Bygdedrama med viss ny aktualitet

När jag växte upp, var Margit Söderholms roman från 1943, ”Driver dagg faller regn”, en mycket läst bok. Som så många andra masspridda romaner filmades den, i det här fallet av Gustaf Edgren 1946 – tidsutdräkten tycks bero bara på att det första utkastet till filmmanus inte ansågs hålla måttet.

Också filmpubliken blev stor, och filmkritikerna var, med ett par undantag, bland dem Nils Beyer i Morgon-Tidningen (s), välvilliga, och i ett par avseenden kan man förstå att många föll för filmen: skådespelarprestationerna är utmärkta och de många naturscenerierna, de flesta från Järvsö-trakten i Hälsingland, betagande.

Handlingen, förlagd till ett lite obestämt artonhundratal då folkdräkter fortfarande var frekventa, är dock ganska melodramatisk. I centrum för den står storbonden Germund Germundssons (Sten Lindgren) vackra dotter Marit (Mai Zetterling). Enligt tidens sed spelar vid ett giftermål gårdarna en lika stor roll som kontrahenterna, och alltså är det tänkt – åtminstone av pappa Germund – att dottern ska gifta sig med Mats Eliasson (Ulf Palme) i grannbyn.

Germund, bitter över sitt eget öde – hans hustru övergav honom för en annan – vakar över den vackra dottern, som utmanar honom genom att olovandes gå på dans. Här är ett par dramatiska scener inlagda för att belysa hennes dygdiga sinne: Först får hon med våld avvisa den berusade fästmannen Mats, som närapå lyckas våldta henne. Sedan blir hon handgripligen antastad av ytterligare tre karlar, men då kommer spelmannen från dansen, Jon (Alf Kjellin) henne till hjälp, och de lyckas fly tillsammans.

Spelmannen inte bara spelar fiol på ett suggestivt sätt; han är också vacker. I filmen har Alf Kjellin försetts med en så svart peruk, att fyrtiotalets filmpublik genast associerade till ett då frekvent begrepp, ”tattare”. För att göra den här kärlekshistorien acceptabel – Marit förälskar sig nämligen i Jon – framställs han som ett dygdemönster. Han inte bara försvarar henne mot andra mer slemma män; han nöjer sig själv väldigt länge bara med kyssar.

Fadern, själv bränd av att hans egen hustru lät sin åtrå segra över konventionen, blir fullständigt galen, när han förstår att också dottern låter sig styras av sina känslor. I ett bärande avsnitt i filmen bådar han upp traktens bönder, som i drev med gevär, som vid en älgjakt, jagar Jon (som till slut undkommer genom att gömma sig bakom ett klippblock i forsen). Jag slås, när jag i dag ser filmen, av hur (på nytt) aktuell den är i meningen att det också i dagens Sverige finns fäder som är beredda att utföra så kallade hedersmord, till och med på sin egen avkomma.

Jon fördrivs, och för att freda honom verkar Marit ge sig för påtryckningarna: två gårdar rustar för bröllop. Det hinner gå så långt att Mats och Marit står i kyrkan inför prästen. Men när Mats har sagt sitt ja, säger hon, efter en förtvivlans väntan, till slut nej och rusar ut ur kyrkan, hittar där ute en häst och rider i brudklänning därifrån. Brudslöjan fastnar i en nedhängande trädgren.

Och där ute, en bra bit bort, väntar Jon på henne.

Det älskande unga paret flyr tillsammans till en fäbodliknande gård och håller sig undan där länge, tills det blir bistrare väderlek. Sedan får de härbärge hos Jons spelmanskamrat i dennes skraltiga kåk.

Under tiden har faktum etablerats, men Germund kan förstås inte förlåta, tar också för egen del till flaskan.

Den som först, åtminstone halvvägs, acepterar faktum är Elin, detta kanske för att hon själv har åtrått Germund, som hennes syster en gång rymde från. Elin erbjuder Marit sin gård, Olsgården, men Marit är principfast: Om någon ska ha gården, är det Jon, och till slut går Elin med på det.

Styvnackat kvar på barrikaden står fortfarande pappa Germund. Men så en dag händer det något som får honom att ändra sig. I samband med laxfiske i älven faller Jon i vattnet och dras med i den allt stridare strömmen. Då springer den simkunnige – simkonsten var inte särskilt utbredd på den tiden – Germund nerför stranden, tar sig ut i forsen och räddar Jon. Och väl uppe på stranden finner de varann och talar ut. Jon är accepterad av svärfadern: är nu sedd både som hederlig karl och som en välkommen svärson.

Och genom allt detta löper inte bara fiollåtarna utan också föreställningarna om fiolens magi, med brutna och lagade fioler och till slut även prästens erkännade av att fiolen inte är ett djävulens redskap.

Alla folks frihet, hela världens fred

I spåren av mitt referat av mitt eget inlägg i Uppsala arbetarekommuns diskussion om förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram fick jag här några, faktiskt oväntade, kommentarer på en punkt, den som handlar om innebörden av en förändring av en klassisk paroll: Carl Lindhagens berömda Första maj-paroll ”Alla folks frihet, hela världens fred” har nu blivit något helt annat: ”Alla människors frihet, hela världens fred”.

Låt mig därför citera bärande delar i den text som i 1990 års socialdemokratiska partiprogram ligger under rubriken ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Avsnittets övergripande inledningsmening – den enda – lyder: ”Längtan efter fred och frihet, framsteg och social rättvisa är gemensam för alla folk.”

På denna mening följer det textavsnitt som har intresse i just det här sammanhanget och som har underrubriken ”Nationernas självbestämmande och folkens frigörelse”.

Inledningsmeningen där lyder: ”En värld av fred och framsteg förutsätter nationernas självbestämmande och folkens frigörelse.”

En bärande formulering lite längre ner i texten är följande: ”Socialdemokratin stöder därför folkens kamp för demokratiskt självbestämmande och hävdar de små nationernas rätt till oberoende gentemot stormakterna. Det internationella samarbete som i dagens värld är en bjudande nödvändighet måste, med beaktande av det ökande internationella beroendet, vila på varje nations självbestämmanderätt.”

De verkligt bärande elementen i den diskussion som nu har utbrutit med anledning av förslaget till nytt partiprogram finns dock i följande två stycken:

”Nationsgränser är resultat av historiska omständigheter, däribland erövringskrig, kolonialism och stormakters expansion. Samtliga länder är inte enhetliga nationalstater. I vissa fall delar gränserna ett folk med gemensamt språk och gemensam kultur. I andra fall finns inom ramen för samma nation två eller flera folk. I många länder lever, vid sidan av det dominerande folket, språkliga minoriteter. Den historiska erfarenheten visar, att det är möjligt för människor med olika språk och kultur, av olika ras och tro. att i fred och samarbete leva i samma land.

Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till språklig och kulturell identitet. Också i dag finns det människor, som förtrycks på grund av språk, kultur, ras, tro eller politisk uppfattning. Motsättningar, grundade på sådana faktorer, är i själva verket en av de huvudsakliga orsakerna till framtidens mellanfolkliga konflikter. Sådana konflikter bör lösas fredligt och i en anda av ömsesidig respekt och mellanfolkligt samarbete. Inget folk har rätt att undertrycka något annat. Ingen får förföljas eller diskrimineras på grund av ras, tro eller politisk uppfattning.”

Socialodemokrater som blundar för den här dimensionen av mänsklig kultur riskerar nog att få partibeteckningen (s) läst som ”struts”.

Ett partipogram i vardande

I går kväll var jag och Birgitta på arbetarekommunens möte. Vi brukar vara trägna gäster, även om vi inte är ombud för vår förening. I höst har det dock blivit dåligt med besök; vi har haft våra fysiska krämpor att tänka på.

En av frågorna på dagordningen var ett remissvar på förslaget till nytt partiprogram, ett ämne som intresserar mig i egenskap av mångårig huvudsekreterare i programkommissionen och ansvarig för två av partiets sammanlagt ganska få program, i mitt fall de från 1975 och 1990.

På arbetarekommunens möte yttrade jag mig också, kort, om förslaget till nytt partiprogram. Jag har naturligtvis fler synpunkter på programförslaget, men det jag i mitt korta anförande tog upp var följande:

Jag underströk något, som redan fanns i förslaget till remissvar, nämligen att miljöfrågorna, politikens gröna dimension, behöver betonas ännu mer, särskilt i programmets inledning.

Jag kritiserade programtexten för mångordighet och ordval som mer hör hemma i vetenskapliga uppsatser än i programtext.

Jag fann att det här programförslaget, bättre än närmast föregående partiprogram, tar upp frågor om klass, men att programtextens många nya fokuseringar på företag och företagare samtidigt gör analysen på den här centrala punkten vag och ambivalent, detta i en tid då löntagarnas villkor systematiskt försvagas, då antalet arbetslösa, korttidsanställda och anställda med osäker anställning ökar och då också bärande delar av två stora grupper, som får egna skrivningar i partiprogrammet, kvinnorna och invandrarna/flyktingarna, delar levnadsvillkor med den traditionellt manliga arbetarklassen.

Slutligen reagerade jag mot att Carl Lindhagens fina gamla förstamajparoll, på min tid införd i partiprogrammet, har förvanskats. Nu lyder den första mellanrubriken under VÅR POLITIK ”Alla människors frihet, hela världens fred”, men i Lindhagens orginalformulering sa den någonting annat: ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Det här handlar om en ganska stor betydelseförskjutning. Den nya formuleringen är ett uttryck för den individsjuka som sätter sin prägel också på andra delar av programförslaget.

I värsta fall också något mer: Begrepp som ”folk” och ”nation” är uppenbart pestsmittade i vår EUforiska tid. För egen del påminde jag arbetarekommunen om att det europeiska bygget i dag befinner sig i en djup kris, inte bara i fråga om den gemensamma valutan. De rapporter vi aktualiter läser i tidningarna om självständighetssträvandena i minst två regioner i Spanien och dessutom i Skottland påminner oss om att de skrivningar – bland dem Lindhagens klassiska paroll – som på min tid fanns i partiprogrammet (och som bland annat syftade på självständighetssträvandena i till exempel mitt gamla hemland, Estland) fortfarande är högst relevanta.

En strimma av ljus

I religiös mening betyder inte advent något för mig. Jag är inte troende.

Ändå ger adventsljusen en strimma av hopp i det kompakta vintermörkret. I den stora granen på gården utanför lyser det nu om kvällarna en ljusslinga, och barnbarnen har gjort en snölykta i snön som ligger på gräsmattan.

Inför den första adventsöndagen, hade vi fått hjälp av Kerstin att få upp både en adventlykta och en uppsalalykta – en lykta med fyra karaktäristiska uppsalabyggnader i svart silhuett mot röd botten – uppsatta i ett par av fönstren, och i går kväll tändes det första adventsljuset vid middagen inne i det rum där hon just nu bor; senare tände Birgitta ett adventsljus i vårt vardagsrum. Runt omkring i lägenheten kommer det snart att slå ut hyacinter. Och inne i barnbarnens rum hänger två paketadvetskalendrar, den ena av dem en gång i världen gjord av Birgitta åt Kerstin, när hon var liten.

Själv har jag köpt var sitt exemplar av TVs julkalender åt barnbarnen.

Både Kerstin och Birgitta har bakat pepparkakor, Kerstin också lussebullar. Men sånt får inte en diabetiker som jag äta, även om jag tycker att det luktar gott.

En glänsande jubileums-Caprice

När vi i lördags tog oss in motströms i universitetshuset, mötte vi bland dem som hade sett den första föreställningen en ström av glada och entusiastiska människor, som prisade jubileumscapricen – det var 50 år sedan capricerna startade – och rent av sa att det här var den bästa de hade varit med om.

Sådant kan diskuteras; jag har för egen del bara varit på de capricer som har getts under senare år, och jag har hört talas om några tidigare höjdare. Men jag håller med om att det var en glänsande föreställning.

Capricerna skiljer sig ju från vanliga OD-konserter – jag har varit på många sådana också – genom inlånet av gästartister från andra genrer, större musikalisk blandning och ett mer scenshowaktigt tilltal. Men innan vi kommer dit något om det mer traditionella materialet, i det här fallet körmaterialet.

Skulle jag göra en liten anmärkning mot den här jubileumscapricen, skulle det vara att det kanske blev just aningen för lite av det som ändå är ODs själ och röst, sånger för manskör. Men visst fanns där också sådana nummer, som Jaroslav Krickas ”On a Day Like Today” (dock med nyskriven text), ”Soldatkören” ur Charles Gounods ”Faust” och så Ture Nermans och Lillebror Söderlunds ”Den vackraste visan” i arrangemang av OD-nestorn Robert Sund. Det arrangemanget har Robert stor heder av – jag kan bedöma det, eftersom jag kan en del både om Nerman och om Söderlund – så jag hoppas att han tar åt sig av berömmet; jag vet att han ibland brukar titta in på min blogg.

Repertoarmässigt näraliggande var dock Elin Rombos sångnummer tillsammans med kören, till exempel den fantastiske Anders Hillborgs tonsättning av Gunnar Ekelöfs ”O dessa ögon” och arian ”É stranno” ur Guiseppe Verdis ”La traviata”.

Hon var också lysande i numren ur ”Jesus Christ Super Star”, som avslutade första akten och där hon, utöver av kören, assisterades också av Ola Salo och Henrik Dorsin. Den här trion återkom också, med överrasaknde goda prestationer från de båda herrarnas sida, i några nummer ur Giuseppe Verdis ”La traviata”.

Ola Salo har både röstresurser och scenisk dragningskraft, och han visade detta i till exempel ett par Queen-låtar i avslutningen. Sprängde lite gränser gjorde han också, både genom att ge sig in i operavärlden och genom att sjunga ”Jazzgossen”. Fast själv fångades jag ännu mer av den nästan magiskt fina version han gjorde av sin och The Arks schlagernummer ”The Worrying Kind”.

Henrik Dorsin, hemlig gäst för inte alls länge sedan, återkom och visade att han hade fått blodad tand, allt från den lite speciella versionen av säkerhetsmeddelandet till publiken i universitetsaulan till den faktiskt ganska tonsäkra Cornelis Vreeswijk-imitationen.

Slutligen några rosor dels till Trio X, dels till Folke Alin, men framför allt till ODs dirigent, den fantastiska Cecilia Rydinger Alin.

Efter konserten samlades delar av den upprymda publiken plus OD-folket för transport upp till slottet. Där väntade Stor-OD med middag: förrätten, lax- och göspaté med löjromsdressing samt syrad gurka med dill plus västerbottenbröd och öl och snaps var bäst. Men under den här middagen bjuds gästerna också på mycket annat och får även själva bidra med sång – ett suveränt gruppnummer från scenutrymmet med flera mikrofoner var också ett suveränt bevis på att den musik som i dag hörs i den här typen av musikkretsar har förändrats mycket. Och så underhölls vi, från en talarstol alldeles nära oss, av den oförliknelige Hans Dalborg.

Fast innan dansen började, gick de gamle hem, tog taxi genom ett vintrigt Uppsala för att vara mer exakt. Birgitta och jag orkar inte längre festa och dansa efter klockan 01.00.

Melodikrysset nummer 48 2012

Vi går in i advent, men det var väl inte precis adventsstjärnor Peps Persson sjöng om i dag. ”Stjärnan i mitt liv” heter låten som skulle leda oss till hans eget namn.

Och inte är det dags för lussebullar än heller. Detta apropå att vi fick höra ”Bullfest”, den som börjar ”Klappa takten alla bagarbarn, bullfest, bullfest hela dan”. Här skulle vi svara på den oändligt svåra frågan vad som behövs för att man ska få till det visan handlade om. Nåja, det skulle ju ha kunnat vara deg, men ledbokstäverna pekade mot ugn.

Därmed är vi inne på temat barn och det näraliggande ämnet barnvisor.

Den normalt ganska lättigenkännbara ”Lilla snigel, akta dig” spelades i dag i ett tempo som gjorde den svåruppfattad för oss som är vana vid mer traditionella varianter.

Jag är också ganska hemma på filmatiseringarna av Astrid Lindgrens ”Pippi Långsrump”, men dagens visa därifrån, framförd av Annika (Maria Persson), ”Mors lilla lathund”, hör väl inte till de mest kända lindgrenanknutna visorna. Men den som kan texten – ”fast vet du vad, inte just idag, jag gör det helst en annan dag” – vet förstås att Annika just den här dagen helst är passiv.

Sten Axelssons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?” från 1932 är ju ingen barnvisa, men många av oss förknippar den nog i dag med en fin film med ett par små pojkar i ett par av huvudrollerna. Den brukar visas på julafton.

Den här filmen är i dag redan en klassiker.

Klassisk musik förekommer inte alltid i Melodikrysset, men i dag hade Anders Eldeman fått in ”Finlandia”, ett av Jean Sibelius’ paradnummer, bland frågorna.

Och som vanligt var kasten tvära i krysset.

Själv lyssnar jag både på klassisk musik och på schlager, men jag ska bekänna att ”Are You Leaving” med Erik Hassle hittils hade undgått mig.

Inte så att jag älskar allt i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest heller, men jag brukar lyssna och se mig igenom de här tävlingarna.

Så visst känner jag igen bröderna Olsen och deras vinnande bidrag både hemma i Danmark, ”Smuk som et stjerneskud”, och i europafinaloen, internatuionellt känt som ”Fly On the Wings of Love”.

Hygglig schlager är det, som på sin tid Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Från fordom stammar också Noël Cowards ”Still Loving You”, även om vi i dag fick höra den med Dinah Washington.

Själv är jag i min personliga smak inte låst vid låtar från någon speciell tidsepok, även om det finns genrer som jag inte är så förtjust i.

Lisa Nilsson, i dag i ”I samma andetag”, lyssnar jag till exempel gärna på.

Men jag gillar också Traveling Wilburys, som ligger lite längre tillbaka i tiden. I dag skulle vi, via deras ”Handle With Care”, komma fram till namnet på en av gruppmedlemmarna, Roy Orbison.

Och jag tyckte inte att ”Still Loving You” med tyska Scorpions lät dumt heller.

Och för att även avslutningsvis illustrera bredden på min personliga musiksmak: I eftermiddag ska jag gå på ODs Caprice här i Uppsala. Det musikevenemanget kommer jag att berätta om senare.

Sverigedemokraterna – också ett antietablissemangsparti

Mitt i alla feta skandaler går det fortsatt uppåt för Sverigedemokraterna. I Ipsos’ mätning för Dagens Nyheter (30 november 2012) – den baseras på 2.095 telefonintervjuer och gjordes under perioden 8-27 november – går Sverigedemokraterna upp med + 0,3 procent och blir därmed, med sammanlagt 8,9 procent, tredje största parti.

Den lilla ökningen befinner sig i och för sig inom felmarginalen, men det intressantaste med SDs stöd är att partiet, trots stormen i media, inte backar.

Det här kan vara värt lite eftertanke.

De skandaler som har lyfts fram i media – rasistiska uttalanden, järnrör med mera – är verkliga, men om man stirrar bara på dem blir man, tror jag, blind.

Likt en gång i världen nazisterna i mellankrigstidens Tyskland – märk nu att jag därmed inte vill säga att SD är ett nazistiskt parti – har SDs anhängare en tendens att söka syndabockar för uppenbart existerande problem i samhället. En intressant social eller strukturell likhet mellan SD och tjugo- och trettiotalens bruna rörelser, detta fortfarade sagt utan att jag sätter likhetstecken mellan dem, är att de drar och drog till sig utsatt och hotad arbetarklass plus marginaliserade och otrygga småborgare av olika schatteringar.

Jag håller inte med miljöpartisten Maria Ferm i allt det hon skriver i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i dag (30 november 2012), ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, men hon gör åtminstone en mycket träffsäker iakttagelse: Det många människor allför förenklat skyller på invandringen är ”otrygghet, arbetslöshet och försämringar av välfärd och trygghetssystem. Och vi riskerar att missa det utanförskap vissa känner som är grunden för kritiken mot ’etablissemanget’.”

Maria Ferms klarsyn tror jag kommer sig av att hon själv kommer från en i dessa sammanhang välkänd kommun, skånska Vellinge.

Många av de människor som i dag röstar på SD har tidigare röstat på Socialdemokraterna eller kommer från familjer som brukade rösta (s), i den mån de röstade.

I deras miljöer handlade det inte så mycket om teoretiska insikter i av marxismen präglad ideologi som om klasskänsla, ofta en ganska oreflekterad sådan. Det här tog sig bland annat uttrycket – Kjell Eriksson skriver insiktsfullt om det här beteendet i sin senaste bok, ”Simma i mörker”; han är uppvuxen i en av Uppsalas arbetarstadsdelar – att nästan alla just av ett slags klasskänsla röstade (s).

Också jag är uppvuxen i en genuin arbetarmiljö, där de allra flesta – fabriksarbetare, byggnadsjobbare och andra – nästan självklart röstade på (s). I det låg en tilltro till att socialdemokraterna var deras politiska ombud i de valda församlingarna men också något annat, som kanske inte är så självklart för tillräckligt många av dagens ledande socialdemokrater: ryggmärkskänslan man sorterade andra efter, främst ”vi här nere, ni däruppe”.

Men märk att bedömningen av dem däruppe nyanserades av två skäl:

I de politiskt beslutande församlingarna och i arbetarekommunernas styrelser satt det mängder av människor, som hade samma sociala ursprung och samma arbetslivserfarenheter som väljarna. Också i det Uppsala jag kom till som student hade många av de ledande (s)-politikerna en bakgrund i Metall, Byggnads eller Kommunal. Attityden mot oss som var akademiker var samtidigt öppen och välkomnande – många av oss fick förtroendeuppdrag – men det var på den tiden en självklrhet, också för (s)-studenterna i Laboremus, att socialdemokratin var just en arbetarrörelse.

Den tidens socialdemokrati kunde dessutom leverera allt det där som också samhällets mindre kapabla behövde: jobb, anständiga bostäder till rimligt pris, gratis (och allt mindre segregeade) skolor även till deras barn, hälsovård, social trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Varför i helvete skulle man rösta på något annat parti än det som stod för allt detta?

En utvikning, en upplevelse från mitt förflutna: SSU-ombudsmannen tog mig en gång i början av 1960-talet med till en ungdomsgård i en av de proletära delarna av Uppsala. Jag visade en film om och talade själv om apartheid i Sydafrika. Efteråt kom det en yngling ur publiken och satte sig bredvid mig och frågade: ”Är du sosse?” När jag hade svarat ja, tillade han: ”Det var tur det. Annars hade du åkt på stryk.” Det här handlade knappast om Sydafrika utan om att jag inte upplevdes som en av dom.

Men tillbaka till Sverigedemokaterna.

Ska socialdemokratin tillbaka till sin forna styrka, måste partiet också vinna tillbaka en del av de vilsegångna själar, som i dag, i val och i opinionsundersökningar, ger sin röst till Sverigedemokraterna.

Det här kan självfallet inte ske till priset av att gå främlinmgsfientligheten till mötes.

Men det räcker heller inte med att, med aldrig så goda argument, bekämpa främlingsfientligheten.

Det måste till mycket mer.

De allt flera som känner otrygghet och utanförskap och som själva inte är kapabla att nå en tryggare tillvaro, måste känna att det finns en politisk kraft som står på deras sida och garanterar jobb och social trygghet.

Då säger någon genast att detta är lättare sagt än gjort i dagens gränslösa och liberaliserade värld.

Och då svarar jag, att det kanske är just den vi ska ta itu med: sätta gränser för liberalismen.

Beredskapsfilm av Hasse Ekman

Hasse Ekman fick ett mycket positivt mottagande av sin andra film, ”Första divisionen” (1941) – den blev hans genombrott som regissör. Recensenterna var med något undantag mycket välvilliga, och jag kan tänka mig att den i en mycket osäker beredskapstid drog folk till biograferna.

”Första divisionen” ingöt hopp: den visade att den svenska beredskapen var god och det svenska flygvapnet slagkraftigt. Filmens flygscener, inspelade bland annat på F 6 i Karlsborg, är på många sätt magnifika, inspelade som de är i samverkan med flygvapnet, och scenerna med precisionsbombning ingöt säkert mod hos både värnpliktiga och civilister i dåtidens av väpnade fiender kringgärdade Beredskapssverige.

Handlingen – manus har skrivits av Hasse Ekman tillsammans med flygexperten och skribenten Alvar Zacke – är inte lika fokuserad. Det senare är ett medvetet val. Filmen handlar alltså om en division; särskilt riktas Hilomer Ekdahls kamera dock mot tre män, som plikt och flygkunnande har fört samman i denna orostid.

Rollen som chefen för hela flottiljen, överste Magnus Ståhlbeg, spelas av en nestor inom svensk film, Lars Hanson.

Till flottiljen anländer den unge fänriken Gunnar Bråde (Hasse Ekman). Brådes far var kamrat i flyget med översten men omkom i samband med en kollission med denne, vilket redan i filmens inledning anger tonen i den: militär flygning är ingen riskfri sysselsättning. Gunnar Bråde har störtat själv och tillbringat den senaste tiden på sjukhus.

Bråde får som närmaste chef, divisionschef, kapten Krister Hansson (Gunnar Sjöberg). Hanssons problem blir, ganska snart i filmhandlingen, att hans fästmö, Mona Falkstedt (Irma Christensson), som han är i färd med att gifta sig med och skaffa barn med, hotar lämna honom, om han inte lämnar sitt jobb i det farliga flyget. Den här delen av handlingen får dock mot slutet av filmen ett lyckligt slut.

Det tredje flygaren vars öde skildras är löjtnant Ruger Sperling (Stig Järrel). Han är en riktig stridis för vilken flygningen betyder allt – och så upptäcks det vid en läkarkontroll att han håller på att förlora synen på ena ögat.

En operation räddar hans syn, och när han med återställd syn återvänder till kamraterna på flygförbandet, vill han naturligtvis visa upp att han nu är fit for fight igen, så han erbjuder sig att i samband med en vakans flyga tillsammans med Bråde vid en nattövning. Planet får ytterligare svårigheter på grund av dimma och brusten radiokontakt, och trots försök att vägleda planet med hjälp av strålkastare havererar detta, och båda omkommer.

Det här är spännande, så också avsnittet där Bråde under en övning i att fälla bomber får en bomb i propellern och tvingas lämna planet i fallskärm – varefter han landar mitt i målområdet, där nya bomber fälls, eftersom de i planen som kommer i anfallsvågorna därefter inte har sett vad som har hänt.

Annat är betydligt tristare, till exempel de många interiörerna från officersmässen, där det både dricks och hålls tomma tal.

Men i samband med drickandet där sjungs det också. Bland annat får vi höra en sång som senare förekom också i filmatiseringen (Arne Mattson, 1954) av Peder Sjögrens roman om finska vinterkrigt ”Kärlekens bröd” (1945, återutgiven i serien FiBs folkböcker 1954).

Kavaljersvisa från Värmland

Text delvis av Sten Selander

I ”Första divisionen” sjungs den av Gunnar Sjöberg

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 14 2012:

”Jag hade ju kunnat gå för det är nära, men jag har ont i en arm”

Eskilstuna-Kuriren

”Få väljer använda kondomer”

Rubrik i Tvärsnytt.SVT

En barnbok lämplig för Sverigedemokrater

”Denna bok tillägnas alla djur på vår jord, vilken färg och fason de än har”, lyder mottot för Max Velthuijs’ bilderbok ”Grodan och främlingen” (En bok för alla, 2012, tidigare utgiven av Berghs förlag 1993). Översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, från engelska antar jag, eftersom originalets titel anges på engelska. Men Velthuijs, som nu är död, var holländare, så bokens originaltitel är ”Kikker en de vreemdeling”, 1993.

Storyn är enkel och, om man ser till dess syfte, att mota främlingsfientlighet, inte alls skruvad: En dag kommer det en främling, en råtta, och bosätter sig i skogsbrynet. Han bor i tält och lagar sin mat i en gryta över en öppen eld. Den här Råttan – djuren kallas efter vad de är – väcker Grisens undran och misstro, och han får också Ankan med sig i sin misstänksamhet. Råttan är smutsig och brukar stjäla, hävdar Grisen; ”det vet väl alla”.

Men Grodan tror inte riktigt på det där, så han smyger sig fram och kollar Råttan. När Grisen säger att råttor är lata, ser han med egna ögon, att Råttan är duktig: sågar till bräder och snickrar ett bord och en soffa av dem.

Grodan bekantar sig med Råttan och blir rent av imponerad, när han får höra, att Råttan kan tala tre språk och läsa och skriva.

Men Grisen har sina fördomar kvar – han säger att Råttan inte har någon rätt att bo i deras skog. Mot Grisens insinuationer framhåller Råttan, att han inte har stulit träet – det har han hittat i skogen, som tillhör alla.

Grisen klagar då hos Haren: Råttan måste bort, eftersom han stjäl trä och är fräck. Men Haren är av en mer eftersinnande typ och säger: ”Han kanske inte är som vi, men han gör inget orätt, och skogen tillhör oss alla.”

Grisen framhärdar i sina fördomar, men så en dag råkar han ut för något förskräckligt: Han slarvar med elden när han lagar mat, och snart står hans hus i lågor,

Griser springer sin väg, men till hans hjälp kommer Råttan, som är en resolut typ: Från floden hämtar han hink efter hink med vatten, och till slut lyckas han släcka elden. Och inte nog med det: Händig som han är, reparerar han Grisens ganska illa tilltygade hus.

Lite senare räddar han också Haren från att drunkna, och över huvud taget är han alltid beredd att hjälpa till, när någon annan råkar illa ut.

Nu blir han vän med alla i skogen, hittar ofta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Och då svänger opinionen rejält – alla tycker att Råttan ska stanna i deras skog.

Men en dag har Råttan packat ihop sina tillhörigheter, och för sin vän Grodan, som har kommit för att hälsa på, förklarar han, att det är dags att dra vidare, till Amerika.

Och nu tar inte bara Grodan utan också Haren och Grisen och Ankan med tårar i ögonen adjö av Råttan, som i alla fall lovar, att han kanske ska komma tillbaka nån gång.

Efter sig lämnade han sin soffa, och på den satt ofta hans fyra vänner och berättade för varann om sina minnen av Råttan.