Melodikrysset nummer 21 2014

Några undrar kanske vart ja har tagit vägen.

Nå, visserligen har jag en inflammerad fot som värker, men jag är inte död än, och jag ska till min husläkare i morgon.

Nej, i förra veckan bodde jag i sommarhuset i Öregrund och fick då också dit en reparatör från den firma vi har köpt vår dator där av. Han vidtog en del åtgärder men ville sen ta datorn med sig till firman i Östhammar, fast sen visade det sig, att allt inte kunde göras färdigt till fredag eftermiddag, som jag hade angett som nödvändig leveranstid. Så jag blev datorlös fredag, lördag och söndag (och kom i stället överens om hemleverans och installation fredag i den här veckan, (då jag kan åka ut till huset i Öregrund igen).

Den tid jag på söndag kväll fick i lägenheten i Uppsala använde jag till att först gå och rösta i EU-valet och sen se valvakan under resten av kvällen. Jag kommer att skriva om utfallet i EU-valet också, utförligt och separat.

Melodikrysset lyssnade jag på och löste i vanlig ordning på lördagsmorgonen, men jag kunder alltså av angivna skäl inte lägga ut mitt vanliga lördagskåseri om krysset. Lite av en utmaning var det att lösa krysset helt utan hjälpmedel, främst internet, men det gick.

Svaret på allra sista frågan, den som illustrerades med ”Another Saturday Night”, Andreas, gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav, men jag hade egentligen ingen aning om vilken Andreas det handlade om. Nu när jag åter är i Uppsala och har tillgång till en dator, tar jag reda på att den som sjöng heter Andreas Weise – men hans existens har jag inte ens noterat tidigare.

Det är ju som bekant inte all populärmusik som finner nåd inför mina öron, men jag tar till mig både yngre och äldre sådan, när jag tycket att det finns skäl.

E-type – Martin Eriksson – är inte alls oäven i ”Back 2 Life”.

Och värre har jag hört i dansbandsgenren än Schytts gamla hit ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Å andra sidan var inte allt glimmande guld heller i melodifestivalerna förr i världen. 1969 blev Sten Nilsson, också han känd från dansbandsvärlden, trea med den ganska intetsägande ”Gång på gång” – här hjälpte det inte med draghjälp från den rutinerade Mats Olsson.

Å tredje sidan är inte allt ABBA och Benny Andersson har gjort guld det heller. ”The Piper” hör väl inte till deras bästa skapelser.

Nästan utmanande av Anders Eldeman var det att spela ”Champagnegaloppen” ytterligare en gång. Fast den här gången efterlyste han varken kompositören eller dennes hemland utan det alternativord tyskarna använder för drycken i titeln, nämligen sekt.

Evert Taube förekommer ju mycket ofta i krysset, men där finns det mycket att välja på. Rönnerdahl förekommer i några av Taubes visor, och det vi hörde i det här fallet var ”Sjösalavår”.

En annan gammal favorit är Bo Setterlinds text ”Du är den ende”, som sen fortsätter med ”som”. Vi minns den med Lill Lindfors, men här hörde vi en instrumentalversion med Ernie Englund.

Jag har alla James Bond-filmerna, numera i box, således också ”A View To a Kill”, på svenska ”Levande måltavla”. För musiken i filmen står Duran Duran.

Däremot har jag aldrig sett ”Dirty Dancing”, detta trots att jag uppmanades till det av kompisar, när filmen gick upp på de svenska biograferna.

Sen är det kvar två musikaliska favoriter att redovisa.

Redan i mycket unga år kom jag i kontakt med Povel Ramels musik. Till det bidrog bland annat min äldre och nu döda kusin Kreete, som efter att ha kraschat några av bröderna Nordins stenkakor i mitt första riktiga hem här i Sverige, i Juniskär utanför Sundsvall, köpte några nya, då mycket populära. En av dem var Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Den spelade vi om och om igen på nordinarnas vevgrammofon, uppställd på golvet på den öppna verandan mot vägen.

En annan favorit, från sextiotalet och framåt, var Cornelis Vreeswijk. Hans ”Jag hade en gång en båt, med segel och mast och köl” – i original ”Sloop John B” eller ”Wreck John B” och insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys – hittar du texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Med bästa hälsningar från Wreck Enn K.

Melodikrysset nummer 20 2014

I dag har jag haft en pestig morgon. Jag var uppe tidigt och hann också utöver morgontoalett och frukost med att använda datorn redan före Melodikrysset: Jag påbörjade min sedvanliga läsning av grannländernas tidningar, den som jag har som främsta bas för mina bloggrapporter om nordisk politik. När jag i dag var inne på en åländsk tidnings hemsida, låste sig plötsligt alla datorns funktioner – det gick inte ens att stänga av den här hemsidan utan att stänga av hela datorn.

Och när jag sen startade om den, var det plötsligt helt kört. Upp kom en instruktionssida, vars samtliga rekommenderade råd jag provade gång på gång men utan resultat. Så jag stängde av fanskapet och löste Melodikrysset utan några som helst hjälpmedel – se resultatet nedan. När jag sen satte i gång datorn igen, för jag vet inte hur mångte gången, hände plötsligt något, vad jag förstår av sig själv. Datorn påbörjade en lång och vidlyftig kontrollprocedur, vars komponenter rullade förbi på skärmen.

Och vips – när det här var klart, fungerade datorn igen.

Under tiden hade hustrun ringt till det dataföretag i Östhammar, som har levererat datorn, och eftersom vi inte har bil, lovade de skicka en tekniker på måndag. Nå, han är välkommen i alla fall. Då får han ändå göra en översyn, installera nödvändiga uppdateringar och så vidare.

Själva krysslösandet gick bra även utan datorn som hjälpmdel, men jag kunde ju inte lägga ut min lösning.

Det var egentligen bara två frågor, som vållade mig lite huvudbry.

Den ena var den låt som Tommy Körberg sjöng på svenska i en enligt Anders Eldeman ganska annorlunda svensk version. Jag är i och för sig inte särskilt bekant heller med den svenska versionen, ”En som du”, men ordet druva verkade stämma in på vad som i den engelska versionen behövdes för att producera något annat, nämligen vin. Den låt vi hörde som illustration kan ha varit ”Red Red Wine”.

Den andra var en melodi, spelad på ett sätt som gjorde identifieringen svår. Den enda saknade bokstaven, mittenbokstaven, pekar mot att det vi hörde var ”Ute blåser sommarvind”.

Dagens ploj får man väl kalla Eldemans infall att på norska nationaldagen spela den danska nationalsången ”Det er et yndigt land”.

Mer geografi: Till Egypten förde oss Agatha Christie i ”Döden på Nilen”, filmad ett par gånger, i det här fallet med Peter Ustinov i rollen som Poirot.

Ytterligare ett par filmer förekom i krysset, fast svenska.

Edvard Persson förekom också i annan filmmiljö än Skåne. I dag fick vi ett smakprov ur ”Sol över Klara” från 1942.

Och så fick vi höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Sommarsång” ur ”På rymmen med Pippi Långstrump”, där ett av namnen i hennes långa radda av namn, Rullgardina, skulle ge oss ordet rullgardin.

Annars spände musiken i det här krysset över vida fält.

Den första låt som spelades var ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, på sin tid en långkörare med Lena Andersson. Den svenska texten skrevs av Stikkan Andersson, men jag har i mina hyllor många skivor med den kanadensisk-indianska upphovskvinnan Buffy Sainte-Marie.

Jag kan ju inte med bästa vilja hävda, att Anton Ewald och hans bidrag i Melodifestivalen 2012 når upp till den klassen.

Själv föredrar jag då ”Mama Mia” med Darin.

Men den nostalgitripp Per-Martin Hamberg med Gunnar Wiklunds hjälp bjöd på 1959, ”Nu tändas åter ljuset i vår lilla stad”, ligger mitt hjärta ännu närmare.

Och svensk-nationalist är jag heller inte.

Det yttrar sig både i att jag gillar artister som Céline Dion, i dag i ”Water And Flame”, och i att jag gärna hör svenska tolkningar av utländska låtar, som i dag ”Delilah” exekverad av Loa Falkman.

Och mitt hjärta slår solidariskt för förtryckta och fattiga, var de än finns i världen. Jag har mycket kritiskt att säga om USA, men jag håller Michael Jackson och Lionel Richie högt för ”We Are the World” i galan ”USA For Africa”.

Fast musik måste inte vara skriven i vår tid för att vara lysande. I dag illustrerades detta av ett stycke ur ”Trollflöjten”, signerad Wolfgang Amadeus Mozart.

Nu ska jag gå ut och handla inför kvällen. Och äntligen är vädret sommarvarmt. Utanför fönstret ser jag körsbärsträdens vita blomskyar och i rabatterna tulpaner samt påsk- och pingstliljor.

Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Melodikrysset nummer 18 2014

Jag måste tillstå, att jag hade en del besvär med dagens kryss.

Problemen började redan med första frågan, vilket väl har att göra med att jag aldrig såg sjuttiotals-TV-serien ”Alias Smith and Jones”. Men så småningom dök titeln ändå upp i huvudet.

Jag har en hel trave Smurf-filmer här i Öregrund, men eftersom jag inte har haft besök av några smurflystna barnbarn, är ganska många av dem fortfarande kvar i orbrutna plasthöljen. Jag gillar Peyo’s serier och även filmerna – men jag låter det vara osagt, om jag för den skull hade vetat, att det var Britney Spears – non of my favorites – som sjöng ”Ooh la la” i den senast smurfilmen.

”Take My Breath Away” ur ”Top Gun” med Tom Cruise känner jag åtminstone igen.

Men Pernilla Emme, i dag med ”Där en ängel hälsat på”, från Melodifestivalen 1997 minns jag över huvud taget inte. Jag fick googla på den här Melodifestivalen också för att klara hennes efternamn.

Faktiskt tog det likaså en stund innan jag kopplade att det var Emilio Ingrosso som tillsammans me Pernilla Wahlgren sjöng ”Every Time When We’re Together”.

Detsamma gäller Per Gessles Roxette-låt ”Joyride”, som här skulle särskrivas som ”Joy Ride”.

Vad kunde jag då, mer eller mindre spontant?

Ja, bossanova är inte så svårt att känna igen.

Bonnie Tyler företrädde ju Storbritannien i Eurovision Song Contest så sent som i fjol, med ”Believe In Me”. Det vore förresten – jag har sett hela presentationseländet – roligt om fler etablerade artister deltog i den här tävlingen.

Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” har vi väl hört så många gånger, bland annat i Melodikrysset, att flertalet av krysslösarna klarade den utan att behöva ta mig till hjälp.

Inget ont om den låten, men ännu gladare blev jag över att få (åter)höra Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Thorstein är ingen nära vän till mig, men vi har mötts ett antal gånger i arbetarrörelsesammanhang, och så har han gjort en enorm insats för vår gemensamma rörelses sångtradition genom att ge ut en arbetarrörelsesångbok, när gamla ”Tidens sångbok” skamligt nog inte längre utgavs. Precis nyutkommen är ”Röda sångboken” på Leopard förlag.

Men mitt personliga musikintresse är ju, som mina läsare vet, ingalunda riktat bara mot politiska sånger.

Jag lyssnar gärna på ”Tea For Two”, som ursprungligen ingick i Vincent Youmans och Irving Caesars musikal från 1924, ”No, No, Nanette”. I det här fallet skulle svaret naturligt nog bli te.

Eller på Sid Jansson i Nils Ferlins visa om Lasse Lucidor.

Eller på Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio”, där ledtråden i dag – att kompositören skrev en enda opera – gjorde frågan lätt för oss som är bevandrade i operarepertoaren.

Fast jag älskar verkligen många typer av musik. I går kväll såg jag till exempel i TV programmet med Brolle och Annelie Rydé och deras långa turné genom upputsade folkparker över hela Sverige. Och alla dessa rocklåtar från sent femtiotal drog massor av publik, även unga människor.

Själv har jag ännu tidigare parkminnen från Sundsvall med omnejd. Då dominerade fortfarande swingmusiken på dansbanorna.

Melodikrysset nummer 17 2014

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

Melodikrysset nummer 16 2013

Min mycket musikkunnige son, Matti, som är här i Örgrund på påskbesök tillsammans med sin Karin och deras tvååriga solstråle Ella, störtade in i datorrummet, där jag sitter och löser Melodikrysset, och skrev på min kladd in originaltiteln på första låten som spelades, ”Águas de março”, plus Tom Jobim och Elis Regina. Fast nu var det inte detta utan namnen på de båda svenska sångarna som efterlystes. Svante Thuresson kände jag själv igen omedelbart, och efter en stund kom jag också på att han i det här fallet hade assistans av Lisa Nilsson. I svensk version heter låten ”Solen i maj”.

Matti levererade också omedelbart svaret på vilka det var som 1971 sjöng ”Stairway To Heaven”: Led Zeppelin. Jag vill för egen del tillägga, att det gjordes förbaskat mycket bra musik på den tiden.

Sen försvann Matti ut med barn och hustru, och jag blev som vanligt hänvisad till mina egna kunskaper plus, oftast bara för kontrollen, Google. Det fatala var dock att internetuppkopplingen plötsligt helt bröts – det hjälpte inte ens med omstart – så framför allt i senare delen av krysset var jag helt hänvisad till min egen förmåga.

Två frågesvar har jag dock checkat när internetuppkopplingen sedan, lika oförklarligt, kom tillbaka.

Det jag var mest osäker på var vem som tillsammans med Ernst Schütz hördes i Carl Zellers ”Fågelhandlaren”. Av ledbokstäverna att döma verkade hon heta Ilse, och sen – när internetuppkopplingen kom tillbaka – har jag kommit fram till att den vi hörde bör ha varit Ilse Hollweg.

Jag trodde också att Elton John-låten vi i dag hörde med The Spotnicks hette ”Nikita”, och det visade sig också stämma.

Annars klarade jag allting utan någon utomstående hjälp.

Men det är klart att frågor om musik som man har egna minnen av är lätta att svara på.

Jag minns till exempel Danny Kaye-filmen, där ”Wonderful Copenhagen” ingick, och den spelades för övrigt också ofta i radio. Ibland har jag undrat över varför jag så sällan hittar gamla Danny Kaye-filmer överförda till DVD. Nå, alla förstod väl, att om filmen utspelades i den danska huvudstaden, utspelades den också i Danmark.

Mario Lanzas ”Arrividerci Roma” är för mig evigt förknippad med 1950-talet – den kom 1955. Dess bätte använde sig italienarna på den tiden ännu inte av euro.

Och i den tidens ångradio hörde man ofta Tre Knas, i dagens kryss representerade av ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”. (Mitt i alltihopa hade Lennart Palm dessutom fått in ABBAs ”Ring, ring”.)

Ernst Rolf hörde ju till en betydligt äldre generation av artister, men till det fina med forna tiders radio hörde att där också ofta spelades äldre låtar, sådana som ”Jag är ute när gumman min är inne”.

”When You’re Smiling” – som i dag skulle ge ordet le – är känd i Louis Armstrongs insjungning, men den har också sjungits in av en rad andra artister.

Och det är klart att jag har ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” med skåningen Peps Persson, på LPn ”Peps Persson sjunger Edvard Persson” (1982).

Svårare hade jag med Zara Larsson och ”Bad Boys” hennes två rockbjörnar till trots, men eftersom den frågan kom innan internet momentant la av och jag gissninsvis kom fram till efternamnet Larsson, var inte heller det så svårt.

Dagens höjdare var en kär gammal bekant, ”Sixteen Tons”, som ni hittar texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Så för min del hade jag inga svårigheter med att svara på frågan vad personen i låten hela tiden tvingas att göra: arbeta.

Från köket känner jag doften av kokt potatis: en sillunch väntar.

Glad påsk, alla medkryssare!

Melodikrysset nummer 15 2014

Om Melodikrysset mest innehöll gamla svenska schlager, skulle såna som jag ha ett lätt jobb på lördagsmorgnarna.

Nu finns det ju annan musik som heller inte bereder mig några större problem, men till exempel pojkband har jag aldrig lyssnat på (förutom då förstås i Melodikrysset). One Direction, i dag med ”What Makes You Beautiful”, har jag garanterat aldrig hört förut.

Inte är jag så värst mer förtrogen med ”The Jackson 5″ och deras ”I’ll Be There”.

Tyska Scorpions minns jag heller inget med, och inte blir det bättre av att jag hör deras låt, ”Still Loving You”, på finska med Simo Salminen.

Också dagens filmmusikfråga beredde mig besvär. Vi hörde musik av Dimitri Sjostakovitj, men vad är det för brittisk TV-serie han har försett med musik? Ledbokstäverna leder entydigt till att den handlar om en spion, men vad kan det vara för TV-serie? Efter idogt nätletande hittar jag till slut en som verkar passa in, ”Reilly, Ace of Spies”.

Den andra filmen i dag har förekommit tidigare i krysset och är därför mycket lättare att komma på: ”Born Free”, om lejonet Elsa, född fri.

Inte minst för Melodikryssets skull ser och lyssnar jag troget på allt som har att göra med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Senast i går kväll såg jag ytterligare en binge av de melodier som ska vara med i finalen – varför är i flera fall svårt att begripa.

Det Eldeman spelade för dagens kryss ut de svenska melodifestivalerna stod sig faktiskt hyggligt i den konkurrensen.

Jag tänker då till exempel på ”Underbart”, från 2012 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

Och Anders och Karin Glenmark var väl inte så illa de heller i Melodifestivalen 1984 med ”Kall som is”.

Årets nummer ett, ”Undo” med Sanna Nielsen, hör väl heller inte till de sämsta bidrag vi har skickat till Eurovision Song Contest.

Jag förstår ju behovet av omväxling, och Lykke Li har förvisso sina förtjänster, men riktigt i Lill Lindfors’ klass är hon ändå inte, när hon gör ”Du är den ende”.

Jag har Kent på skiva, och jag gillar också deras ”La belle epoque”, men i musikalisk mening hittar jag oftare la belle epoque tidigare i mitt liv.

Sådant har sina banala förklaringar: På 1950-talet gick jag i dansskola i Sundsvall och lärde mig dansa bland annat till musik av Glenn Miller. Så ni får ursäkta mig, om mitt hjärta slår lite extra, när jag hör ”Little Brown Jug”, låten som i dag skulle ge oss färgen brun.

Men som sagt var – jag är ingalunda fastlimmad vid min egen ungdoms musik. Så jag lyssnar gärna på Björns och Bennys ”Chess”. Och eftersom jag – och nu är vi åter tillbaka i min ungdom – då och då spelade schack med både brorsan och farsan, vet jag, att man där förflyttar en schackpjäs men att detta inte alltid leder till vare sig vinst eller förlust utan ibland till remi.

Jules Sylvain måste förstås också få vara med i Melodikrysset, i dag med ”Titta in i min lilla kajuta”. Farsan hade en stor ruffad motorbåt, så på somrarna sov jag och mina brorsor ibland längst framme i ruffen.

I morgon bär det förresten av för sommarsäsongen ut till havet, till vårt sommarhus i Öregrund. Så i eftermiddag ska jag packa.

Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.

Melodikrysset nummer 13 2014

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

Melodikrysset nummer 12 2014

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.