I skarven mot hösten

1 september 2015 16:08 | Film, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I augusti blev det äntligen sommar.

Sista augustisöndagen hade vi ett av de kalas vi brukar ha för Birgitta och hennes syskon med respektive. Det var vår tur att vara värdar, och Ragge och Gunnel samt Karin och Hasse kom. Gunnars Annica var inte i riktigt frisk – sånt händer i vår ålder – så de kunde inte komma.

Vi samlades runt trädgårdsbordet med ett glas vitt vin, alkoholfritt för fyra av oss. Vädret var varmt och soligt, och Transparente Blanche-trädet intill bordet dignade av äpplen.

Birgitta hade dukat fint med linneduk och hade lagat en härlig sommarmiddag med öregrundsanknytning: Till förrätt hade hon gravat sik, köpt av en lokal fiskare, och till det serverade hon dels egenlagad gravlaxsås, dels färskpotatis ur eget land. Till fläskfilén blev det mer egenodlad potatis fast av en annan sort och en sallad där alla ingredienser – sallat, tomater, lök, örtkryddor – kom från egna odlingar och kantarellsåsen var gjord på nyplockade kantareller, också köpta av vår vän fiskaren. Till dessert fick vi två sorters melon med röda och svarta vinbär.

När vi hade avslutat med kaffe och mjuk hembakt sockerkaka, tyvärr inget för mig som är diabetiker, fick gästerna plocka med sig lite äpplen att ta hem.

Birgitta hade fått löfte om skjuts till Uppsala, eftersom hon dan därpå, alltså under måndagen, hade starroperation inbokad på Akademiska sjukhuset.

Jag blev kvar i Öregrund, bland annat för att ta hand om disken. (Vi gör alltid så här, men vi växlar: Man lagar mat varannan dag, och den som inte har lagat maten diskar.) Och eftersom det blev ovanligt mycket disk den här gången och innehållet i varmvattenberedaren inte räcker så länge, fick jag lov att diska i fyra omgångar. Men eftersom det var Beck-film i TV och den gick i fyran, diskade jag i reklampauserna.

I går, måndag, packade jag kläder och mediciner och åkte sen buss in till Uppsala.

Jag gick direkt från bussen till Hotel Uplandia, där Uppsala arbetarekommun hade hyrt lokal – ingen höjdare – för höstens första möte.

En ganska stor del av dagordningen bestod av rapporter, men vi hade också en stunds diskussion om den tilltagande främlingsfientligheten.

Jag trodde jag skulle träffa Birgitta på det här mötet, men hon dök inte upp. När jag sen kom hem, var det som jag anade: Hon hade blivit mer tagen av ögonoperationen än hon själv hade trott och stannade därför hemma. Men i dag mår hon mycket bättre, och redan i går kväll kunde hon konstatera, att hon, när hon sängläste, kunde läsa utan glasögon med det nyopererade ögat,

Ytterligare en bra sak hände i slutet av förra veckan. Vi läste en kort antydan på dotterns. Kerstins, Instagram, och sen fick vi mejl, och nu har hon, åter på Instagram, också publicerat ett par bilder: Kerstin har lyckats köpa lägenhet här i vår stadsdel, faktiskt i ett hus där hon före sin småskolestart gick i förskola. Det är kort gångväg både till Viggos och till Klaras skola, kort väg också hem till deras pappa Bo. (Barnen bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.)

Jag och Birgitta kommer förstås att sakna både Kerstin och barnen, som vi nu ganska länge har haft här hos oss. Kerstin råkade vara i behov av bostad precis under en period, då både Birgitta och jag var mycket mer skraltiga än nu, och hon kunde då hjälpa oss med matlagning, städning och annat. Storstädning och fönsterputs är sådant som vi redan nu tar firmahjälp med, men det övriga klarar vi nog själva.

Sonen, Matti, har också ringt och berättat, att deras flytt till nya bostaden i Hammarby sjöstad är genomförd. Fast riktigt allt är ännu inte uppackat.

Sommar med barn och barnbarn

10 augusti 2015 18:31 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

För mig och Birgitta – vi är sedan länge pensionärer – betyder sommaren att vi mer eller mindre permanent bor i vårt sommarhus i Öregrund. Öregrund är för det mesta en annan – mer lugn och lantlig – värld än Uppsala, även om vissa återkommande arrangemang, nu senast Roslagsloppet, ibland drar hit fler besökare än den här lilla roslagsorten egentligen kan klara av. Men vi deltar inte i det här; vi lever i vår egen avskilda värld.

Men sommaren skulle ju heller inte bli perfekt, om den här stiltjen inte bröts av kontakter med barn och barnbarn.

Det första mötet av det här slaget ägde inte rum i Öregrund utan i Rinkeby, där Anna och hennes döttrar bor. Den 16 juli fyllde Amanda 21 och hennes syster Sara 23 den 18 juli, så Anna hade med hjälp av yngsta dottern Ella ordnat ett mycket fint födelsedagskalas den 17 juli. Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt, och som så många gånger förr fick vi bilskjuts Uppsala-Rinkeby-Uppsala med Bengt och hans fru Inger. Det här blev ett rent familjekalas – utöver de redan nämnda deltog bara Amandas pojkvän Fritiof och Saras sambo Caroline.

Birgitta och jag uppvaktade med pengar, eftersom vi vet att båda tjejerna behöver sådana. Och eftersom Anna inte hade blivit vederbörligen hyllad på sin födelsedag i juni, fick också hon en slant att fritt användas för den renovering hon genomför på sitt sommarställe.

Sista juliveckan fick vi besök av Matti och Karin plus deras nu två barn, Ella och lillasyster Sofia. Ella, nu drygt 3 år, har tidigare varit hos oss i Öregrund och hittade genast både sin leksakslåda och till olika ställen ute i trädgården. Lilla Sofia är nu så pass stor, att hon känner sig trygg också i famnen hos farfar eller farmor, och vi får både soliga leenden och hennes ”prat”.

Vädret var åtminstone någorlunda omväxlande den vecka de var här, så det blev faktiskt också bad i den grunda viken i Tallparken för Ella. Och annars hade ju farfar ett stort förråd av roliga barnfilmer att titta på. Ella lärde sig att, efter att en gång ha sett hur farfar gjorde, själv byta film i DVD-spelaren.

Tyvärr blev Mattis och hans familjs besök hos oss i Öregrund lite kortare än både de och vi hade tänkt sig – på lördagen den aktuella veckan meddelade hantverkarna som ska göra i ordning deras nyinköpta bostad i Hammarby Sjöstad, att de hade tid att titta på lägenheten och prata om vad som ska göras, så det var bara att packa ihop och åka hem i den förhyrda bilen. Men jag får trösta mig med att sonen med fru och barn var här också i midsomras och till min födelsedag strax före midsommar.

Sist i barnaraden kom ett besök av vår dotter Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Öregrund är Kerstins barndomssommarland, och hennes barn är också väl hemmastadda i vårt hus i Öregrund. Den här gången dröjde det först en aning innan de äntligen kom: Viggo hade nämligen, dagen före Kerstins semester, brutit armbågen och fick till att börja med lov att hålla armen, gipsad uppifrån och ned, i högt läge. Men när läkningen gick som den skulle, vågade de ändå sätta sig på bussen till Öregrund. Man förstod deras glädje över att äntligen vara här – morfar fick en hjärtlig kram av Klara, som inte hindrades av några bandage.

Vädret blev också det bästa på mycket länge, så Kerstin och hennes barn gjorde många turer till Tallparken, och Kerstin och Klara simmade. De har också besökt andra kära sällen, både i vår trädgård och i Sommaröregrund. Kerstin har på Instagram publicerat en mängd färska bilder från det som är vår sommarmiljö.

Kerstin och hennes barn hängde också kvar så länge som möjligt inför nästa familjebegivenhet.

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, hade ordnat sommarmat i sin trädgård i Rosersberg, detta med förhoppningen att familjen Dahls syskonarrangerade träffar ska få en fortsättning i nästa generation. Karin och hennes man Hasse hämtade oss hemma i lördags; med i samma bil åkte också gamla faster Karin. Kerstin och hennes barn åkte tåg.

Inte alla förgreningar av familjen Dahl var med på det här kalaset, men det kommer att bli nya chanser. Vad jag förstår har vår Kerstin lovat att ordna nästa träff i den här nya serien av familjeträffar, arrangerade av nästa generation.

Skolavslutning, och sommarlovet börjar även för morfar

10 juni 2015 23:06 | Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

I måndags kväll åkte jag och Birgitta till Uppsala för att för sista gången den här terminen hjälpa till med att få i väg Viggo och Klara till skolan.

I dag var det skolavslutning, och Kerstin tog själv hand om morgonsysslorna och följde sen Klara till hennes skolavslutning. Viggo, som har gått ut sexan, har gjort det i områdets högstadieskola.

Men vi var hemma och tog emot barnen – Kerstin måste ila i väg till sitt jobb.

Först hem kom Viggo, och han såg nöjd och glad ut, och strax förstod vi varför: Han hade fått sitt livs första betyg, och det var inget att vara ledsen över.

Sen kom också Klara, lika glad i hågen. Hon får inget betyg i vanlig mening, men hon hade fått ett skriftligt omdöme från skolan, där det konstaterades, att hon i sitt skolarbete visade ett antal riktigt fina egenskaper.

Birgitta och jag gav barnbarnen var sin slant att fritt förfoga över under sommaren – Klara fick dessutom en extra slant av mormor för att under sommaren vattna blommorna på mormors balkong.

Birgitta skulle stanna i stan en natt till, eftersom hon i kväll skulle gå på konsert med äldsta dottern, Anna.

Själv sa jag hej då till barnbarnen, hälsade dem välkomna att komma och hälsa på i Öregrund och gav mig sedan i väg till öregrundsbussen.

På vägen ut kände jag för första gången på länge den där sommareuforin jag alltid greps av när jag på den tiden jag jobbade var på väg till Öregrund för midsommarfirande och några veckors semester.

Ut till landet

30 mars 2015 20:59 | Film, Musik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | 12 kommentarer

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Familjegemenskap

27 december 2013 23:45 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.

Livets mening? Kan vara barnbarn

28 oktober 2013 9:27 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag söker inte livets mening i någon religion, varken den jag kulturellt är uppvuxen i eller någon annan, ej heller i någon hemmagjord variant.

När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.

Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer.

Fast ta nu inte det här alltför bokstavligt. Viktigare än den här arvsaspekten är att barnbarnen – så som de nu är, givetvis mycket mer präglade av sina föräldrar – är ljusglimtar, glädjeämnen, i en åldrande människas, mitt liv.

Jag och Birgitta har tre barn. Två av dem, Kerstin och Matti, är våra gemensamma, och så har Birgitta ytterligare ett barn, Anna, från ett ungdomsäktenskap, men också Anna har till stor del vuxit upp även i vårt hem, med mig som extrapappa.

Jag kommer väl överens med Annas biologiska pappa, Bengt, och det faktum att han och hans andra hustru, Inger, bor helt nära oss, har säkert gjort livet lättare för Anna, när hon var liten och ambulerade mellan sina båda hem. Vi vuxna har kunnat samarbeta och vi har träffats, inte bara inom ramen för sosseföreningen. När Anna var liten, bjöd vi över Bengt och Inger till exempel på julafton, och även efter det att Anna, så att säga av åldersskäl, försvann som en länk av det slaget, har vi vuxna i hennes föräldrafamiljer varit hemma hos varann på middag.

I går kväll var Birgitta och jag åter igen på middag hemma hos Bengt och Inger, fast den här gången handlade det om födelsedagsfirande: Annas yngsta (av tre döttrar), Ella, fyllde 17 i fredags, och eftersom hon ska tillbringa början av sitt höstlov hos Bengt och Inger, ville hon bli födelsedagsfirad hos morfar och hans fru, och mormor och jag samt mamma Anna skulle också vara med.

Så Ella fick blommor och presenter, av Birgitta en egenhändigt stickad tröja av alpackagarn, inköpt under en resa i Latinamerika för åratal sen.

Och sen åt vi en god middag under mycket prat, till dess att Anna skulle åka hem till Rinkeby och också vi gick hem till oss. Eftersom vi bor så nära hann vi sedan se både ”Babel” om ett antal mycket intressanta författare, vars böcker nog kommer att hamna i våra bokhyllor, och sen också den i en del avseenden mycket särpräglade Sherlock Holmes-filmen.

Hemma väntade oss Kerstin, Viggo och Klara, men eftersom vi redan hade ätit middag hos Bengt och Inger, åt vi inte söndagsmiddag med dem. (Fast det luktade frestande gott från köket.)

Kerstin bor, sedan vi blev skröpliga, permanent hos oss, och så gör också hennes barn varannan vecka – varannan vecka bor de med sin pappa, Bo, i huset där också Kerstin tidigare bodde. Det ligger i samma del av stan som vår lägenhet, så barnen har efter föräldrarnas separation kunnat gå kvar i Domarringens skola.

Eftersom Kerstin numera arbetar i ett bageri och därför har tidiga morgnar, blir det morfar och mormor som väcker Viggo och Klara, ser till att de får frukost – Viggo äter frukost i köket, medan Klara fixar sin frukost själv – och säger till när det är dags att gå till skolan. Till skolan går de, på kända vägar, för egen maskin.

Också i morse gick de till Domarringen, men inte för att få undervisning – det är ju höstlov. I stället deltar de i fritidsaktiviteter, och eftersom det är där också kompisarna finns, känns det helt naturligt för dem att gå till skolan även under en lovvecka.

Vårt allra yngsta barnbarn, med vår son Matti och hans Karin som föräldrar, heter också Ella. Henne träffar vi inte lika ofta, eftersom hon och hennes föräldrar bor på Söder i Stockholm, men i lördags kom Matti och Ella och hälsade på oss i Uppsala – Karin var på en kompis’ möhippa.

Ella är nu ett och ett halvt år och har nyligen börjat på dagis, vilket verkar ha gått bra; hon är en trygg unge och demonstrerar också sådant som hon har lärt på dagis. ”Bajsat” säger hon till exempel när det är dags att byta blöja.

Hon verkar äta i stort sett vadhelst det bjuds, och hon åt följaktligen – med god aptit – en av de lammkalvfärsbiffar Birgitta hade lagat till lunch i lördags.

Men hon gillade också helt uppenbart våra äpplen från trädgården i Öregrund, och när hennes pappa hade ställt undan fatet med öregrundsäpplena, greppade hon i stället och åt med lika god aptit en banan, som låg på ett annat fat.

Det är spännande för en liten tjej att hamna i en miljö, som hon inte i alla detaljer minns från gång till gång, men i barnens och barnbarnens leksakslådor fanns flera roliga saker, och hon gillade, som tidigare, den svarta tygdocka Birgitta hade med hem från en av sina många afrikanska resor.

”Pappa” kan lilla Ella säga, men hon tittar fortfarande fundersamt på oss, när vi säger ”farfar” respektive ”farmor” och pekar på oss själva.

Ett ambulerande liv

12 maj 2013 12:37 | Politik, Resor, Ur dagboken | 13 kommentarer

Under pensionärsåren har vi, åtminstone fram till nu, bott ungefär halva året – från påsk till en bit in på hösten – i sommarhuset i Öregrund. En vecka före påsk har vi flyttat ut till Öregrund med allt vårt pick och pack: kläder, krukväxter, ett stort förråd av böcker, filmer och skivor.

I princip har vi gjort så i år också, men nu lever vi ett varannanveckasliv: varannan vecka bor vi söndag kväll-fredag förmiddag i lägenheten i Uppsala, varannan vecka bor vi från fredag lunch till söndag eftermiddag i Öregrund. Skälet till det här är att Kerstins barn Viggo och Klara bor i vår lägenhet varannan vecka och Kerstin, som jobbar som bagare, behöver vår hjälp med barnen. Det har vi ingenting emot – jag bara förklarar. Tvärt om är det roligt att få en ännu tätare kontakt med barnbarnen.

Den här veckan har det varit öregrundsvecka, men den har hackats sönder av ett par utflykter till Uppsala.

I måndags åkte vi in till Uppsala för att höra på en föreläsning i universitetsaulan. Den vi skulle lyssna på var Finlands förra president Tarja Halonen, som vi båda har träffat i olika sammanhang, jag själv först under mitt värv som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Tarja Halonen träffade jag på den tiden bland annat vid valvakor. Jag gladdes uppriktigt, när hon blev vald till republikens president. När hon gjorde sitt första officiella besök i Sverige, blev Birgitta och jag inbjudna till den svenske kungens middag för det finländska statsöverhuvudet, och eftersom Birgitta då var talman i Sveriges riksdag, hamnade vi förstås först i kön av middagsgäster, som skulle hälsa på kungaparet och presidenten. När vi kom fram till Tarja Halonen, föll hon för ett ögonblick ur sin officiella roll och utbrast med glad röst: ”Nej men Enn!”.

Den här gången hade vi ingen officiell roll men lyckades ändå få platser hyggligt långt fram i universitetsaulan, där det i övrigt satt många företrädare för det akademiska Uppsala, personer som vi har lärt känna via till exempel landshövdingens hedersupplänningsmiddagar och ODs middagar.

Själva föreläsningen visade sig bli en riktig flopp. Tarja Halonen var svårt förkyld och därmed nästan omöjlig att uppfatta, inte bara för min hustru som numera är beroende av hörapparat. Dessutom är högtalarsystemet i universitetsaulan inte det bästa – det var ofta också svårt att uppfatta de frågor som efter föreläsningen ställdes av personer i publiken.

Expresidenten fördes in i och ut ur aulan i procession, så vi lyckades inte ens få ögonkontakt med henne.

Så jag sänder ut följande i cyberrymden; Hej, hej, Tarja!

Mot slutet av veckan var det dags för en ny utflykt in till Uppsala, för mig i alla fall.

Jag hade nämligen fått kallelse till blodprovstagning hos en diabetessköterska på Vårdcentrlen – något som i nästa vecka ska följas av läkarkontroll.

Jag hade kallats till provtagning klockan åtta på fredagsmorgonen, så jag fann för gott att åka in till Uppsala kvällen före för att sova över i lägenheten där.

Jag infann mig i tid, medförande också det urinprov man ville ha, och efter ett första misslyckat försök lyckades sköterskan på ovansidan av ena handen hitta en blodåder som gick att tappa. På vårdcentralen vet de sedan tidigare att jag på den här punkten är ett svårt objekt – i armvecken lönar det sig inte ens att försöka.

Nå, eftersom jag varje morgon själv mäter blodsockernivån, vet jag, att mina normalvärden ligger i intervallet 6-8. Vi får väl se vad läkaren säger.

Fredagsförmiddagen använde jag i övrigt till att läsa tidningarna – på grund av vårt ambulerande liv har vi inte ställt om våra tre morgontidningar till Öregrund – och uträtta några nödvändiga ärenden. Jag var in en sväng på Apoteket och provianterade, och så gick jag och klippte mig. Det var på tiden.

Nu har jag åter varit i Öregrund från fredag eftermiddg till nu. Senare i eftermiddag bär det åter av in till Uppsala, för ytterligare en skolvecka med Viggo och Klara.

* * *

Medan jag skrev, hade det anlänt ett mejl från Kerstin, som meddelar att hon är ledig på måndag – som kompensation för att hon jobbade i lördags – och därför själv kan ta hand om Viggo och Klara. Då stannar vi förstås i Öregrund ett dygn till och åker in till Uppsala först på måndag kväll.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

27 mars 2013 22:58 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarer

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Kerstin, Viggo och Klara åter i Öregrund

27 juni 2012 17:17 | Barnkultur, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Kerstin, Viggo och Klara åkte hem till Uppsala över själva midsommarhelgen, men nu är de här hos oss i Öregrund igen. Nästa vecka ska barnen tillsammans med sin pappa Bo åka upp till Sollefteå för att hälsa på farfar och farmor.

I går var vädret här i Öregrund ganska vacklande, men när solen tittade fram under eftermiddagen, packade Kerstin och barnen badkläder för att om möjligt få sig ett dopp. Fast det var nog bara mamma Kerstin som doppade sig.

Kerstin, som efter alla barndomens somrar kan Öregrund, hade gått ner till klipporna, dit vi ofta gick innan vi fastnade för Tallparken. Det är en klippstrand med flata hällar att ligga och sola på, och ytterst ut finns det något som vid högvatten bildar en liten klippö men som vid lågvatten förbinds med land av en då uppstickande naturlig stenbrygga. En gång när Kerstins storasyster Anna fortfarande var ganska liten och hade besök av sin ännu något yngre kusin Anna-Karin, slog vattenståndet ganska hastigt om, så Anna-Karin vågade inte vada i land och blev skeppsbruten på den där klippan. Men Anna sprang hem till sin mamma, som – själv för övrigt höggravid – fick störta ner till klipporna och rädda Anna-Karin.

Bilder från Kerstins och hennes barns besök på den här klippstranden hittar du på Kerstins blogg, här.

I samma bildserie ser du också den bukett Birgitta hade plockat in till TV-rummet, där Kerstin sover under vistelsen här: pioner, akleja och jättedaggkåpa. Viggo, nu en stor pojke, ses läsa tidning på min säng i vårt sovrum. Och Klara spelar spel vid köksbordet, sittande i kökssoffan.

I går kväll såg förresten Viggo och Klara ”Allsång på Skansen” tillsammans med morfar och mormor. Men sen, när det blev dags för ”Morden i Midsomer” som morfar och mormor annars gärna ser, stängde vi av TVn och gick i stället ut i köket, spelade bland annat två partier ”Finns i sjön”. Klara vann, så klart!

I dag har Klara varit med morfar i Konsum och handlat; det är morfars tur att laga mat i dag. I Konsum träffade vi ett äldre par från Öregrund, som berättade att de regelbundet läser min och också Kerstins blogg och bland annat hade sett bilderna från Kerstins och barnens förra öregrundsbesök. Jag blev på stående fot utlovad en ny musmatta med öregrundsmotiv till datorn, och det stod inte på länge förrän den utlovade presenten fanns i brevlådan. Nu finns den redan i bruk bredvid tangentbordet – och jag ser på den en fin bild av hamnen i Öregrund fast i vinterskrud.

Tack!

Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

11 maj 2012 16:08 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^