Melodikrysset nummer 45 2018

10 november 2018 15:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Nej, vad jag vet har killen som greps för beskjutningen av en lägenhet i ett grannhus i vår bostadsrättsförening ännu inte erkänt. Men jag återkommer så snart jag vet något mer om vem som sköt och vad han ansåg sig ha för skäl.

Den för mig svåraste frågan i dagens kryss var den där man spelade en signaturmelodi. Först var jag inne på helt fel spår, men när jag hade fått första och sista bokstaven och bara saknade bokstaven mellan, kom jag på rätt svar: Den här lilla trudelutten spelas rimligen på bio, närmare bestämt på SF-biograferna. En gång i världen kunde det hända, att jag gick på bio praktiskt taget varje kväll, men numera är jag nästan aldrig på bio, så jag har helt enkelt inte hört den här signaturen.

Numera kan man ju se oerhört många slag av filmer på TV i stället, men även där är jag ganska selektiv. Jag har till exempel aldrig sett något avsnitt av ”Sopranos” (i original ”The Sopranos”). Så för mig var även signaturmelodin från 1997, ”Woke Up This Morning” med Alabama 3, obekant, men eftersom jag så småningom fick varannan bokstav i titeln för programmet, klarade jag till slut att det var fråga om ”Sopranos”.

”Philadelphia”, filmen från 1993 med Tom Hanks och med musiktema (”Streets of Philadelphia”) av Bruce Springsteen, har jag heller aldrig sett. Springsteen finns i stor mängd i min privata skivsamling, men för att göra frågan svårare spelade Eldeman i dag musiktemat med Molly Johnson.

Filmen ”Bel Ami” (från 2012) har jag aldrig sett. Däremot har jag hört melodin med samma namn (från 1939). Och i en av våra bokhyllor finns en rad böcker av Guy de Maupassant, däribland ”Bel Ami” från 1885.

Men den lättaste filmfrågan i dag var, för mig i alla fall, den där ljudillustrationen var ”Easter Parade”, som ingick i en film med samma namn, från 1948 och med Fred Astaire och Judy Garland i de ledande rollerna. Fast sen försökte Eldeman krångla till frågan lite – det svar vi så småningom skulle komma fram till var påskris.

I anslutning till filmfrågorna tar jag också Lili & Susie, inte för att de 2016 sjöng in ”Oh Mama” utan för att de sjöng den här låten redan i TV-programmet ”Solstollarna” från 1982. Fast då var jag upptagen av helt andra saker, och förresten ville Eldeman kolla om vi visste att Lili och Susie är systrar.

Till Eldemans egenheter hör att vissa artister förekommer då och då, ibland ofta, i hans melodikryss. Norah Jones är ett exempel – i dag hörde vi henne i ”Come Away With Me”. Jag har ingenting alls mot Norah Jones. Det här är bara en iakttagelse.

Bryan Adams har jag inget speciellt förhållande till, men här gav oss kryssmakaren som ledtråd, att den vi hörde i ”Summer of ’69” också är fotograf.

Själv är jag ofta fäst vid äldre örhängen.

Ett exempel är ”Jag tror på sommaren”, skriven 1967 av Stig Olin och insjungen samma år av sonen Mats Olin. Fast här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den med sång av Ann-Louise Hansson.

Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”, insjungen 1938 av Harry Brandelius, fick vi i dag höra instrumentalt, och sen ville programledaren veta, vad man brukar ropa när man överlämnar det sången handlar om. Jo, Hurra!”.

Och så är det bara en fråga kvar, en med en instrumental version av en danslek. Jag vet inte om dagens barn kan den här, men jag klarar ”Domaredansen”, kanske för att jag liksom den är uråldrig. Texten börjar så här: ”Nu vilja vi begynna en domaredans”.

Fast jag måste ju samtidigt vara ärlig: dansa danslekar klarar jag inte längre.

Men det är kul att titta på. Till exempel vid midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

Sen isar det sig, att jag ändå har glömt ett frågesvar, nämligen svaret på den allra första frågan. Krysset började i dag med musik ur ”Barberaren i Sevilla” (1775) med musik av Gioacchino Rossini.

Melodikrysset nummer 44 2018

3 november 2018 14:44 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Mysteriet med felnumreringen i nästan hela förra veckans melodikryss lyckades Anders Eldeman inte reda ut, fastän alla krysslösare förstås undrar, vad som egentligen hände. Och vad värre är, dagens kryss innehöll också ett fel: Den allra sista frågan hade inte fått något nummer. De tre sista rutorna nederst till höger illustrerades med ”Everybody Loves a Lover”, som 1958 sjöngs in av Doris Day. Hennes efternamn skulle in på V 13.

Den frågan klarade jag utan att först behöva lösa hela den understa kryssraden: ”Yesterday”, en beatleslåt från 1965 skriven av Paul McCartney. Nå, inte heller det var svårt – jag har samtliga skivor med The Beatles.

Egentligen var det bara två av dagens kryssuppgifter som vållade mig en smula besvär.

I den första av dem var det ju inte svårt att klara själva svaret: Det instrument vi hörde var xylofon. Men vad var det för melodi som spelades?

Med hjälp av de bokstäver jag så småningom fick genom att lösa de lodräta frågor som startade i det sökta svaret, Max Raabe, löste jag själva kryssfrågan, men jag kan inte tyda mina egna kråkfötter i de två ord jag snappade ur titeln, så den kan jag inte ge er.

”Hotel California” har Anders Eldeman tidigare använt i krysset, men i dag spelade han den inte i textversion med The Eagles utan i en instrumentalversion.

Också Ted Gärdestad förekommer relativt ofta i krysset, men i dag fick vi höra hans ”Åh vilken härlig dag” med Jill Johnson.

Från Mellon 2005 hämtades Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som kom tvåa det året. Nanne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress i Göteborg.

1987 hade Tommy Nilsson och Tone Norum en hit med ”Allt som jag känner”.

Ytterligare en mellovinnare förekom i dagens kryss: ”En gång i Stockholm”, men desto sämre gick det för den i Eurovsion Song Contest, där den, framförd av Monica Zetterlund, fick 0 poäng. Fast i dag fick vi höra den i Edda Magnasons insjungning från 2013. Här berättade Eldeman, att texten skrevs av Beppe Wolgers, men så ville han veta vem som komponerade melodin. Jo, Bobbie Ericson.

Beppe Wolgers har också gjort dagens klassiska stycke känt: Johann Sebastian Bachs ”Air” var ett stående inslag i hans ”Beppes godnattstund”.

En dubiös dubbelfråga rymde även dagens kryss: Det enda gemensamma de båda delfrågorna hade var att svaren i båda fallen skulle bli Roffe. Först hörde vi Roffe Wikström sjunga ”Led mig hem gamla väg” (2011). Jag har en ganska stor CD-kollektion med Rolf Wikström och har också hört honom live på en restaurang i vår sommarstad, Öregrund. Roffe Bengtsson har jag också lyssnat på, bland annat i TV. I dag hörde vi honom i Stikkan Anderssons ”Tivedshambo”, i en insjungning från 1951.

Är man i min ålder, har man också hört en del med Nat King Cole, och i dag spelades hans inspelning från 1958 av ”Adelita”. Jag tror mig minnas att den här melodin ingick i en film som utspelade sig i Mexico, men jag kommer inte i håg i vilken film.

Melodikrysset nummer 43 2018

27 oktober 2018 19:39 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

När jag i dag började lösa Melodikrysset, blev jag redan från början helt ställd: Även svar som jag var helt säker på gick inte att få in på de ställen Anders Eldeman sa att de skulle in på. Jag trodde först att Aftonbladet, vars kryss i TV-bilagan jag brukar använda, hade publicerat fel kryss, men när jag då hämtade Dagens Nyheter och försökte lösa krysset där, visade det sig, att det var lika oanvändbart. Jag vet egentligen inte vad det här strulet berodde på, men jag skulle gissa att Eldeman av det ena eller det andra skälet har tvingats numrera om flertalet kryssfrågor och att radion har sumpat att sända ut den nya korrigerade versionen.

Jag brukar ju inte göra det alltför enkelt för dem som lördag efter lördag söker rätt kryssvar på min blogg – man måste till exempel själv ha skrivit ner frågorna och var svaren ska skrivas in.

Men i dag ska jag frångå mina principer och hjälpa dem som av ovan redovisad anledning inte får någon rätsida på krysset: Jag redovisar svaren i den ordning de efterfrågades i krysset och noterar då också var svaren ska skrivas in (med felaktigt angiven plats i en efterföljande parentes).

V 14 (inte V 13): Om ni, i motsats till mig, brukar lyssna på ”Så mycket bättre”, har ni kanske hört Magnus Uggla 2013 sjunga ”Jag och min far”. Men originalinspelningen gjordes redan 1998 av Olle Ljungström. I det här fallet är båda versionerna hörvärda.

L 15 (inte L 14): Povel Ramels (text och musik) och Beppe Wolgers’ (text) ”Ta av dig skorna” förekom i samma mycket begåvade herrars revy 1966 och är en av de mest sensuella och begåvade sånger Ramel någonsin har spelat in på skiva:

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

L 10 (inte L 9): Johannes Brahms hör som symfoniker inte till mina favoriter – jag hörde så sent som i torsdags hans ”Symfoni i D-dur” på vårt Musikens hus här i Uppsala. Men i det mindre formatet kan han vara hörvärd. Ett exempel i dagens kryss var hans vaggvisa (”Nu i ro slumra in”, 1868). I dag hörde vi den med Carola.

L 1 och L 13 (inte L 12) var en av de där omotiverade dubbelfrågorna som Eldeman fortsätter att plåga oss med: Orup (Thomas Eriksson) skrev 1968 ”Från Djursholm till Danvikstull”. Det är en fin låt, men vad har den gemensamt med Johann Strauss’ ”Dunder och blixt”(”Donner und Blitz”, 1868), som skulle ge oss svarsordet åska?

V 6 och V 1: Hasse och Tage är, trots deras tilltagande kritik mot Socialdemokraterna, som de aktivt stödde i valrörelsen 1968 – jag hade för egen del kontakt med Tage Danielsson om ”En soffliggares dagbok” – ändå så här i retrospektiv inte bara mycket begåvade filmskapare, revymakare, författare med mera utan också speglar av stämningar i tiden. I dagens kryss fick vi höra deras ”Goddag, goddag” ur ”Under dubbelgöken” (1979), men i just den revyn, på Berns, fanns annat som slog hårdare mot det parti de själva tidigare aktivt hade stött (Tage Danielsson om sannolikhet, det vill säga kärnkraftssäkerhet, Hasse Alfredson i ”Det hade jag ingen a-a-aning om” och Ingvar Carlsson med öknamnet Foten. Både jag själv och Birgitta Dahl, en gång i världen energiminister, är numera varma anhängare av kärnkraftens snarast möjliga avveckling, så jag försöker inte markera något avstånd till Hasse & Tage. För övrigt var Birgitta och jag i går i Hasses och Tages arbetslokal, en liten röd stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm, dess förinnan familjen Alfredsons bostad. Vi var inbjudna dit av filmaren Henrik von Sydow, en son till Max von Sydow, som ville intervjua oss båda för en film han håller på att göra om Hasse & Tage. Ni lär så småningom få se det samlade resultatet – det är inte bara vi två som har intervjuats eller kommer att bli intervjuade.

L 4: ”Regnet det bara öser ner” sjöng Siw Malmkvist 1970. Internationellt är den här låten känd med Burt Bacharach: ”Raindrops Are Falling On My Head”, men i dag fick vi höra den med sverigefinske sångartisten Jari Sillanpää.

V 12 (inte V 11): Jag gillade mycket ”Spring för livet” med Sara Varga i Mellon 2011. Jag trodde till att börja med att hon var av ungersk härkomst, men Varga är ett taget artistnamn. Egentligen heter hon Jansson.

L 3: Från mina egna unga år minns jag ”Sjung och le”, 1951 skapad av Olle Bergman. Den är ett exempel på att riktiga schlager inte är bortglömda redan dagen efter första framförandet.

L 9 (inte L 8): Musikalen ”Miss Saigon” (1989) skrevs av Claude-Michel Schönberg (musik), Alain Boubil (sångtexter) samt Alain Boubil och Richard Maltby (manus). Storyn är baserad på Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

L 7 (inte L 6) + V 11 (inte V 10): Dire Straits och deras ”Walk of Life” har jag hört många, många gånger. Min son, Matti Dahl, lärde mig lyssna på Dire Straits, inte minst Mark Knopfler, en gång i världen.

L 2: Hasse & Tage, som jag redan har berättat om, förekom sedan en gång till. På Skeppet i Värtahamnen gjorde de 1970 en bejublad föreställning, 88-öresrevyn, där de bland annat sjöng en låt av britterna Flanegan och Allen, på svenska kallad ”Ett glas öl”. Britternas original handlar om något annat, men Eldeman ville ha det Hasse och Tage sjöng om översatt till engelska, och svaret blir då beer.

L 8: Min väderade krysskollega Krister Kappel påpekar, att jag har glömt att redovisa svaret på den allra sista frågan. Lösningen har jag – jag har skrivit in Rain, eftersom den efterfrågade filmen med Gene Kelly, ”Singin’ In the rain”, finns i vår filmhylla och vi har sett den många gånger. Vi gillar den!

Melodikrysset nummer 42 2018

20 oktober 2018 17:23 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset. För det mesta helt ensam, men någon enstaka gång har vår musikutövande son Matti, när han har råkat vara på besök hos pappa och mamma, hjälpt mig med ett och annat. Fast klassisk musik kan han just inget om. Hustrun kan mycket om just det – däremot är hon inte intresserad av Melodikrysset. (I dag är hon också bortrest hela dagen.) Fast eftersom jag nu i årtionden tillsammans med henne har gått på klassiska konserter och vi dessutom i vår faktiskt enorma skivsamling (vi har CD- och vinylhyllor i flera rum) själva har alla de stora klassikerna, är jag hyggligt bevandrad också i den klassiska repertoar, som Anders Eldeman ibland hämtar musik ur till Melodikrysset.

Musiken ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” (1877) har vi självfallet på skiva, och vi har dessutom sett den på Operan i Stockholm. I dag fick vi höra den med Herbert von Karajan, som också finns i vår skivsamling. Fast i dag ville Eldeman ha djurarten stycket som spelades handlade om. Jo, naturligtvis svan.

Musik ur ”Rigoletto”, skriven 1850 av Guiseppe Verdi har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har för egen del här på bloggen också skrivit om konsertframföranden av olika delar av det här verket.

Benny Anderssons, Björn Ulvaeus’ och britten Tim Rice’s ”Chess” (1986) har jag aldrig sett på scen, men jag har förstås hört musiken, till exempel ”One Night In Bangkok”.

Men naturligtvis fanns det i det här krysset också musik, som jag aldrig har hört.

Bonnie Tyler känner jag förstås till, men jag har aldrig tidigare hört hennes insjungning tillsammans med Todd Rundgren av ”Loving You’s a Dirty Job”. Rundgren känner jag till i hans egenskap av multiinstrumentalist och genom hans samarbete med The Band.

Elton John har jag lyssnat på en hel del, dock aldrig på den inspelning han 2009 tillsammans med George Michael gjorde av ”Don’t Let the Sun Go down On Me”.

Och vem var det som sjöng ”Varför är du i Göteborg”? Det lät som Niklas Strömstedt, och han sjöng verkligen in den 2016.

Melodifestivalerna följer jag sen åratal i TV, och i enstaka fall framförs där fortfarande låtar, som har schlagerkaraktär – men det var bättre förr. 2002 vanns Mellon av en kvinnlig trio, kallad Afro-dite – Blossom Tainton, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni – med ”Never Let It Go”, och jag minns den faktiskt fortfarande. I ESC hamnade de på åttonde plats.

Nyinspelningar gör inte alltid en låt bättre, ens om de förekommer i TV 4s ”Så mycket bättre”. Lill Lindfors sjöng 1978 in ”Musik ska byggas utav glädje” med musik av henne själv och text av Björn Barlach och Åke Cato (som jag skrev om i texten om Melodikrysset förra veckan). Det var en utmärkt tolkning, vida bättre än den version hon tillsammans med Ebbot Lundberg gjorde i ”Så mycket bättre”.

Redan 1935 spelade Gösta Ekman den äldre in ”En herre i frack”. Texten skrevs av sonen, Hasse Ekman, och musiken av Johnny Bode.

Därmed är vi inne på en känd filmfamilj, men det var ingen från familjen Ekman som var inblandad i den första färgfilmen i Sverige, gjord 1946 med Edvard Persson i en av de ledande rollerna. För regin av ”Klockorna i Gamla stan” stod Ragnar Hyltén-Cavallius, och den sång som också hette så hade skrivits av Alvar Kraft.

Jag gillar ganska mycket av det Eva Dahlgren har gjort, bland annat ”Jag klär av mig naken” från 1987. Jag har heller ingenting emot att Lennart Palm används för att göra instrumentala versioner av låtar som är kända som sångnummer – men måste han ständigt krångla till låtarna genom att göra svåridentifierbara arrangemang?

Till allra sist har jag sparat en låt som Owe Thörnqvist skrev för en lokal revy här i Uppsala redan 1953 men som är mest känd i en inspelning med Ulla-Bella Fridh från 1956, ”Titta, titta”. Eftersom jag är så gammal att jag upprepade gånger har hört den här låten, minns jag formuleringen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där”. Det här skulle få oss krysslösare att associera till uppmaningen läs, vilket nog inte är en alldeles solklar slutsats. Owe Thörnqvist var i yngre år aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentförening jag själv senare var ordförande i, och när Laboremus efter återinträdet i partiet (S) hade en middag dit också äldre laboremiter hade inbjudits, fanns både jag och Owe bland de inbjudna gästerna. Senare har vi kommit att träffas ganska många gånger vid landshövdingemiddagarna på Uppsala slott för så kallade hedersupplänningar, bland vilka finns bland andra Owe och min hustru, Birgitta Dahl. Jag och hustrun har också fått biljetter till Owes scenprogram med hans egna låtar – han har fortsatt att framträda trots att han är åtskilligt äldre än jag.

Melodikrysset nummer 41 2018

13 oktober 2018 17:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Melodikrysset nummer 40 2018

6 oktober 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Hustrun och jag håller fortfarande på med uppackningen efter höstflytten från sommarvistet i Öregrund till lägenheten i Uppsala, men Melodikrysset kan man ju inte missa, och Birgitta har åkt till Södertälje för ett framträdande.

Dagens kryss slutade åter med en dubbelfråga, där jag inte kan inse vitsen med att föra samman de ingående delarna i samma fråga. Först ville Eldeman ha första ordet i titel och refräng, och det var ganska lätt, eftersom han spelade Stig Olins succé ”En gång jag seglar i hamn”, som först förekom i filmen ”Resan till dig” (1953) och sen slog som schlager med Alice Babs 1955. Sedan ville han ha sista ordet i Ernst Rolf-numret ”Jag är ute när gumman min är inne” från 1926.

Eftersom vi i en av delfrågorna har varit inne på film, kan vi ju fortsätta med övriga filmer i dagens kryss.

Den första av dem var en riktig höjdare inte bara med tanke på var den mest nervpirrande scenen i ”Mannentaket”, Bo Widerbergs filmatisering 1976 av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös lysande deckare från 1971, ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, utspelar sig.

Riktigt alla delar av Steven Spielbergs filmserie om Indiana Jones har jag inte sett, men söker man spänning, är de här filmerna sevärda. John Williams’ musik till Indiana Jones-filmerna fanns väl med redan i den första filmen i serien?

Som vanligt spelade Eldeman också musik som har nått en hyggligt stor publik genom melodifestivalerna.

I dag började han krysset med ”We Are All the Winners”, skriven av Nick Borgen och 1993 framförd av honom själv plus Team Sweden (Erika Johansson, Frida Johansson och Maria Akraka).

Gruppen Style (tidigare kallad Freestyle) tävlade 1986 med ”Dover-Calais” och kom trea i Mellon. I den här gruppen ingick bland andra Gigi Hamilton.

Amy Diamond har aldrig hört till mina personlig favoriter, men hon har strävat tappert bland annat i Melodifestivalen. Det hon sjöng där 2008, ”Thank You”, hör dock inte till det bästa hon har presterat där.

Sigge Fürst lyssnade jag ganska mycket på i yngre dar, eftersom han var programledare i Frukostklubben – det här var på den tiden då TV ännu inte hade slagit igenom. Han har gjort både filmroller och sjungit en del låtar som slog, men låten han 1946 gjorde om Grönköping blev väl aldrig någon riktig hit. Själv har jag, fast senare, prenumererat på Grönköpings veckoblad och vet dessutom, att Grönköping har hämtat en del inspiration från Hjo.

Jag lärde mig tidigt att gilla Povel Ramel – jag lyssnade gärna på honom i radion, såg en av de tidiga Knäpp upp-revyerna i tält på Läroverksplan i Sundsvall, och kusin Kreete på semesterbesök i Juniskär köpte stenkakor med Povel som vi brukade spela på vevgrammofon på glasverandan. Det här Ramel-intresset har också lett till att jag har lyssnat mycket på de artister han samarbetade med genom åren, och hans ”Fat Mammy Brown”, på scen och 1957 på skiva sjungen av Brita Borg (fast i dag spelad instrumentalt), är en riktig höjdare.

En annan gigant jag tidigt hittade i svenskt kulturliv var Evert Taube. Taube-visor sjöngs ofta som allsång, också av mig och mina kompisar på verandan i Juniskär. Då handlade det nästan alltid om att tillsammans sjunga hans sånger om skärgård och resor till fjärran länder, men han har ju också skrivit fantastiskt berörande vistexter, till exempel den i dag instrumentalt spelade ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” från 1929. Den som inte rörs av den har inget hjärta. Den här sången, som vi idag hörde i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann, är en svensk klassiker, insjungen också av bland andra Sven-Bertil Taube, Imperiet och Sofia Karlsson, ännu tidigare av till exempel Evert Ljusberg och Olle Adolphson.

Vilken inspelning av flera tillgängliga är förstås en smaksak, men jag har för egen del ofta mycket bestämda uppfattningar om rangordningen. ”Please Release Me Let Me Go” i Jerry Lee Lewis’ insjungning från 1969 är till exempel helt OK – men det finns inspelningar med andra artister, som också är hörvärda.

Och ”I Shot the Sheriff” är förvisso en suverän skapelse av Bob Marley. Men frågan är om inte Eric Claptons insjungning av den från 1973 är ännu bättre.

PS En läsare påpekar att jag inte har redovisat svaret, ett förnamn och ett efternamn, på vem som sjöng ”As Tears Go By”. Och jag ser nu att jag felaktigt har strukit och svaret, Marianne Faithfull, från min kladdlista. Hon sjöng in den h’r låten 1965, men Rolling Stones – det var Mick Jagger som skrev den – hade gett ut den på skiva redan 1964.

Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2010, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Melodikrysset nummer 37 2018

15 september 2018 17:03 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll väl egentligen ingenting som jag inte klarade, men några av svaren klarade jag genom att utgå från någon detalj eller ledtråd, som inte var identisk med svaret.

”Pretend” har jag på 1950-talet hört med Nat King Cole, men här hörde vi den med Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, som sjöng in den 2011.

Eftersom jag gick på latinlinjen i gymnasiet på 1950-talet och dessutom har Erik Axel Karlfeldts samlade lyrik i en av bokhyllorna, kände jag genast igen ”Dina ögon äro eldar” – men vad var det här för melodi? Den nya tonsättningen sades vara gjord av Anna Ihlis 2018, och eftersom jag är en ärlig själ, vill jag bekänna, att jag aldrig tidigare har hört talas om henne. Men nätsökning ledde till att jag lärde mig att hon kommer från Gagnef i Dalarna, som ju också var Karlfeldts landskap. Och så en bekännelse till: Att det var Stefan Sundström som sjöng duett med henne förstod jag inte förrän Google avslöjade det. Detta trots att jag har en stor kollektion av CD med Stefan Sundström. Och hans egna skapelser låter ju ganska annorlunda…

Men dikten är vacker, så här sticker jag emellan med texten:

Dina ögon äro eldar

Text: Erik Axel Karlfeldt i ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” (1901)

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – känner jag förstås också till, men deras ”Den andra kvinnan” från 2003 tror jag aldrig jag har hört förut.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är nästan ett stående inslag i Melodikrysset. men ”Chess”, deras skapelse 1986 tillsammans med Tim Rice och Richard Nelson, har jag faktiskt aldrig sett på scen.

Det senare gäller också Brasse Brännström och Magnus Härenstam, som vi i dag hörde i ”Tajta jeans, förbannade jeans” från 1975.

Lite svårare att identifiera var den som sjöng Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, först insjungen på engelska av Ted 1978. Fast här fick vi höra den med Kenneths svenska text från 1993, sjungen av Teds och Ann Zacharias’ dotter Sara Zacharias, som 2014 gjorde ett gästspel på Svensktoppen med den, en tolkning som inte gav mersmak. Men både text och musik vittnar om bröderna Gärdestads begåvning:

Himlen är oskyldigt blå

Text: Ted Gärdestad, 1978
Musik: Kenneth Gärdestad, 1978

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
flög vi med drakar medans
tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå

Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

En melodi som genast fastnade i musikminnet har schlagern ”Volare”. Här hörde vi den instrumentalt, men vi som hörde den redan 1958 minns förstås åtminstone delar av refrängen på italienska, eftersom den ju kom från Italien: ”Volare oh, oh / Cantare oh, oh / Nel blu dipinto di blu” och så vidare. Ny aktualitet fick den här gamla schlagern 1987, när Luciano Pavarotti sjöng in den.

Jag gillar också franska visor – i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, har jag tagit med två sånger av Léo Ferré, både i original och i tolkningar av Lars Forssell, först i ”Snurra min jord och andra visor” (1958), sedan i ”Snurra min jord och nya visor” (1966). I de här vissamlingarna fanns både mer av Ferré och av andra franskspråkiga vispoeter, och i dag fick vi höra Ferré själv framföra ”Elle tourne la terre” (som i Forssells svenska tolkning heter ”Snurra min jord”).

Snurra min jord

Svensk text: Lars Forssell, 1958 (publicerad i ”Snurra min jord och andra visor”)
Musik och fransk originaltext (”Elle tourne la terre”), 1948

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

I dagens svenska musikvärld finns Lars Winnerbäck, som är en av de främsta i dag, när det gäller att skriva sånger med meningsfull text till musik långt över det medelmåttiga. Ofta blir de här låtarna ännu bättre, när han spelar in dem tillsammans med en kvinnlig sångpartner – ett lysande exempel är inspelningen av ”Om du lämnade mig nu” tillsammans med Miss Li. I dag fick vi lyssna till ett liknande samarbete, fast med Melissa Horn (som jag också gillar): ”Som jag hade dig förut” från 2008.

En svensk vispoet, som jag hade kontakt med när jag gav ut min första sångbok, ”Joe Hills sånger” (1969), var Mats Paulsson – han hade gett ut en Joe Hill-LP och ledde något han kallade för Joe Hill Society. Men han var också själv en mycket skicklig sångtextförfattare och vissångare. 1966 skapade han ”Visa vid vindens ängar”, som vi i dag tyvärr fick höra i Lars Roos’ version. Texten börjar ”Det går en vind över vindens ängar”:

Visa vid vindens ängar

Text och musik: Mats Paulsson, 1966

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyggardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blommdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.
Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.

Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.
Jag skall skriva en liten visa
där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döda
och visans tanke blir hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Sen är det bara ett kryssvar kvar att redovisa, också det ett träd – men nu handlar det inte om en aspelund utan om ett efternamn. I min ungdom fanns det en fantastisk dragspelare vid namn Nisse Lind, och han ledde något som i dagens öron måhända låter töntigt, Nisse Linds hot trio. Men Nisse Lind var en dragspelsvirtuos som behärskade sitt instrument till fulländning och dessutom hade stark känsla för det han spelade. Så tack, Anders Eldeman, för att vi åter fick höra honom, i dag i en fin tolkning av ”St. Louis Blues”, skriven av legendaren W C Handy 1914.

Det här är för övrigt en låt som har spelats in av många skickliga artister och orkestrar i sins emellan ganska olika versioner. Själv har jag roat mig med att på nätet lyssna på den med Dave Brubeck Quartet, Glenn Miller Orchestra, Louis Armstrong, Bessie Smith, Benny Goodman och, faktiskt, med W C Handy själv.

Melodikrysset nummer 36 2018

8 september 2018 16:02 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som vanligt hade Anders Eldeman en rad frågor som förutsätter att krysslösarna ser både film och TV.

Själv har jag genom åren sett få TV-såpor, och ”Skärgårdsdoktorn” från 1997 utgör inget undantag. Dock gillar jag Stefan Nilsson som har skrivit musiken till den här serien.

Inte heller är jag våldsamt förtjust i Per Gessle och Gyllene Tider, men visst minns jag deras hit från 1979, i dag spelad av Lennart Palm: ”Flickorna på TV 2″ – fast här skulle 2 skrivas med bokstäver, två.

I dagens kryss spelades vidare Art Garfunkels insjungning från 1998 av ”Always Look On the Bright Side of Life”, som ursprungligen skrevs 1979 av Eric Idle för Monty Pytons ”Life of Brian”.

Jan Guillou har aldrig som författare fångat mig, och det har väl bidragit till att jag inte heller har sett någon film med Arn som hjälte. Däremot gillar jag Laleh, som gjorde musik till Arn-filmen ”Tempelriddaren” från 2007.

Jag skulle väl inte säga, att Malmö symfoniorkester är den bästa tänkbara uttolkaren av ”Fattig bonddräng”, skriven av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Den förekom först i filmen ”Emil i Lönneberga” från 1972 men då i en instrumentalversion.

Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen)” (1954) har en norsk förlaga i ”Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen”, en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av Thorbjørn Egner.

Vi kan väl avrunda det här avsnittet med Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita hästen” från 1930.

En norsk barnboksförfattare är redan nämnd. Cornelis Vreeswijk hörde till de svenska artister som sökte lyssnare och skivköpare också i vårt grannland i väster och har till och med skrivit en egen låt , ”Turistens klagan” från 1978. Den börjar så här: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”. Och vet ni det inte själva, är Karl Johan paradgatan i huvudstaden Oslo. För egen del har jag varit otalig gånger i Oslo, också promenerat längs Karl Johan.

Jag älskar också Sverige, även om jag är försiktig med etiketteringar som ”Bäst”, för att citera en Oskar Linnros-titel från 2017. Fast det kan bli mycket värre i det här landet, om de borgerliga partierna vinner i valet och kommer till makten med villkorat stöd från Sverigedemokraterna.

Får partier av den typen allt mer makt i de västliga demokratierna, får väl vi andra göra Eros Ramazzottis sång från 2015, ”Alla fine del Mondo” till vår speciella< kampsång. Helst vill jag instämma i det Tom Jones sjöng om 1967 i "Green Green Grass of Home”. Fast den drömmen ska finnas här och nu, inte som i den svenska version, skriven av Stikkan Andersson samma år och som Jan Malmsjö låg på Svenskoppen med i 33 veckor, ”En sång en gång för länge sen”. Min vision hämtar förvisso inspiration från tidigare genomförda reformer, men jag vill utveckla, inte avveckla dem. Min gröna dröm är röd, som min gamla, nu döda partikamrat och personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen uttryckte saken.

”Kärleken kommer och kärleken går” sjöng i dag Lotta Engberg, och det må gälla i hennes eget fall. Men nu ville Eldeman testa om vi visste vem som har skrivit texten. Jo, Nils Ferlin.

I folkviseton

Text: Nils Ferlin (i diktsamlingen ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)
Musik: Torgny Björk (1970)

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det här är en underbar dikt om kärlek, och den blir ännu bättre i Torgny Björks tonsättning. Själv förknippar jag den här sången med ett bröllop: I trädgården till det hus i Vallentuna, där Birgittas syster Karin och hennes blivande man, Hasse, redan bodde, ägde vigseln rum, och den finaste delen av ceremonin var att Karin, stående mitt bland gästerna i trädgården, sjöng ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt”.

Och sen har hon och Hasse följt varann vinter som vår och ser ut att fortsätta med det i alla sin levnads dagar.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^