Den har jag av någon anledning aldrig sett på scen, men det är klart att jag ofta har hört musik ur den spelas. Musikalen bygger på T S Eliots bok från 1939, ”Old Possum’s Book of Practical Cats”.

Det senare hör till onödigt vetande i just melodikryssammanhang men kan vara kul att veta i alla fall.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda frallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 41 2009

11 oktober 2009 14:00 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag såg på Sitemetern att jag gjorde ett mycket stort antal besökare besvikna i går, när jag inte kunde leverera mitt sedvanliga kåseri om veckans melodikryss. Men jag hade laga förfall: var hos den socialdemokratiska arbetarekommunen i Vallentuna och berättade om den svenska arbetarrörelsens historia, illustrerade dessutom det jag sa med tidstypisk musik med politisk text. Jag skulle tro att jag har Sveriges största skivsamling med politisk musik från hela världen.

I går kväll anlände vi åter till sommarhuset i Öregrund, såg bland annat ”Här är ditt liv” med Sven Wollter som gäst. Jag delar inte hans politiska åsikter, men det blev ett levande program med mycket värme. Wollter har jag faktiskt också träffat personligen: vi satt mitt emot varann på en OD-middag – han hade medverkat i programmet – och talades vid tvärs över bordet. Jag berättade bland annat om mitt intresse för politisk musik för honom.

Nu är det söndag, och när jag i sedvanlig ordning hade lyssnat på ”Godmorgon världen” i P1, satte jag mig och löste Melodikrysset på webben.

Det var inte våldsamt svårt den här gången. Själv hade jag bara lite problem med den allra sista frågan, innan polletten slutgiltigt trillade ner. Först asocierade jag melodin till filmen ”1939″, men där fanns den inte med. Men sen kom jag på att det ju var ”Vår sista dans” av och med Helen Sjöholm och BAO. Fast här hörde vi den förstås med Svenssons Treooo och Monika Bring, hon med den vita saxofonen – jag har hört Monika både som gatumusiker i Stockholm och på socialdemokratiskt Första maj-möte i Uppsala.

Lite melodifestivalmusik var det förstås med även i dagens melodikryss.

Vi hörde Gigi Hamilton och Freestyle i 1986 års upplaga, där de tävlade med ”Dover Calais”.

Och så hörde vi Måns Zelmerlöws bidrag till årets tävling, ”Hope & Glory”.

TV-serier och deras signaturer brukar ju inte vara min starka sida – jag ser så sällan TV-serier och minns heller inte, när jag har sett dem, deras signaturmelodier. Men ”Törnfåglarna” (”The Torn Birds” från 1983) hade en så särpräglad signaturmelodi, att den är lätt att komma ihåg. Den här serien baserades förresten på en roman av Colleen McCullough med samma namn.

Eftersom TV regelbundet visar också gamla svenska långfilmer, kan det vara lämpligt att då gå över till dem.

Vi hörde ”Klart till drabbning” sjungas av ett slags namne till mig, Mattias Enn. På sin tid var den mycket känd i insjungning av Åke Söderblom och Sickan Karlsson, som framförde den i filmen ”Klart till drabbning” från 1937. För regin stod Edvin Adolphson, och den aktuella låten skrevs av Jules Sylvain.

Ännu äldre, från 1931, är ”En kärleksnatt vid Öresund”. Melodin med samma namn skrevs av Fred Winter, som egentligen hette Sten Njurling. Det är lite kul det här att kompositörer och textförfattare förr så ofta använde signatur – den ovan nämnde Jules Sylvain hette till exempel egentligen Stig Hansson.

Därmed är vi också tillbaka i den riktigt gamla schlagervärlden. I dag spelade Eldeman till och med en av de äldsta och allra mest spelade melodierna över huvud taget, ”La Paloma”, som alltså skulle ge oss ordet duva. Förr spelades till exempel ofta den version vi i dag hörde, den med Edmundo Ross, i radio. Låten skrevs av spanjoren Sebastián Iradier, när han under ett besök på Cuba 1861 hörde habanera spelas.

En annan kär gammal bekant i dag var ”Drömmen om Elin”, för övrigt mycket bättre som melodi än med Peter Himmelstrands långt senare tillfogade text. Melodin tillskrivs Carl Jularbo men tycks ha en förlaga i ”Borgholmsvalsen”.

Vi som har ett antal år på nacken minns naturligtvis Egon Kjerrman, allsångsledaren som sjöng hellre än bra. I dag hörde vi honom i ett ännu mer udda sammanhang, som rocksångare. Själv slogs jag en smula av att det fanns en viss likhet mellan ”Kom ner från taket” och ett antal tidiga verk av Owe Thörnqvist – fast Owe var förstås mycket bättre.

Av lite yngre datum är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” från 1969, en av de bättre låtarna i hans stora men ojämna produktion.

”I Washed My Hands In Muddy Water” sjöngs på sin tid av Elvis Presley. I dag hörde vi den med Sten & Stanley (Sten Nilsson, Stanley Granström, Ebbe Nilsson med flera). För egen del tycker jag dock att det finns en ännu bättre svensk version, med Björn Skifs. Den hade jag en gång i världen på mitt ”städband”, som innehöll musik som skulle överrösta dammsugaren när jag lördagsstädade.

Religiös musik kan ju tyckas ligga utanför det jag intresserar mig för – jag är sen tidiga tonår ateist – men allt sedan barndomens psalmtragglande och besök i frikyrkokapell har jag fortsatt att betrakta det jag då lärde mig som en del av vårt kulturarv. Så när jag nu i radio hör Eldeman spela ett stycke ur den här repertoaren, kommer svaret blixtsnabbt: ”O, hur saligt att vandra”. Det är en väckelsesång från 1800-talet, ”Shall We Gather At the River”; den svenska texten skrevs 1876 av Joel Blomqvist och Per Ollén.

Och på tal om svensk tradition i olika former: Evert Taube är också han en självklar del av vårt kulturarv. I dag hörde vi ”Brevet från Lillan”, den som börjar ”Pappa, kom hem…”.

Och därmed är vi inne på dagens sista ämne, barn. I vårt hem har vi flitigt både läst och spelat Thorbjørn Egners underbara ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, i norskt original ”Folk og røvere i Kardemomme by”. Jag kan fortfarande se Kasper och Jesper och Jonatan framför mig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Rörelsehindrad – Melodikrysset kommer först på söndag

9 oktober 2009 18:11 | Musik, Politik, Ur dagboken | 13 kommentarer

Den här lördagen är jag i Vallentuna, hos den socialdemokratiska arbetarekommunen, för att i ord och ton berätta om den svenska arbetarrörelsens historia.

Alltså kan jag inte ägna lördagsförmiddagen åt att lösa Melodikrysset.

Men jag ber att få återkomma, på söndag.

Melodikrysset nummer 40 2009

3 oktober 2009 12:08 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 10 kommentarer

Veckans melodikryss tyckte jag inte hörde till de lättaste. Den allra sista melodin kände jag alls inte igen, men eftersom jag hade alla bokstäver utom den första, måste svaret rimligen bli Under. Och när jag googlar på Don Patterson, som Anders Eldeman nämnde, hittar jag en låt som heter ”Under the Boardwalk”.

Betydligt lättare var det då att komma på svaret på den allra första frågan. Det var Lili och Susie som i årets Melodifestival sjöng ”Show Me Heaven”.

Fast själv tycker jag nog att Laleh är ett strå vassare i ”Simon Says”.

Och självfallet lyssnar jag med glädje på Povel Ramels ”Tänk dej en strut karameller”, som han gjorde tillsammans med Gunwer Bergkvist.

Lill-Babs är en artist som under årtiondenas lopp har gjort mycket, både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Till hennes mer lyckade låtar hör avgjort ”En tuff brud i lyxförpackning”, den som här skulle ge ordet lyx. Musiken skrevs av Simon Brehm och Sven Paddock och texten av samme Paddock plus Gösta Stevens. Lill-Babs sjöng den i filmen ”Svenska Floyd”, 1961.

Därmed är vi inne på temat filmer.

”Wonderful Copenhagen”, som här skulle ge Köpenhamn, förekom i en Danny Kaye-film från 1952 om Hans Christian Andersen.

Och så plockade Eldeman fram en James Bond-film igen, ”Dr No”. I den förekom den låt vi hörde, ”Under the Mango Tree”.

Till filmkategorin får man väl också räkna Astrid Lindgrens ”Hujedamej” med musik av Georg Riedel. Ja, ett sånt barn han var, Emil!

TV-serier och deras signaturer brukar inte vara min starka sida. Men Alex Haleys bok ”Rötter” finns i våra bokhyllor – även om jag inte har sett TV-serien med samma namn.

Däremot har jag sett rätt många avsnitt av ”Det kommer mera”, som gick i TV 1993-1996.

Och så över till scenen.

Claude-Michel Schönbergs och Alain Boubils ”Miss Saigon” har jag visserligen inte sett på någon teater, men vi har den på CD. Här var det Peter Jöback som sjöng ”Varför Gud”.

Noel – eller Noël – Coward känner vi både från scen och bioduk, även som sångare. Här hörde vi dock Dinah Washington sjunga hans ”Mad About the Boy”.

En ännu mer smittsam gammal goding – det spritter i bena – är ”Alexander’s Ragtime Band”, som tillskrivs Iving Berlin men möjligen också kan ha komponerats av Scott Joplin. Dagens Alexander exekverades av Roland Cedermark.

Själv har jag inte varit dansant, snarare då krasslig, under en längre tid, men det börjar bli bättre nu, så än är det inte dags att sjunga ”Du ska få min gamla …. när jag dör”. Bland det som med den här sångens hjälp har testamenterats vidare finns en gammal kortlek, i vilken det ju bland annat ingår ess.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 39 2009

26 september 2009 11:40 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har varit på ett spännande arbetarrörelseevenemang i Skåne, men jag var förstås också angelägen att ta mig hem till Uppsala igen för lördagens sedvanliga melodikryss.

Det sändes från ytterligare ett annat hörn av Sverige, Göteborg. Som så många andra direktsända kryss var det egentligen inte särskilt svårt, men ett ljudavbrott mitt i sändningen försorsakiade stort kaos. Till förvirringen bidrog att man efter ljudavbrottet först hörde musik – reggae – som, skulle det visa sig, inte hörde ihop med krysset. Sen övergick musiken plötsligt till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, av och vanligen med Håkan Hellström. Med hjälp av lite ofullständig efterhandsvägledning av Anders Eldeman lyckades jag sen också placera in de här orden på rätt ställen.

Min egen hemstad, Uppsala, fanns för övrigt också med i krysset: Vi hörde ”Gun från Dragarbrunn” av Owe Thörnqvist, som jag då och då träffar på landshövdingemiddag för hedersupplänningarna – en av dem är Owe, en annan min hustru.

Owe har ju också skrivit om Dagny, men det är en annan servitris än den som Lotta Engberg besjunger i ”Världens bästa servitris”. Fast Dagny var säkert också världens bästa för killarna som flockades kring henne och ropade ”Dagny, kom hit och spill!”.

På söndag kväll ska jag ut till vårt hus i Öregrund igen. Öregrund ligger i Roslagen. Det, och inte andra ordet i texten till ”Calle Schewens vals” – ”I Roslagens famn…” – var svaret på dagens taubefråga.

I Amsterdam har jag också varit, bland annat köpt tulpaner där till vår trädgård i Öregrund. Den reflektionen föranleds förstås av att vi i dag hörde ”Tulpaner från Amsterdam”. Den minns vi bland annat med Lasse Lönndahl.

En ännu äldre schlager som spelades i dag var Jules Sylvains ”Säg det i toner”.

För min del är jag också tillräckligt gammal för att minnas Gösta Stevens och Nils Georgs ”En är för liten och en är för stor”, vilket alltså var det motsatspar Eldeman efterlyste.

Däremot tror jag att jag aldrig tidigare har hört ”Tobakshandlarvisan”, som vi i dag hörde med Helen Sjöholm och BAO.

TV-serier är inte, som jag flera gånger tidigare har bekänt, min starka sida. Så där får jag gissa och kontrollgoogla.

Men jag tror att den svenska komediserien, vars signatur vi hörde, var ”Kvarteret Skatan”, vilket också stämmer med Eldemans ledtråd att andra halvan av titeln är en platsbestämning.

Inte heller har jag sett ”Mot alla vindar” (”Againts the Wind”), som ju handlar om nybyggare, i Australien närmare bestämt.

Däremot har jag förstås sett ”Sound of Music” på bio. Hon som här (passande nog i skepnad av Carola) sjöng solostämman var Maria, en novis, sålunda en som vill bli nunna.

Och hur många gånger har jag inte sett Disney-filmen om Snövit och de sju dvärgarna, de som sjungande går ner i gruvans ort? Hej hå, hej hå!

Och så återstår då bara att säga hej då, hej då!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikryset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 38 2009

19 september 2009 11:55 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Ganska mycket i dagens melodikryss föreföll bekant från tidigare kryss.

Visst har vi väl tidigare hört ”En sten vid en sjö i en skog” med Gyllene Tider?

Och lejonet Elsa från ”Född fri” (”Born Free”, 1966) har väl varit med i krysset tidigare hon också?

Detsamma gäller ”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ur Jerry Bocks och Sheldon Harnicks musikal från 1964, ”Fiddler on the Roof” (”Spelman på taket”).

Även ”Jag har bott vid en landsväg” har varit med förr. Den var också med i en film från förr, ”Kalle på Spången” från 1939. Den som sjöng den var Edvard Persson, men sången skrevs av Lasse Dahlquist.

Även ”Sagan om ringen” har jag sett på bio – i den sjöng Enya ”May It Be”. Jag har med behållning läst Tolkien och tyckte också att filmen var bra. Min hustru fann den däremot för våldsam.

Däremot har jag aldrig sett ”Top Gun” från 1986. Den filmen skulle jag aldrig ha klarat utan Google (”Take My Breath Away”, Berlin). Landet däremot var, precis som Eldeman antydde, urenkelt: USA.

Därmed är vi inne på frågor som låg utanför min kunskapssfär. Jag har heller aldrig lyssnat på George Michael i ”Careless Whisper” (”Never Gonna Dance Again”).

Och varför skulle jag komma i håg ”Innan mörkret faller” med Emil Sigfridsson i 2004 års melodifestival?

Däremot kom jag spontant i håg den andra melodifestivallåten i dag, ”En dag” med Tommy Nilsson från 1989 års melodifestival. Fast har inte den också tidigare spelats i krysset?

Ännu lättare var det att komma i håg ”Vilken härlig dag” och att den sjöngs av Ewa Roos.

Och eftersom jag var ivrig radiolyssnare på 1950-talet, minns jag mycket väl Leon Landgrens och Åke Gerhards succé från 1953, ”Mjölnarens Irene”. Den blev först stor i en insjungning av Thory Bernhards, och sen följde ytterligare versioner med Lily Berglund, Britt-Inger Dreilick med flera.

”Vi gå över daggstänkta berg” fick vi lära oss att sjunga i folkskolan, så den känner jag igen även när den framförs i upprockad version. I den går man alltså på dagg.

Och så var det då bara ett frågesvar kvar att redovisa. Eftersom jag lyssnar på mycket klassisk musik både på skiva och i konserthallar, känner jag förstås igen ”Pomp and Circumstance” av Edgar Elgar.

Senare i dag ska jag först gå på konstutställning, därefter på teater. Politiskt vänster är jag också, vänstersocialdemokrat närmare bestämt. Säkert är jag därmed en del av det ”vänsteretablissemang” som KD-ledaren Göran Hägglund skäller på i sin artikel på DN-Debatt den 17 september, och jag medger gärna att jag hör till dem som till exempel vill att män och kvinnor i sina familjerealtioner ska leva ett jämställt liv.

Men Hägglund målar en bild som bra mycket liknar fan på väggen. Även människor som jag har i våra liv sidor, som KD-ledaren helt sonika väljer att radera. Man kan både vara samhällsengagerad på vänsterkanten och gilla att påta i den egna trädgrådstäppan, både läsa lyrik och serier, både gilla opera och tycka att det är kul att lösa Melodikrysset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På 40-årskalas hos Kerstin, politisk musikal och så thaimiddag

13 september 2009 17:04 | Film, Mat & dryck, Musik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Dottern, Kerstin, fyller 40 i dag men startade firandet redan i går: den närmaste familjekretsen var bjuden på kalas.

Birgitta hade ett sammanträde i Stockholm i fredags, så på eftermiddagen tog även jag bussen in till stan, Uppsala, utrustad med inslagna presenter och nyplockad födelsedagsbukett från trädgården här i Öregrund: dahlior, höstanemoner och fackelblomster. Det här gav mig också möjlighet att i lugn och ro på lördag morgon lyssna på och lösa Melodikrysset.

Utöver mig och Birgitta var också Kerstins syskon med på den här delen av födelsedagsfirandet: Anna med dottern Ella och hunden Sudden och Matti med sin sambo Karin. Och så var Birgittas faster Karin, 89 senare i höst, också där, full av engagemang och aktivitet som vanligt.

Vidare träffade vi förstås Kerstins barn, Viggo och Klara, och deras far, Bo. Det är alldeles snart också Viggos födelsedag, och då kommer vi säkert att få träffa också släktingarna på hans fars sida. Men redan i dag – på den riktiga födelsedan – har Kerstin mera kalas, den här gången för några nära vänner. Och senare i höst lär det visst bli en ännu större tillställning.

Kerstin är en boren estet, som bland annat vurmar för porslin från den tid då hennes föräldrar var unga. Hennes önskelista upptog därför många inte alldeles lättåtkomliga tekoppar och andra porslinsföremål. Som smakprov på vad hon fick lägger jag ut länk till den kopp hon fick i present av Matti och Karin, Blå Lillemor från Gefle.

Andra koppar som finns i Kerstins samling syns på bilderna från det bord, där hon hade bullat upp med kakor och tårtor, allihop bakade av henne själv – du kan se överflödet här. Jag är stolt över att vara far till en dotter med den här kapaciteten men vill genast tillägga, att den här talangen främst är ett arv efter mor och mormor.

Bakom alla kakorna kan du förresten se den födelsedagsbukett jag hade med från trädgården i Öregrund.

Jag är ju diabetiker, sträng med vad jag äter, så jag bara tittade på den här härligheten, när de andra lät sig väl smaka. Men dess förinnan hade jag och alla de andra gästerna fått äta födelsedagsbuffé med hembakt bröd (även sockerfri variant), goda röror, hemtrillade köttbullar med mera. Jag noterade att flertalet födelsedagsdrycker, utställda på ett bord på verandan, sådana som Guldus, Rio, Portello och Trocadero, kom från Vasa bryggeri, som både jag och Kerstin tidigare har skrivit om på våra respektive bloggar. Fast jag drack förstås mineralvatten.

Nå, vid den presentudelning som följde visade det sig att Kerstin inte bara fick porslin – även Birgitta och jag bidrog med en eftertraktad sak på det området – utan också annat. Av mig fick hon DVD-filmer, CD och böcker. Men bland bokgåvorna fanns Tove Gyllenstiernas bok om ”designprinsen” Sigvard Bernadotte; från Birgitta fick hon också Ann-Marie Ericssons bok ”Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst”.

Tiden gick i trevligt sällskap, och så måste vi ändå skiljas åt till slut. Birgitta och jag hade bestämt oss för att delta i en av de många begivenheterna under Kulturnatten, Uppsalas fantastiska årliga evenemang.

Vi gick på Teater Cs musikteaterstycke ”När musiken tog slut”, som hade premiär på Reginateatern. Det var ett stycke både roande och oroande teater med ungdomsarbetslöshet som tema. Dag Thelanders manus har sin startpunkt i nittiotaskrisen, då pjäsens unga agerande alla tar studenten, och ändar i den nyliberalism som fortfarande dess värre är förhärskande. Intressant att se var att ett gäng kända socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis, med namns nämnande och projicerade foton, ställs till svars för hur det sedan gick – det här är kärnan i pjäsens kanske allra starkaste sångavsnitt, exekverat av Nils Jansson, mer känd som Kung Henry. Men också de övriga agerande, den i USA teaterutbildade Andrea Geurtsen, den skönsjungande Anna Haglund (som dock borde jobba mer på att få sitt tal gå fram), manusförfattaren Dag Thelander som alltså också själv agerar och så pianisten och kapellmästaren Johan Alex gör alla ett gott jobb. Musiken, som exekveras också av andra i den lilla ensemblen, har skrivits av Janne Tavares.

Jag är glad och stolt över att Reginateatern, Uppsalas egen gästspelscen, som delvis finansieras av kulturnämnden som jag tillhör, har medverkat till att ge den här unga ensemblen en chans. Om detta är jag helt överens med Peter Gustavsson (S), vice ordförande i kulturnämnden; vi träffades efter föreställningen, som han också hade sett, med entusiasm. För er som finns i eller nära Uppsala: den spelas även 14/9 klockan 10.00, 15/9 klockan 13.00, 16/9 klockan 10.00, 17/9 klockan 19.00, 18/9 klockan 19.00 och 19/9 klockan 18.00.

När vi kom ut från Reginateatern, var gatorna packade av människor som ville ta del av Kulturnattens många begivenheter. Vi passerade både en scen på Drottninggatan, flera gatubegivenheter och, på Forumtorget, den sedvanliga bugguppvisningen. Eftersom vi hade gott om tid – nästa öregrundsbuss skulle inte gå på länge – slank vi in på Amazing Thai på Bredgränd och lyckades faktiskt få bord. Vi bestämde oss för wokad anka med stark basilika, babymajs, paprika, långbönor och gul lök samt ris. Till det drack vi Rioja-vin.

Vi hade valt det bland annat för att det i meny betecknades som STARKT! Den thailändska servitrisen dubbelkollade ändå: Ville vi kanske ha det bara medelstarkt?

Men jag framhärdade.

Och det var jävligt gott!

Melodikrysset nummer 37 2009

12 september 2009 12:11 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är inne i stan, Uppsala, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet. Internetuppkopplingen här är mycket sämre än ute på landet, så Melodikrysset började för min del med att jag ideligen åkte ur systemet och således inte hade tillgång till Google. Dess bättre var dagens kryss inte särskilt svårt.

Egentligen var det bara en fråga jag hade problem med, den allra sista. Den låt vi hörde, som jag kände igen men inte kunde identifiera, måste ha haft Yoko Ono som kompositör. Om man redan har O och O, vad kan det annars bli?

Kevin Borg har jag sett i TV, men han är annars inte en artist jag brukar lyssna på. Honom klarade jag också genast på ledbokstäverna – sen visade det sig mycket riktigt, att det är han som har sjungit in ”Street Lights”.

Filmmusik brukar jag sällan spontant komma i håg, men eftersom Anders Eldeman ofta använder sig av musik ur Bond-filmer, kom jag fram till att den filmmusik som i dag spelades måste vara hämtad ur ”Agent 007 ser rött” (”From Russia With Love”), som finns i våra filmhyllor. Jag orkar inte kolla musiken, men den skrevs i så fall av John Barry.

Kalla kriget är väl en passande introduktion till nästa låt, ”Så gick det till när farfar var ung”. Om hur det gick till när jag undslapp att växa upp i Sovjetunionen kan du läsa i mitt öppningsanförande vid Upplandsmuseets nya utställning om den estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget. Du hittar den här texten om du bläddrar några sidor ner.

Om man har varit med om det jag var med om i mycket unga år, till exempel när jag 1944 fanns i ett flyktingläger i Finland, lär man sig att uppskatta de enkla tingen i livet, det som uttrycks i sångtiteln ”Någonting att äta, någonting att dricka”. Men så fett som man ändå hade det i Dardanells (Tor Bergströms) text till Karl Wehles msuik hade vi det verkligen inte. Vi svalt, för att vara rakt på sak.

Mina flyktingerfarenheter i mycket unga år har lärt mig att både se bortom gränser och att älska den plätt på jorden som är ens egen. Jag har ingen egen anknytning till Värmland, men jag förstår den kärlek F A Dahlgren 1822 uttryckte i texten till ”Ack Värmeland du sköna”. Det intressanta är att denna värmländska melodi sen lånades av Bedrich Smetana för att besjunga Moldau.

Anders Eldeman verkar ha gripits av den ångest väl många av oss känner över att sommaren snart är ett minne blott. Som uttryck för detta spelade han ”En härlig svensk sommardag” med Göran Ringbom.

Ett uttryck för samma längtan till sommaren, dess värme och dess avklädda damer, var det väl att spela spela Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provençalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg!
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor -
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Inte längrtan till Italien men väl till Flen, ett stycke söder om Uppsala, hittar man i ”Violen från Flen”, som Ulf Peder Olrog skrev 1945.

Violen från Flen var bara en av flera damer som besjöngs i dagens kryss.

En kär gammal bekanting var Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Lika kär är mig ”Veronika”, skriven av Cornelis Vreeswijk men här framförd av Brolle.

Och jag antar att det är ytterligare en dam som Alf Robertson sjunger om i ”Your Crying Eyes So Blue” – jag kan inte texten, så det är en gissning.

Sofia Källgren tävlade i Melodifestivalen 1990 med ”Handen på hjärtat”.

Och sen avslutar vi med en tämligen färsk platta, den där Tommy Körberg till BAO sjunger Björns och Bennys ”Fait accompli”.

Om ett slag är det dags att gå över till Kadettgatan i Bärby Hage. Där bor dottern, Kerstin Kokk, med make och två barn. Kerstin fyller 40 år i dag, så vi ska på familjekalas. Vill ni vara med och gratulera, kan ni ju gå in på hennes blogg – länk finns här intill – och skicka en hälsning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^