Sommar i P1 med Birgitte Bonnesen

”Sommar” i P1 brukar varje år ha några program med programvärdar från de nordiska grannländerna. I princip gillar jag det här greppet – jag anser att grannländerna hör till samma kultursfär som Sverige, och det finns också mycket i historia och samhällsutveckling som bidrar till att vi ibland kan förstå oss själva bättre, om vi också studerar grannarna. Själv har jag mycket i bagaget som gör att jag både förstår grannländernas språk och kan ganska mycket om deras kultur och politik: Jag hamnade redan mot slutet av andra världskriget, tillsammans med familjen på flykt från Estland, i Finland och lärde mig under de åtta månaderna där ganska mycket finska (som är släkt med mitt ursprungsspråk), jag fick under min gymnasietid här i Sverige en stipendieresa till Norge, jag läste som första ämne vid Uppsala universitet nordiska språk, i vilket ingick bland annat norsk och dansk skönlitteratur samt fornisländska och eddadiktning och jag var under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare i det socialdemokratiska partiet i Sverige – gjorde då ständiga arbetsresor i grannländerna och skrev rapporter om den aktuella politiken i de här länderna åt mitt partis VU; när jag inte själv var på besök där, följde jag framför allt politiken i de berörda länderna genom att prenumerera på och läsa tidningar därifrån. Jag följer fortfarande politiken i grannländerna därför att den intresserar mig och ofta sprids också till övriga länder, bland dem Sverige, och jag skriver här på bloggen om vad som sker i Norden och Baltikum.

Så rimligen har ni vid det här laget förstått, att jag inte hade några problem med att lyssna på och förstå den lätt danskinfluerade svenska dagens sommarvärd, Birgitte Bonnesen, talade.

Inte heller har jag, trots att jag hör till de socialdemokrater som har pläderat för banksocialisering, något horn i sidan till Bonnesen på grund av hennes långa värv i och som VD och koncernchef för Swedbank.

Hon berättar ganska utförligt om sitt arbete där, först med ansvar för olika delområden i bankens verksamhet, sen som chef för bankens verksamhet i Estland, Lettland och Litauen, därefter som chef för den svenska delen av bankens verksamhet och från 2016 VD och koncernchef.

Men jag tycker att redogörelsen för allt det här (och lite till) med förlov sagt är ganska tråkig, på vitala punkter som argumentationen för bankernas vinster och redogörelsen för ett par bankkriser ganska förutsägbar.

De aningen mer personanknutna delarna av hennes sommarprat får mot den här bakgrunden en viss lyster:

Med det jobb hon har och som frånskild tvingas hon bland annat att be sina i Danmark bosatta föräldrar ibland komma över och passa sonen. Bra också med en näringslivshöjdare som även själv tar ansvar för sitt barn!

Och ganska kul är hennes historia om hur hon, när hon flyttade till Sverige, ville låna penar av Swedbank för att köpa ett hus. Skälet där var varken det faktum att hon kom från Danmark eller att hon var ensamstående utan att hon inte hade tillräckligt stort sparkapital. Men det här hände alltså långt innan hon hade avancerat till koncernchef. För övrigt lyckades hon i alla fall hyra ett radhus.

Med några enstaka undantag – Sergej Rachmaninov spelad av Svjatoslav Richter och ”Born To Run” med Bruce Springsteen – var den musik Bonnesen spelade till stor del dansant pop; jag har ingenting mot den, men jag skulle ha föredragit större variation.

Till det mina öron gillade hörde ”Walking On Sunshine”, ”Barndommens Gade” med Anne Linnet, Queens ”Don’t Stop Me Now”, Justin Timberlake i Max Martins ”Can’t Stop the Feeling”, ”Boogie Wonderland” med Earth, Wind & Fire och så ”Euphoria” med Loreen.

I USA köper staten in sig i banker. I Sverige vill staten sälja ut sin andel i Nordea till högstbjudande

Jag var med på den tiden då Studentförbundet och SSU ville socialisera bankväsendet. Det var ytterst nära att detta också blev den socialdemokratiska partikongressens beslut.

Någon total banksocialisering blev det inte, men staten byggde i flera steg upp en stor bank, Nordea, där staten var storägare.

Nordea har sedan genom uppköp och sammanslagningar blivit en nordisk storbank. Svenska statens ägarandel har minskat, men denna aktiepost är fortfarande en stabiliserande faktor, en grund för att Nordea ska kunna fortsätta att stärka sin ställning.

”Nordea är Nordens största bank och en av de stabilaste i kraft av att den har det som är bristvaran nummer ett i dag, en uthållig och skicklig företagsledning och en stabil och långsiktig huvudägare. Men trots sin styrka är det svårt för banken att delta i den omstrukturering som nu pågår eller kanske stundar i Europa eftersom staten bestämt att den skall säljas till någon med sämre ägarrykte än svenska staten.”

Den som säger så är Leif Pagrotsky; jag har hämtat citatet från bloggkollegan Arvid Falk.

Den ekonomiska turbulensen har fått regeringar av högst skiftande kulör runt om i västvärlden att rädda viktiga finansiella institutioner genom att staten skjuter till nytt kapital och i gengäld får ägarandelar. Och så ser vi till och med Bush-administrationen i USA ägna sig åt banksocialisering.

Allt fler ser statlig intervention av det här slaget som rationellt handlande.

Men från den svenska alliansregeringen har vi inte hört ett pip om att det kanske ändå var ett misstag att bjuda ut statens andel i Nordea till försäljning.

Ideologiskt betingade utförsäljningar

Som socialdemokrat har jag en balanserad inställning till statliga företag. Jag föreställer mig inte ett näringsliv, som är totalsocialiserat. Många företag, särskilt marknadsnära sådana, får gärna för mig vara privata. Men jag ser också poänger med konsumentkooperativa, producentkooperativa, folkrörelseägda, kommunala och statliga företag. Likaså ser jag poänger med att företagsvinster genom delägarskap går till allmännyttiga ändamål genom till exempel pensionsfonder.

Hur det ska vara i det enskilda fallet får man analysera utifrån omständigheterna i just det enskilda fallet.

Men sammantaget är jag alltså positivt inställd till ett (efter omständigheterna växlande) inslag av kollektivt ägda företag i näringslivet.

När det gäller gemensam sektor är jag benägen att, om möjligt, helt hålla dess verksamheter utanför marknadens påverkan. Inte så att jag, inom ramen för detta, har något emot variationer och valfrihet. Men min grundhållning är denna, som jag uttryckte den i 1990 års partiprogram:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt.”

Att Göran Hägglund (kd) nu aviserar ett avskaffande av den så kallade stopplagen och är beredd att släppa in privat kapital i vården kom knappast som en överraskning. (Dessutom lär det glädja sossar som, likt Jan Nygren, aktivt är för en sådan förändring.)

Det Hägglund och högeralliansen nu gör innebär dock, än så länge, inte ett totalt avskaffande av den offentligt drivna vården. Man skulle kunna säga, att de inför ett visst mått av ”blandekonomi” i den gemensamma sektorn.

När det gäller andra typer av företag, syns det mycket mer tydligt, att regeringen drivs av ren och skär högerideologi: Det får helt enkelt inte finnas några statliga eller av staten delägda företag, allra minst välskötta och vinstgivande sådana – det senare innebär ju ett för borgerligheten obehagligt vittnesbörd om att även kollektivt ägda företag kan drivas med framgång.

I ekonomidelen av Dagens Nyheter intervjuas i dag (5 december 2006) Mats Odell (kd) om de förestående utförsäljningarna av företag, som ägs av svenska folket.

Bland de företag, som ska säljas ut, finns bostadslåneinstitutet SBAB, som av staten/ägaren har getts en prispressande roll. SBAB har haft detta som ledstjärna och har följaktligen inte haft en lika hög avkastning som storbankerna på det egna kapitalet, dock gått med (måttlig) vinst. När Odell får en fråga om detta, svänger han sig: även andra aktörer har i dag pressat sina priser.

Men vad händer, när SBAB med sin speciella roll och sina annorlunda ägardirektiv har slukats av någon av finansjättarna? Är inte Mats Odell mäktig ens ett litet uns av pragmatism i en fråga, som berör så många svenskar med höga bostadslån?

Samma brist på rimlig pragmatism visar Mats Odell i fallet Nordea.

Nordea är ju en skapelse, som kom till under den tid, då SSU (under ledning av Bosse Ringholm) hårt drev kravet på banksocialisering: på grundval av bland andra dåvarande Postbanken skapades en större statlig bank. Denna kan dock, efter olika fusioner och genom att staten har minskat sin ägarandel, i dag knappast betraktas som en statlig bank, men den har alltså fortfarande ett inslag av statligt ägande.

Jag skulle personligen gärna se, att åtminstone någon av de stora svenska bankerna vore statlig, men jag bortser i det nuvarande beslutsläget från detta.

Det finns nämligen åtminstone två substantiella skäl till att behålla dagens statliga ägarandel i Nordea, skäl som även Mats Odell, om han resonerade pragmatiskt och inte drevs av ideologi, borde kunna ta till sig.

Det ena är att staten genom sin ägarandel kan förhindra, att ett uppköp av Nordea leder till ännu större ägarkoncentration inom banksektorn.

Det andra är att statligt hel- eller delägande i dagens globaliserade ekonomi kan användas till att förhindra uppköp från utländska företags (här bankers) sida. Det borde finnas ett nationellt intresse att förhindra, att allt fler stora svenska företags huvudkontor flyttas till internationella finanscentra, i det här fallet att se till att Nordea bevaras som ett svenskt och nordiskt företag. Enligt DN har också Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg – en förnuftig karl; jag känner honom – ”vädjat om att inte hela Nordea blir utlandsägd”.

Dalborg är inte någon rödglödgad socialist. Men hans ståndpunkter utgår från genomtänkta överväganden.

Här har dock statsminister Fredrik Reinfeldt (m) redan satt dagordningen: han är öppen för att utländska intressen ska kunna köpa de statliga bolag, som regeringen vill sälja.

Alla förnuftsargument mot en försäljning avvisas kategoriskt. Allt för att den nya högerstaten inte ens kan tänka sig att äga futtiga 19,8 procent i Nordea.