Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.

Syskonmiddag med öregrundssik

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.

Snart är öregrundssommaren över

Sommaren har glidit över i höst. Den väldiga asken vid grinden, vårdträdet, har börjat fälla blad.

En regnig lördag eftermiddag tar vi bussen in till Uppsala. Vi ska gå på premiär på Stadsteatern, som ger ”von Sydow-mordens gåta” av uppsalajuristen Anders Frigell.

Vi hämtar ut biljetterna på Stadsteatern och skaffar program. Sen går vi runt hörnet in på Bredgränd och till krogen Amazing Thai. Det är Birgittas namnsdag, och jag har lovat bjuda på middag före teatern. Vi väljer Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos och söt basilika- och limesås. Till det rött vin. Före maten och under espresson läser vi på inför föreställningen.

Den är utmärkt – se särskild recension.

Och sen blir det sen buss tillbaka till Öregrund. Det är höstligt mörkt, när vi promenerar hem från hållplatsen. Det har nyss regnat. Jag tar in strumpor från strecket för att ha några torra att ta på på söndag morgon.

Söndagen kommer med fint väder.

Som vanligt sitter jag inne mest hela dagen, läser tidningarna och skriver blogg. Jag har försummat trädgårdsarbetet den här sommaren. Att trädgården ändå är så fin är Birgittas förtjänst. Jag går ut och tittar på det storverk hon har gjort med en blomsterklyfta uppe på en av våra bergknallar. Där är nu helt förberett för att ta emot ett antal nya rosplantor från Eds trädgård.

Inte har jag möjlighet att kompensera mina trädgårdsförsummelser heller. På tisdag flyttar vi in till stan för hösten. I morgon måste jag packa.

Men fortfarande kommer det helger och enskilda dagar, då vi får tillfälle att komma tillbaka hit till Paradiset.

Dottern och hennes barn hos oss i Öregrund

Vårt köp av huset i Öregrund är starkt förknippat med att jag och Birgitta väntade vårt första gemensamma barn, alltså Kerstin. Vi köpte det lite i blindo, snöblindo, eftersom det ägde rum när tomten fortfarande var dold av djup snö, men det var ett köp vi aldrig någonsin har ångrat. Under åratal av hårt eget arbete blev sedan det som var träsk och vildmark en trädgård med nästan allt ni kan föreställa er av fruktträdgård, kryddgård, bärbuskar och ett samspel av sol och skugga. Och vi har inte fördärvat grunddragen i den här skärgårdstomten, som rymmer talldunge, hassel, en ståtlig ask nere vid grinden. De ursprungligen pyttesmå två vinkelställda stugorna har byggts ihop och huskroppen sammanlagt blivit större, vatten och avlopp dragits in. Men de faluröda ytterväggarna har målats om och huset har fortfarande vita knutar. Inne betonar furugolv den lantliga karaktären.

Efter pensioneringen har jag och hustrun valt att bo halva året i Öregrund – ända till dess att jag i år drabbades av svåra hälsoproblem och fick starta årets normala sommarviste i Öregrund med en långdragen sjukhusvistelse i Uppsala. Birgitta kom nästan varannan dag till Uppsala på besök, men som tur är hade hon vid det här laget byggt upp ett nät av lokala hantverkare och företagare, som – givetvis mot tillåten, inte svart hjälp tog över tunga grävjobb, gräsklippning och annat sådant.

Märk att våra barn på grund av sina egna jobb samt boende och arbete på annan ort inte har en chans att sköta det här gröna paradiset.

Men de upplever vårt ställe i Öregrund som en del av oss och sin egen barndom. Nyss har sonen Matti, hans sambo Karin och deras småflickor Ella och Sofia avslutat årets semesterledighet med en visit i Öregrund.

Och knappt har de gett sig i väg, så har vi vår dotter Kerstin och hennes till åren äldre son och dotter, Viggo och Klara, här under som det ser ut en allt mer solig och varm sommarvecka.

Deras ankomst i går dröjde en smula – det visade sig att stackars Viggo, när han skulle hjälpa sin mamma bära ut soppåsar, halkade i trappan och gjorde ills sig. Men nu är de alltså här, installerade och redan tidigare väl hemmastadda. Redan i går kväll var de nere i Tallparken och tog ett kvällsdopp, och i eftermiddags blev det mer bad i tallparksområdet.

Nu är det så varmt ute, att till och med jag har suttit ute en lång stund.

Kerstin är, ibland med assistens av barnen, så oändligt snäll och hjälpsam mot sin förr så omnipotente pappa, allt från att skydda mig mot tänkbara olyckor till överraskningar som att hon hade tagit in mogna, goda bigarråer åt sin pappa till att hon till jordgubbarna hon hade köpt till efterrätt med anledning av Kristina-dagen åt sin gamla skruttiga pappa hade köpt ett paket GB sockerfri gräddglass.

Fler öregrundsbilder finns nu på Kerstins Instagram.

Och så har Birgitta varit i Uppsala och handlat nödvändiga saker åt sin man, som man inte kan skicka dit för egen maskin.

Orken avtar med åldern – men engagemanget måste inte göra det

I går var vi båda borta från Öregrund under dagen.

Birgitta skulle i väg tidigt – hon skulle till en vårlunch på Djurgården – hennes gamla gymnasieklass har trots de berördas stigande ålder regelbundna återträffar.

Lite senare tog även jag bussen till Uppsala. Jag startade med Waran-prov på Vårdcentralen i Svartbäcken och fortsatte sen till mitt apotek i centrum för att där fylla på lagret av de allt flera medicinerna, också köpa vitamintabletter.

Jag hade eftermiddagskallelse till hjärtkontroll på Akademiska sjukhuset men hann dess förinnan också äta lunch. För det senare valde jag ett kebabställe mitt emot Åhléns. Maten blev ett slags matkulturblandning: kebab med pommes frites plus tillbehör från salladsbordet och Pipps blå lättöl. Det här smakade utmärkt men blev så mycket att jag, mot mina normala vanor, inte orkade äta upp alltsammans.

Själva restaurangen var också intressant i ett avseende: Både personal och kunder talade andra språk än svenska. Fast vid ett bord i restaurangens uteservering satt det några som av utseendet att döma var svenskar. Jag som ju själv är född i Estland har inga problem med det här, men det är ett av oerhört många vittnesbörd om att en mycket stor andel av dem man möter i Uppsalas centrala delar kommer från andra länder än Sverige – sins emellan talar de språk som jag inte förstår.

Sen tog jag buss upp till Akademiska och hann dit precis lagom till den kontrolltid jag hade fått. Främst kollades alltså hjärtat, med och utan pacemaker påslagen. Den senare är helt nödvändig för mig, och den tycks funka som den ska – sköterskan verkade nöjd.

Och det är väl bra att hjärtat fortsätter att gå, men min fysiska ork är det sämre beställt med. Jag måste vila efter ganska korta sträckor. När jag promenerade från Akademiska till busshållplatsen missade jag därför precis bussen in till Uppsala C och fick invänta nästkommande. Och väl nere i stationsområdet såg jag sen öregrundsbussen stå vid hållplatsen, men också då måste jag pausa och blev dessutom hindrad av en oändlig rad cyklister, som precis då hade fått grönt ljus över gatan, så jag såg 811an till Öregrund gå framför näsan på mig och fick alltså vänta till nästa buss.

Jag hade inför hemfärden köpt Aftonbladet, Folket i Bild/Kulturfront och några serietidningar, men dem orkade jag inte ens ta upp ur axelväskan – i stället somnade jag som en död så fort vi hade kommit i väg. Och sen sov jag nästan fram till Östhammar.

Hemma i Öregrund hann jag se Rapport och sätta in mat i ugnen plus duka, innan också Birgitta kom hem. Själv hade jag nästan ingen aptit men åt lite, mer eller mindre pliktskyldigt. Först fram mot läggdags började jag återfå orken.

Nå, att sova ut i dag var inte att tänka på. Vi måste upp, eftersom Birgitta hade beställt städhjälp.

De båda städerskorna har, på förbluffande kort tid, gjort rent och fint i huset.

Deras ankomst gjorde, att jag åt min frukost på trappen till den forna lillstugan, numera sammanbyggd med huvudbyggnaden. Därefter flyttade jag med morgontidningarna till vårt gamla trädgårdsbord, som numera står i talldungen längst nere på tomten, drack en extra kopp kaffe och läste där, så småningom även med Birgitta som sällskap, ut dem plus också senaste Folket i Bild/Kulturfront där vår gamle vän Hans O Sjöström bland annat intervjuar en person som vi också känner, bland annat från arbetarekommunens möten, Görel Sävborg Lundgren, en gång i världen den första kvinnliga ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, teolog, aktiv i Tro och solidritet (förr Broderskapsrörelsen) och palestinaaktivist. På bilderna, tagna av Lill Sjöström, ser vi Görel på Uppsala C samla pengar till Ship to Gaza. Hon är ett exempel på att också äldre människor kan orka fortsätta att engagera sig.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

Augustidagbok

Sommarens besök av barn och barnbarn har också inneburit, att våra vuxna barn har stött Birgitta under hennes sjukdom och avlastat oss, gamla och allt mer begränsade, genom att hjälpa oss med olika saker.

Jag berättade ju, att Matti och hans familj innan någon av oss visste, om det Birgitta led av kunde vara något smittsamt och således farligt för hans och Karins småbarn, tillbringade en natt och en dag i vår lägenhet i Uppsala, och när jag sen själv var där för ett kort besök, fann jag, att Matti hade fixat min tredskande dator, bland annat installerat den mer kraftfulla länk till vår trådlösa router jag på hans inrådan hade köpt. Så nu funkar datorn där hemma – jag använde den senast vid ett besök inne i stan i går.

Birgitta skickades, när hon inte blev bättre, till Ackis i Uppsala för undersökning, när den första medicinkuren inte riktigt bet, och fick där en mer effektiv medicin. Hon frågade också läkaren, om det hon hade innebar någon fara för Mattis och Karins småbarn Ella och Sofia men fick lugnande besked. Och med ändrad medicinering blev hon gradvis återställd, och medan det här pågick, stod Matti och Karin för middagarna och jag för luncherna och även till exempel bäddningen.

Sen kom Kerstin och hennes barn Viggo och Klara på besök, och vi fortsatte med samma arbetsfördelning.

Anna var här i Öregrund sist i raden av barn – ja, barn och barn; hon har tre egna vuxna döttrar. Hon skjutsade bort en billast kassar med tidningar plus en gammal fax – ingen använder ju något sådant numera, skjutsade mig i bil till Coop Konsum och handlade och en del annat sådant. Sen avslutade hon besöket med att skjutsa in sin mamma till undersökning i Uppsala hos ögonläkaren, som också ville göra en koll. Nå, inget nytt och allvarligt upptäcktes.

Birgitta är i själva verket nu mer aktiv, i alla fall datoraktiv, än någonsin. Hon har från sitt förlag fått ombrutet korrektur på sina minnen, som avses komma ut någon gång i höst, och håller som bäst på med att korrekturläsa sin bok, samtidigt ta ställning till de förslag till mindre ändringar hennes förlagsredaktör har föreslagit. Boken, också försedd med utvalda bilder, täcker alla viktiga delar av hennes politiska liv. Jag lovar att berätta när den faktiskt finns ute i bokhandeln. Och sen kommer hon, om jag känner henne rätt, säkert också att göra en rad mötesframträdanden, sannolikt inte bara i hemstaden Uppsala.

I sommar har vi fått huset och uthuset med tvättstuga och bastu ommålade, som tidigare i falurött och med vita knutar och dörrar. Sotaren har varit här, men vi har knappast alls eldat i öppna spisen, inte alls i den gamla vedspisen som vi av pietetsskäl har kvar i köket. (Där finns en elspis också.) Vi har från samma firma som utförde målningen också beställt ett par svarta stålstegar till skorstenarna på vårt svarta Plannja-tak, detta för underlätta för sotaren när han kommer nästa gång. Och i dag kom en elektriker för att åtgärda en rad saker som har hopat sig under en längre tid: inmontering av ny taklampa i badrummet och översyn av elsystemet i redskapsboden vägg i vägg med tvättstugan/bastun. Han återkommer, när firman har fått hem ett nytt elelement hit till datorrummet.

Annars har sensommarfriden sänkt sig över Öregrund. Det är inte längre långa kassaköer på Coop Konsum, och man kan åter föra ostressade samtal med dem som jobbar där. Sommarens kulmen, vilket inte är en värdering från min sida, var den så kallade båtveckan, som drar hit en publik som vår lilla stad egentligen inte är byggd för – när det var som värst fick jag med min tantvagn på väg till och på väg hem från Coop Konsum kryssa mellan bilar, parkerade också på trottoarerna och i den lilla parken alldeles nära vårt sommarhus. Sen följde som den sedvanliga avslutningen på sommarsäsongen Badortsdagarna, en mer kultiverad räcka av begivenheter. Vi valde att gå på konsert i Öregrunds kyrka med Louise Hoffsten och kom då att få sällskap av Birgittas bror Ragge och hans fru Gunnel samt en kompis till dem, som de var och hälsade på – de var på lunch hos oss också. Jag gillar Louise Hoffsten mycket, har alla hennes skivor plus hennes självbiografi, men trots att vi kom i mycket god tid, fanns det plats kvar bara allra längst bak, där det inte ens var möjligt att se den ju av handikapp ståhindrade Louise Hoffsten, och sen kom det faktiskt ännu fler. Men det öronen uppfattade var värt biljettpengarna.

Vi har gamla vänner, några av dem partivänner, som börjar bli till åren men inte har tappat geisten för det. Ett av de främsta exemplen är Hans Alsén. Jag lärde känna Hans under hans partiombudsmannatid på sextiotalet och har också suttit i biblioteksstyrelsen med honom som ordförande. Hans meritlista är imponerande lång, och jag kan försäkra, att han inte har halkat in på sina uppdrag på ett bananskal, och han har heller inte behållit uppdrag bara för karriärens skull. Ett exempel på det senare är att han 1969 rekryterades som statssekreterare i statsrådsberedningen, men där blev han kvar bara till 1970. 1966-1969 hade han varit kommunalråd i Uppsala och dit gick han tillbaka under åren 1971-1977. I riksdagen satt han 1974-1982. 1986 utnämndes han till landshövding i Uppsala län, och det fortsatte han att vara till 1990. Även som landshövding odlade han sitt gamla intresse för kultur, gjorde bland annat insatser för att bevara linnéminnena.

Dessutom var han en hängiven kooperatör, var bland annat ordförande i Kooperativa Förbundet.

Han var arbetargrabb, före politikervärvet typograf, men utnämndes 2007 med all rätt till filosofie hedersdoktor av Uppsala universitet.

Birgitta och jag brukar träffa Hasse och hans hustru bland annat på middagar i en liten krets av människor, de flesta av dem socialdemokrater men med en äldre kvinnlig präst som inte delar just våra politiska värderingar som initiativtagare – jag har tidigare skrivit om några av de här middagarna/sammankomsterna.

Vi i den här kretsen fick alla en personlig inbjudan till Hans Alséns, 90-årsdag (!) – födelsedagsmottagningen skulle hållas på hans gamla arbetsplats, Uppsala slott. Hans hade också gjort bekant, att han inte ville ha några presenter, och jag kan förstå honom: I den åldern behöver man inga fler kristallvaser. Men i kretsen av gamla partivänner, samtidigt personliga vänner, föddes ändå en idé om en gemensam gåva, som inte var avsedd något troféskåp utan tog sikte på Hasses känsla för kooperation och solidaritet. Så vi kom alla överens om att låta plantera träd i hans namn i Vi-skogen, och får jag döma efter mängden människor som samlades utanför Uppsala slott inför gratulationen, bör det ha blivit en hel skog.

Det blev en skön fest. Från en scen spelade en trio under ledning av Erik Lundberg gammaldags svängig musik, men musiken avbröts då och då av tal och sång, delvis unison sådan. Jag tänker inte berätta om vilka som var där – det kom, utöver partivänner, också borgerliga politiker – eller ens exakt vilka som gjorde det ena eller det andra. Fast en insats måste jag helt enkelt nämna: En av de stora i Uppsalas kulturliv, dirigenten Stefan Parkman, sjöng solo en egendiktad visa till Hans Alsén och fick oss övriga att sjunga med. Den här vistexten hyllade till och med Hasse som sosse, och det säger något om hans ställning i Uppsala, detta eftersom sångaren/visdiktaren själv kommer från en mer borgerlig miljö.

I går kväll var vi på årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Den här årliga tillställningen brukar inte ligga så här mot slutet av sommaren, men så vitt jag förstår ville den sittande men snart avgående landshövdingen, Peter Egardt, och hans fru, Lena, än en gång få anordna den här mycket trevliga middagen.

Hedersupplänningar har utsetts allt sedan 1991, då Anders Wall utsågs till sådan. Han hade min hustru till bordet och jag hans hustru Charlotte – vi hade, utan att detta är någon artighet, mycket trevligt tillsammans, men jag pratade förstås också en hel del med Maj Kinnander, särbo till Carl Gustaf von Ehrenheim på andra sidan bordet. På samtalshåll hade jag också Hans Dalborg, som jag känner sen min pendlartid och sedan från OD. Hans hustru Anna satt vid andra bordsändan.

Landshövdingens bordsdam var årets hedersupplänning Maria Strømme, en av de vackraste och mest begåvade (med doktorsgrad) och välklädda kvinnor jag har sett. Jag känner henne inte personligen, har tidigare inte mött henne, men jag hörde och skrev om hennes Sommar-program, när det sändes. Hennes manliga partner, Tomas Lindström, satt mitt emot henne, till höger om Charlotte Wall och till vänster om Lena Egardh.

En del av hedersupplänningarna, många av dem gamla, har, som Stig Strömholm, inte längre någon partner, men oftast är de inbjudna par: Lasse och Inger Åberg, Hans och Karin Alsén, Mattias Klum och Iris Alexandrov, Knut Knutsson och Charlotte Widenfeldt och Owe Thörnqvist och Berit Gullberg. Till det som är så roligt med de här middagarna hör att man – även vi som är gifta med hedersupplänningarna – lär känna människor från delar av samhällslivet, som man annars inte har så mycket kontakt med, också lär känna människor med andra erfarenheter och värderingar än ens egna, detta utan att för den skull hamna i debatter, än mindre gräl om ämnen som politik eller religion.

En del hedersupplänningar, utnämnda genom åren, några av dem mycket kända, har hunnit avlida, men den här överraskande tidiga middagen bidrog säkert till att en del av de utnämnda inte kunde delta: Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin, Hans Rosling, Håkan Nesser, Ulrika Knutsson, Niklas Zennström och Elsie Johansson. Elsie träffade Birgitta och jag vid Hans Alséns mottagning, och hon berättade då, att hon hade annat inbokat kvällen för hedersupplänningsmiddagen.

Vi som kom till den här middagen bjöds på plättorn med kantareller, torskrygg i hummersås med råstekta sockerärtor, ostbuffé från Skogsbackens mejeri utanför Enköping och hemkokt marmelad samt päron, päronkaka med mandel samt romgrädde och till slut kaffe och avec. Fast kaffet avstod Birgitta och jag från, eftersom vi skulle hinna med öregrundsbussen, självklart även avecen – vi drack för vår del genomgående alkoholfritt under hela middagen.

Det hölls naturligtvis tal av värden/landshövdingen, dagens nyutnämnda festföremål med flera. Bland de senare fanns Owe Thörnqvist, som sjöng. Är ni medvetna om att Owe, som fortfarande ger konserter, är 87 år? Han var fortfarande kvar, när vi var tvungna att gå.

I dag är vi åter i Öregrund. Det är varm augustisommar, och jag har suttit vid trädgårdsbordet under äppelträden, löst korsord och ätit ett par mogna äpplen.

Dagsutflykt som ändade med en bukett bondsyrener

Jag brukar samla ihop olika ärenden jag måste utföra i Uppsala och då och då göra en ärenderesa in till stan.

När det blev den här gången bestämdes av att jag lyckades få med mig fel rock när jag hade varit på kusinträff (på Birgittas sida) i lördags. Själv hanns jag upp på busstationen innan bussen till Öregrund hade avgått och anlände således rocklös till sommarvistet. Nå, ingen skada skedd till följd av detta; vi har haft sommarvärme.

Min egen rock fanns dock kvar hemma hos Kjell och Görel, värdparet till kusinträffen.

Så jag tog mejlkontakt med Kjell och aviserade så småningom mitt återtagande av rocken till tisdag efter lunch.

I förmiddags tog jag bussen till Uppsala och från busstationen taxi hem till Kjell, som väntade med rocken. Kunde också konstatera att vädret i Öregrund i morse var råkallt, medan det i Uppsala var full sommarvärme.

Sen fortsatte jag till vår lägenhet på Idrottsgatan, närmast för att jag och Birgitta här om kvällen såg en filmatisering av Laurie Lees ”Cider med Rosie”, en bok vi båda uppskattade, när vi läste den i början av 1970-talet. I bokhyllan hittade jag också samme författares ”Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon”, så jag tog med också den till Öregrund.

Sen gjorde jag övriga stadsärenden: var på banken och tog ut mer kontanter (jag är en obotlig kontantkund), lämnade in kemtvätt i Forumgallerian och gjorde genast av med en del av pengarna genom att köpa böcker i Lundeq i samma hus – det är Mors dag plus Annas födelsedag snart, och då kan ni förstå att jag inte kan berätta vad jag köpte.

Därefter var det dags att ta öregrundsbussen tillbaka till sommarvistet. Jag läste till att börja med Aftonbladet, men blev snart störd av en man som klev på bussen vid Gränby centrum. Han betedde sig som om han var otroligt berusad eller möjligen snarare drogad: verkade långa stunder prata i telefon utan att, vad jag kunde se, ha någon telefon, sökte kontakt med framför allt ensamma damer, gick omkring i bussen, stod i gången bredvid sin plats, klagade plötsligt över att han ine kände igen några och tydligen inte ens vägen till Alunda, dit han enligt biljettbeställningen var på väg. Hela resan till Alunda blev ett stycke absurd teater, detta utan att chauffören gjorde det minsta för att ingripa.

Väl hemma i vårt sommarhus möttes jag av Birgitta med en god middag, och på köksbordet stod en stor bukett blommande bondsyrener, årets första.

En långfredag som avslutades med polsk film

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Det kom ny snö över sommarlandet. Men det mesta har smält igen

Jag har inte hunnit skriva så mycket, men jag har varit upptagen av mycket – och dessutom satt jag i går som klistrad vid radion och, under kvällen, TVn. Bryssel hör, när det gäller bloggen, inte till det jag normalt bevakar, men tro för den skull inte, att jag inte följer eller berörd av händelserna där.

Nå, det här är blad ur min dagbok i övrigt:

I söndags packade jag resten av mina saker, de som skulle med till Öregrund över sommarhalvåret. Men hustrun fick åka ensam med all packningen – fast som hjälp med i- och sen urlastningen hade hon en duktig och trevlig taxichaufför.

Att jag inte kunde följa med i flyttbilen berodde på att jag hade lovat en SPF-förening att komma och tala om min och min familjs erfarenhet i andra världskrigets slutskede; rubriken för det här föredraget, som jag har hållit många gånger, är ”Flykten från Estland”. Innehållet är detsamma gång från gång, och jag brukar varje gång – så även den här – markera, att mitt hjärta ömmar också för dagens flyktingar.

Lokal för det här mötet var servicehuset Ramund på Dalgatan 3 på yttre Luthagen. Under min första studenttid i Uppsala bodde jag på Jumkilsgatan, inte så långt därifrån, men hela det här komplexet, där det också finns serviceboende för pensionärer, är av mycket senare datum.

Jag hälsades välkommen av Berthold Lindersten, som jag en gång i världen träffade som folkpartistisk kulturpolitiker av den verdandiliberala sorten – många andra verdandister, bland dem flera ordförande, blev socialdemokrater och anslöt sig också till det rent socialdemokratiska Laboremus, där jag var aktiv.

Till min glädje drog mitt föredrag absolut full lokal, och bland dem som innan mötet kom i gång kom och hälsade fanns en dam, vars föräldrar tydligen hade träffat mina föräldrar, när vår familj fortfartande bodde i Juniskär söder om Sundsvall. Jag behöver väl inte tillägga, att vi talade estniska med varann.

Och i samband med avtackningen av mig som föredragshållare kom det fram ytterligare en dam, som jag kände igen: Gunilla Stenkula, som jag var på stipendieresa i Norge med hösten 1956, som jag sen brevväxlade med och så småningom åter träffade: nu var vi båda studerande i Uppsala. (Och vi har sporadiskt träffats även efter det. Hon blev nämligen rektor i Uppsala.) Jag hade inte sett, att hon fanns i publiken, men jag kände förstås igen henne även efter alla dessa år. Hon ville ge mig ett blad med ett fotomontage, kopior av bilder hon tog under vår gemensamma resa i Norge.

Efter föredrag plus en kopp kaffe letade jag mig fram till en busshållplats och tog bussen ner till Stadshuset, ganska nära avgångshållplatsen för buss 811 till Öregrund. Det stod en buss inne, klar för avgång, så jag hann inte ens köpa Aftonbladet plus en varm korv till försenad lunch. Sen sov jag nästan hela vägen, ända fram till Östhammar.

Längs vägen ut mot Öregrund såg jag, att det låg snö kvar på skuggsidor och i skog, men den här märkliga vintervåren hade hunnit också ut mot roslagskusten.

Jag anlände i hygglig tid före middag, så på vägen hem, till vårt sommarhem, slank jag in på Coop Konsum för att handla Aftonbladet plus några nödvändiga saker till morgondagens frukost. En av de anställda, Jessica, hälsade mig välkommen och meddelade också, att hustrun redan var där, alltså i Konsum. Så jag letade reda på henne och vi kom överens om vem som skulle köpa vad, och sen skyndade hon sig hem för att påbörja middagslagningen. I kassan träffade jag sen Annica, en annan av våra mångåriga konsum- och öregrundsbekanta.

På tomten var det som överallt här på roslagskusten. Det mesta av snön hade smält, särskilt på den innergård våra vinkelställda, hopbyggda hus bildar, men det finns fortfarande delvis snötäckta partier på tomten.

I går kväll kom det nysnö, och vid läggdags var allt vitt, när man såg ut genom fönstret, men i morse hade praktiskt taget allt det här nyfallna smält igen, så jag hade inte behövt ta på mig lågskor i stället för de sedvanliga tofflorna, när jag gick ner till brevlådan vid grinden för att hämta upp dagens morgontidningar.

Inomhus var det varmt och skönt redan när jag anlände. Birgitta hade dragit upp elradiatorerna, när hon anlände, och det har ju faktiskt inte varit särskilt kallt.

I går var jag åter på Coop Konsum och träffade då även chefen, Leif, som med framgång driver den här Coop-butiken, som med hästlängder slår den lilla ICA-butiken nere i hamnen, som under en period för övrigt låg nere, eftersom den då hade gått i konkurs. Leif (och så hans anställda) är besjälade av att tillgodose kundernas uttalade önskemål, och det är att hoppas, att Coop låter honom och hans omdöme råda, när det gäller varuutbud och annat.

I tisdagens Dagens Nyheter hade jag under Dagens middag hittat recept på bakpotatis med lax- och sockerärtsröra, och eftersom det lät gott, gick jag till Coop Konsum för att inhandla de ingredienser jag inte redan hade, olivolja, sockerärter, dijonsenap och apelsin. På Coop handlade jag bakpotatis, varmrökt lax och ärtskott. Det enda jag inte hittade var salladslökar, men med Jessicas hjälp hittade jag något hyggligt snarlikt.

Det blev en riktigt god middag, kallt på skivad och ugnsbakt potatis.