På jullunch med gamla arbetskamrater

12 december 2011 22:10 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Om man har gått i pension från en tjänst på Socialdemokratiska partistyreslen, inbjuds man årligen till att äta jullunch på sin gamla arbetsplats, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68 i Stockholm. Det är ju ett kriterium som är svårt att vantolka, men det betyder naturligtvis att en del personer som har arbetat mycket länge på Socialdemokraternas partihögkvarter inte blir bjudna, eftersom de inte var kvar där just till pensionen. Men det är förstås kul för oss s-pensionärer att åter få träffa en del av de arbetskamrater man länge har fått arbeta ihop med.

Ja, ihop och ihop. Jag pratade förstås själv ganska mycket med till exempel Lisbeth Sundström, som arbetade som sekreterare på Aktuellt i politiken (s), under en stor del av den period då jag var dess chefredaktör. Men flertalet andra, till exempel Conny Fredriksson som satt till höger om mig, fanns på andra avdelningar – han jobbade på internationella avdelningen.

När jag anlände, en smula före utsatt tid, pratade jag med damerna i växeln/receptionen, som jag känner sedan gammalt. De kunde på min förfrågan berätta att det annars nästan inte finns kvar några personer på 68an, som arbetade där redan under min tid. Jo, bland värdarna fanns i alla fall partikassören, Tommy Ohlström.

Partisekreteraren, Carin Jämtin, har jag i och för sig också träffat förut, men hon var inte anställd på partikontoret på min tid. Carin tog efter lunchen i alla fall med mig och några andra som var intresserade till kontorsdelen på andra våningen, där numera hela partiexpeditionen är inrymd. Detta har man klarat genom att flytta över en del funktioner till riksdagsgruppen och genom att bygga om kontorslokalerna på tvåan till kontorslandskap med bås och arbetsplatser som i princip består av skrivbord och stol.

För mig, som har haft eget rum, rättare sagt två olika rum på den här våningen – jag arbetade där närmast under partisekreteraren, mot slutet med bland annat min IB-utredning – känns det här oerhört ovant. Jag är en fakta- och papperssamlare av stora mått, och jag behöver kunna stänga dörren om mig, när jag arbetar med komplicerade uppgifter som att skriva boken om IB (och spela upp alla intervjubanden!) eller att skriva partiprogram.

På mitt rum förde jag, med stängd dörr, förstås också många förtroliga telefonsamtal eller tog emot besök – några av mina IB-intervjuer är till exempel genomförda på det viset.

Partiexpeditionens gamla Branting-byst såg jag längst inne i korridoren, men vart den stora, tunga Wigforss-byst jag hade i mitt dåvarande arbetsrum har tagit vägen visste ingen.

Men det var kul också att vara där igen. Med både Carin och en ny medarbetare, som sköter de nordiska kontakterna – ett av mina gamla värv – förde jag ett intressant samtal om nordiskt samarbete och om hur mycket likasinnade partier i dessa grannländer faktiskt kan lära av varann.

Besök av en skröplig lillbrorsa

11 december 2011 15:41 | Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | 13 kommentarer

Min estlandsfödda familj håller på grund av frånfälle efter frånfälle på att bli ganska liten här i Sverige. Kvar från min ursprungliga kärnfamilj finns nu egentligen bara min lillebror Mikko, född den 1 april 1944 i Riihimäki i Finland.

Ja, lillebror och lillebror – han är pensionär han också.

Han bor egentligen inte så vansinnigt långt ifrån mig, dock i Skutskär som är mer vänt mot Gävle än mot Uppsala, så framför allt efter det att vår mellanbror Matti dog, har vi inte setts så ofta. Matti var en sammanbindande länk, eftersom han och Mikko ofta var ute och fiskade tillsammans, medan jag aldrig har delat deras intresse för fiske.

Men det som också har lagt hinder i vägen är att jag och Birgitta saknar inte bara bil utan också körkort. Tidigare har Mikko kommit till Uppsala eller Öregrund, alltid i bil, men nu har han drabbats av fysiska krämpor som gör det omöjligt för honom att själv köra bil. Den räddande ängel, som i dag äntligen möjliggjorde en återförening, heter Eva Wikman; hon är sedan ett antal år tillbaka Mikkos särbo – de hade en romans i ungdomsåren, bildade sedan familj på ömse håll men har på gamla dar hittat varann igen.

Sånt händer. Och eftersom hon inte har drabbats av de skröpligheter Mikko har drabbats av, kan hon alltså bland annat frakta honom i bil.

De har tillsammans gjort resor till till exempel mitt gamla hemland Estland, så jag passade naturligtvis på att visa dem, framför allt Mikko, den bok om vår estniska hemby Juminda jag fick tidigare i höst från släktingar i Estland. Det visade sig då, att Mikko har några av de fotografier, som finns återgivna i boken – det är nämligen han som har fått ärva vår bror Mattis fotosamling.

Jag lagade mat – persikokyckling efter ett recept från Azerbajzjan och till det råris – och sen satt vi en stund och småpratade, drack kaffe och åt av Birgittas hembakta kakor. Vi var också överens om att vi måste ordna fler såna här träffar.

Last chorus: Sören Thunell

10 december 2011 19:24 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har känt, varit vän, under en period arbetskamrat på socialdemokratiska partistyrelsen med Sören Thunell. Birgitta och jag har bott över hos Sören och Gerd, när han var generalkonsul på Åland, och vi har på olika sätt hållit kontakt genom åren, och det har, som jag skrev i ett Last chorus över Gerd i samband med hennes begravning i början av 2008, alltid varit så mellan oss att vi, även när vi har varit åtskilda någon tid, liksom bara har återupptagit samtalet där det sist slutade.

För något år sedan såg vi, när vi tittade på ”Allsång på Skansen”, föga förvånande den förra Skansen-chefen Anna-Greta Leijon, sen ungdomsåren vän till oss båda, på en av ”uppvisningsplatserna” längst fram i publikhavet, men till vår stora förvåning såg vi Sören Thunell vid hennes sida. De här båda har naturligtvis känt varann länge genom politiken men för den skull inte varit nära vänner, så vad var det här? Birgitta slog genast huvudet på spiken och jag fick lite senare saken bekräftad i telefon av Sören: Jo, han och Anna-Greta hade hittat varann och levde i ett slags lite ambulerande särboförhållande.

Den som ringde oss och berättade, att Sören var mycket sjuk, intagen på sjukhus för långt gången cancer med metastaser, var Anna-Greta. Jag fick Sörens mobilnummer på sjukhuset och ringde honom senare samma dag. Det blev ett varmt men ändå rätt kort samtal – jag märkte efter ett slag, att han ganska fort blev trött.

Det blev vårt sista samtal, för sen gick det nästan osannolikt fort. Anna-Greta ringde oss, alldeles förtvivlad, och berättade gråtande att Sören var död.

Sören, född den 31 maj 1939, således ett par år yngre än jag, dog den 23 november 2011. Jag hade gärna unnat min gamle kompis ett längre liv, rent av ett liv med återvunnen lycka tillsammans med vår gamla vän Anna-Greta Leijon.

Sören, en grabb från arbetarsamhället Kolsva i Västmanland – han släppte aldrig riktigt dialekten därifrån – tog visserligen realexamen, men han tappade heller aldrig sin klasstillhörighet utan förblev rörelsemänniska och arbetarintellektuell.

Sitt första jobb inom arbetarrörelsen fick han som SSU-ombudsman här i Uppsala. Samtidigt – vi talar om tidigt sextiotal – fanns här i Uppsala en Laboremus-ordförande, son till estniska flyktingar men uppvuxen i en inte så annorlunda arbetarmiljö utanför Sundsvall. Medlemsantalet i Laboremus flerdubblades, medan SSU, som i och för sig var starkt på bruksorterna i norra Uppland, åtminstone för tillfället saknade klubbar i det stora Uppsala. Så SSU-ombudsmannen tog kontakt med mig, och så hamnade jag och min laboremuskompis Hans O Sjöström i SSUs styrelse, och hur det nu gick till, fick vi faktiskt i gång ett SSU Socius på anrika Katedralskolan.

På kuppen blev jag och Sören goda vänner: Det hände att han tog mig med i bilen, när han hade någon förrättning uppe i det röda Norduppland, och en gång – när han nog såg att jag behövde semester – tog han mig med till någon kurs på Bommersvik, där jag egentligen inte hade någon funktion. Det där fortsatte också när han hade avancerat till arbetarekommunombudsman: På den tiden då jag var en minimalt avlönad deltidsombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet såg han till att även jag inbjöds till den stora partiombudsmannaresan till Israel 1963.

Som partiombudsman såg Sören till att ett antal laboremiter – bland dem jag och Birgitta – fick kommunala uppdrag, och den här attityden från arbetarekommunens sida – Sören var inte ensam – bidrog säkert till att det tidiga sextiotalets mycket stora laboremusgeneration i motsats till vad som var fallet med medlemmar i flera andra socialdemokratiska studentklubbar till största delen förblev socialdemokrater under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets yttervänstervåg.

1967 rekryterades Sören till partistyrelsen i Stockholm, först som tjänstemannasekreterare. Dit plockades också jag själv i början av 1968, formellt av Sten Andersson och Anders Thunborg, som i egenskap av informationssekreterare blev min förste chef där – men jag är helt övertygad om att också Sören hade agerat som rådgivare, och när han efter det att Anders hade lämnat partistyrelsen fick jobbet som informationssekreterare, blev han min chef, vilket inte är någon lätt uppgift, ska ni veta.

Men vi hade många roliga samarbetsprojekt också. När Olof Palme hade blivit partiordförande och kampanjerna mot honom började resultera i sjunkande opinionssiffror, åt Sören och jag vid ett tillfälle lunch på Drottens uteservering på Centralbadets gård och pratade strategi inför valet 1973, och då lanserade jag det första embryot till det som skulle bli ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering”. Sören tände på idén, och jag fick i uppdrag att arbeta vidare med den. Sen las idé till idé, en formellt ansvarig styrelse av kulturarbetare bildades, och det kom affischer, annonser och aktiviteter på löpande band – och Sören betalade villigt ur sin informationsbudget.

Sören hamnade så småningom som pressekreterare hos Olof Palme – och jag hörde nu under begravningen att han just hade lovat Palme att återvända till statsrådsberedningen, när Palme mördades.

Annars har Sören haft en rad uppdrag som har haft med just press att göra: Han har varit chefredaktör för Söderhamns-Kuriren och också nu, perioden innan han dog, skrivit krönikor åt sin gamla tidning. Han har varit ledamot av Radionämnden, Kabelnämnden och Presstödsnämnden samt utrett presstödet. I linje med det här ligger att han har varit pressråd vid ambassaden i Oslo – vi sågs där många gånger, när jag var i Oslo på val eller på Arbeiderpartiets kongresser. Och så har han som sagt varit Sveriges generalkonsul på Åland.

Men viktigare än allt det här formella är att Sören hade en enastående analytisk talang. I mitt minnestal över Sören vid samlingen i Folkets hus i Köping i går benämnde jag honom, som i en av mina beryktade följetonger på partiexpeditionen, som ”katastrofseismolog”, men jag har också om honom använt ett annat, mer offensivt (och därför mer rättvist) ord, ”troubleshooter”. Och det ska gudarna veta är en egenskap som han hade stor användning för, när han försökte (och faktiskt lyckades) gjuta olja över stormvågorna som på den tiden ibland gick mellan LO och partiet.

Efter pensioneringen 2002 flyttade Sören tillsammans med Gerd tillbaka till barndomens Kolsva och gjorde därefter stora insatser för socialdemokraterna i Västmanland, bland annat som valanalytiker.

Han var nämligen en av Sveriges skickligaste valanalytiker, och har i den egenskapen gjort stora insatser åt sitt parti och dess ledande företrädare.

Av partiledarna var Ingvar Carlsson på plats i Köping, men jag kan försäkra, att det är sällan man på en begravning ser så många förutvarande statsråd.

Jag tänker nämna varken dem eller övriga gäster, många av dem mycket kända även de, vid namn. Det skulle bli en fånigt lång namnlista à la Gala-Peter på begravning, och det vore djupt orättvist med tanke på att de alla trotsade vädret för att de kände med hjärtat.

En person till måste dock nämnas vid namn. Officiant var Leif Karlsson, under många år känd via PRO, men han hade ombetts att sköta det här värvet i egenskap av, liksom jag, gammal vän och arbetskamrat på partistyrelsen till Sören. Leif bildade för övrigt redaktionstrio tillsammans med mig och Helga Henschen för hennes mycket roliga Motståndsrörelse-annonser.

Begravningsakten i S:t Olovsgården bestod mest av musik och sång, exekverad av gamla vänner till Sören. Leif Karlsson valde att i sitt minnestal berätta ganska utförligt om Sörens värv för arbetarrörelsen, men han vände sig också särskilt till Sörens barn, Rebecka och Torbjörn och inte minst till barnbarnen.

Som jag sa i mitt eget minnestal senare i Folkets hus, hoppades jag att Sörens barn skulle fatta den stora uppställningen vid begravningen rätt, nämligen att arbetarrörelsen för att kunna nå framgångar också behöver människor som Sören Thunell.

Melodikrysset nummer 49 2011

10 december 2011 12:08 | Deckare, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det är klart att det finns artister som, på grund av sin popularitet eller omfattande produktion, måste få återkomma då och då i Melodikrysset. Ted Gärdestad är ett exempel. Så jag har ingenting emot att vi i dag fick höra hans ”Angela”.

Men nog känns det lite fantasilöst att vi så snart igen får höra Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt. Detta inte sagt för att jag ogillar deras ”I dag kommer aldrig mer”.

Och hur många gånger har Riverdance förekommit i Melodikrysset?

”Streets of London” (på svenska ”Gatorna på Söder”) har vi också hört tidigare i krysset – den här gången skulle vi ange var, i lite vidare bemärkelse, innehållet i sången utspelar sig: i England.

Från England kommer också Britney Spears, som jag för egen del inte är lika förtjust i – men vi fick i alla fall höra en ny låt, ”I Wanna Go”.

Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, som i dag skulle ge singularen öga, har i och för sig spelats tidigare i Melodikrysset den också, men eftersom man annars inte hör den så ofta, är min fördragsamhet högre i det här fallet.

Marschmusik förekommer inte så ofta i Melodikrysset. Men det är ju roligt med variation, så i dag fick vi lyssna till ”Södermanlands regementes marsch”, som skulle ge oss svarsordet Södermanland.

Py Bäckman förekommer nog oftare än vi kanske uppmärksammar i Melodikrysset, eftersom hon skriver låtar åt andra. Men i dag fick vi höra henne sjunga själv, bidraget till Melodifestivalen 1992, där hon kom femma med ”Långt härifrån”. Eftersom jag i går var på begravning av en person, som arbetade hos Olof Palme, går mina tankar i dag osökt till den stora och vackra krans Py och Dan Hylander hade skickat till Olof Palmes begravning. Schlager kan ibland vara samhällsfrånvända, men schlagermakare måste för den skull inte automatiskt vara samhällsfrånvända.

Ett annat exempel på detta är den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf – det var han som skrev den svenska texten till ”Den gamla spinnrocken”, den som skulle leda oss till verbet spinna. Han var stor i schlagerbranschen och gav även ut sångboken ”Svenska schlager” på Prisma, som också gav ut mina politiska sångböcker. Det visade sig att även Fritz Gustaf livet igenom hade samlat på politiska sångtexter, en kollektion som han bar till förlaget i form av tre knökfulla A 4-pärmar. Det här var förstås alldeles för mycket för att rymmas i en bok, så jag fick i uppdrag av förlaget att hjälpa honom göra ett representativt urval. Det gjorde jag, och han accepterade i stort sett rätt över mina val. Så kom hans sångbok ”Arbetets sånger” (1974) till.

Lasse Dahlquist är ett av de stora namnen i svensk populärmusik, så det är ganska naturligt att han då och då förekommer i Melodikrysset. I dag fick vi höra en sång av honom som inte hör till de allra mest spelade, ”Morfar har berättat”.

Elvira Madigan” är ju ett av de vanligaste skillingtrycken, så frågan om den klarade väl de flesta. Får du lust att läsa texten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter. Under Kulturspegeln, Film, hittar du också min recension av Bo Widerbergs film om Elvira Madigan.

Då har det slumpat sig så, att det enda som återstår att redovisa är svaret på dagens TV-serie-fråga, som man skulle identifiera med hjälp av signaturen. Det brukar inte vara min starka sida, men den här serien, Miami Vice, har jag faktiskt sett, med visst nöje.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tidig luciakonsert

9 december 2011 7:11 | Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har redan upplevt årets första luciatåg. Och det är inte vilket luciatåg som helst: I går kväll var vi Domkyrkan och såg ett nästan oändligt luciatåg – Uppsala musikklassers – ringla både genom sidogångarna (då uppdelat i två) och sen, dubbelt så långt, skrida uppför mittgången. Och alla i det här väldiga tåget sjunger – de som deltar är ju flickor och pojkar från musikklasserna.

Vi – eller rättare sagt min hustru, men jag får följa med – får varje år inbjudan till den här konserten, därför att hon, när musikklasserna för ett antal år sedan hotades av nedläggning, hjälpte till med att skapa nödvändigt politiskt stöd för att den här verksamheten skulle kunna fortsätta. Det gör att vi varje år får reserverade biljetter långt fram i Domkyrkan och följaktligen ser och hör mycket bra, en viktig sak ju äldre man blir.

Luciakonserten omfattar ett par dussin lucia- och julsånger, några av dem på engelska men de flesta på svenska, även om väldigt många av dem som vi räknar som svenska i själva verket har en förlaga på annat språk. Psalmerna ”Stilla natt”, ursprungligen en tysk julsång, och ”Härlig är jorden”, vars melodi är en schlesisk folkvisa och texten ursprungligen dansk, är ett par kända exempel.

Som församlingssång sjöngs ”Nu tändas tusen juleljus” – den är faktiskt helt svensk till ursprunget. Jag sjöng inte med – men det berodde inte på att det var så mörkt under den unisona sången, att det inte gick att läsa den utdelade texten; jag är inte troende och brukar därför inte sjunga med i psalmer. Men självfallet kan jag den här texten allt sedan små- och folkskoletiden, då vi lärde oss viktiga psalmer utantill.

Varför går jag då på den här årliga julkonserten, där hela repertoaren i grunden är kristen?

Naturligtvis för att musikklasserna sjunger fint men också för att lucia- och julsångerna också för mig som inte delar den tro de predikar är en del av en mer än tusenårig, i många avseenden framför allt tidigare av religion starkt präglad miljö, en kulturmiljö som också är min.

Några av de här psalmerna och sångerna har dessutom mycket vacker melodi, och även en ateist som jag kan uppskatta det poetiska i psalmtexter, som uttrycker trosuppfattningar som inte är mina.

Alternativ fångvård

8 december 2011 16:42 | Deckare, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (på svenska 1992) hade starka poetiska och andra skönlitterära kvaliteter, och boken gav honom fina recensioner.

Men han har också i bok efter bok visat sin förmåga att skriva mycket fantasifulla skrönor, och det är en genre som i vart fall huvudstadspressens kultursidor inte intresserar sig för.

Jag vill inte påstå att hans senaste till svenska översatta roman, ”Skojarna i örtagården” (”Hirttämättömien lurjusten yrttitarba”, 1998, svensk översättning Camilla Frostell, 2011) är ett litterärt mästerverk, men en bitvis roande historia, just skröna, är den.

Historien börjar nästan som en spännande deckare: en överdetektiv vid Skypo, den finska säkerhetspolisen, sänds upp till Turtola i Lappland för att luska lite i vad som döljer sig bakom de höga stängslen runt den väldiga anläggningen Renflackan. Eftersom där uppges förekomma kravodling, pluggar han in grundfakta i ämnet och presenterar sig som kravodlingsinspektör.

Som sådan blir han insläppt och också guidad runt den stora anläggningen av en ung och vacker dam, Sanna Saarinen, dotter till – visar det sig så småningom – ägaren, chefen och hjärnan bakom Renflackan Ilona Kärmeskallio. Han döljer sina egentliga avsikter genom att ta skenprover och låtsas göra anteckningar.

Under sin vistelse på Renflackan möter han också märkliga figurer som biskop Henrik Röpelinen-Skröpling och förre riksdagsmannen Kauno Riipinen. Och så får han göra ett studiebesök i en nedlagd gruva på Renflackan, där orterna är fyllda av svampodlingar, skötta av skuggvarelser som verkar höra hemma där nere i underjorden.

Hans nyfikenhet väcks, och han stannar kvar några dagar, först i sin egenskap av säkerhetspolis, officiellt kravodlingsinspektör. Detta, och ganska snart också den vackra Sanna, lockar honom sedan att stanna hela sommaren – officiellt för att han har fattat tycke för kravodlingsanläggningen och gärna vill praktisera där.

Det här gör att han gradvis sugs in i den verksamhet som pågår på Renflackan, och rätt vad det är, får han själv vara med om att rekrytera arbetskraft till den underjordiska gruvan: Tillsammans med en tidigare insatt och förfaren rövar man bort en hel hop medlemmar i en kriminell motorcykelliga, och sen utsätts dessa, berövade både sina skinnkläder och HD, för hårdhänt omskolning under jord.

Det här är en grundidé och också en ekonomisk förutsättning för Renflackan: inte bara underklasskriminella utan också drönare, höjdare i det finska näringslivet – Arto Paasilinna har en bror som har varit EU-parlamentariker för Socialdemokraterna – luras att gå i olika slags fällor och spärras sedan in för hårt tvångsarbete under jord.

Mot slutet av boken sluter Ilona Kärmeskallio rent av avtal med de amerikanska fångvårdsmyndigheterna om att få ta över mängder av dödsdömda amerikanska fångar för att resten av livet arbeta i hennes underjordiska svampodling, vilket de dödsdömda gärna går med på.

Men dess förinnan har vår hjälte Jyllänketo, när han en natt har försökt undersöka förhållandena i gruvan närmare, själv av misstag råkat bli instängd på gruvans lägsta och hemskaste nivå och där fått delta i hårt tvångsarbete. Han kommer ut med hjälp av ett stort fånguppror och passar då på att varna ledarna för Renflackan, vilka, med hjälp av ett lokalt jaktlag, lyckas fånga in rymlingarna – det är vinter, och de är lätta att spåra – och med våld, även dödligt våld, föra dem tillbaka till sina underjordiska värv.

Till idén bakom Renflackan hör annars att fångar som låter sig rehabiliteras friges. Behandlingen är hård, men något koncentrationsläger är det inte fråga om, tycks författaren mena. Fast för egen del tycker jag, även om det här är skrivet på skämt, att det är obehagligt att ens tankar går åt det där hållet.

Det här är egentligen allvarligare än att den här historien, vilket ju utmärker skrönor, innehåller händelser som utmanar logiken.

Hur går det för kravodlingsinspektören, egentligen säkerhetspolisen, då? Jo, han säger upp sig hos Skypo (men får behålla halv lön för fortsatta kontrolluppgifter) och får förstås äntligen sin Sanna.

Just slutet på historien är problematiskt

7 december 2011 18:25 | Film, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Graahm Greenes roman ”The End of the Affair” kom ut 1951. Den kom, med titeln ”Slutet på historien”, ut på svenska redan samma år. Själv har jag den i en pocketupplaga från 1990 med Jane Lundblad som översättare.

Greene förekom länge i spekulationerna kring nobelpriset i litteratur, men han verkar – trots obestridliga litterära förtjänster – ha haft motståndare inom Svenska Akademien och fick aldrig priset. Det kan ha bidragit till att pocketupplagor av hans böcker numera är sällsynta. Men Norstedts, hans svenska förlag, borde också vårda sig mer om utgivningen av klassiker.

Det finns en äldre filmatisering av den här greeneromanen, från 1955, gjord av Edward Dmytryk och med Deborah Kerr och Van Johnson som de centrala huvudpersonerna, men den har jag inte sett.

1999 gjordes dock en ny brittisk-amerikansk version av ”The End of the Affair”, på svenska ”Slutet på historien”, med manus och regi av Neil Jordan. Historiens gifta par, Henry och Sarah Miles, spelas här av Stephen Rea respektive Julianne Moore, hennes älskare, författaren, här kallad Maurice Bendix – märk att Greenes historia har viss självbiografisk bakgrund – av Ralph Finnes. Särskilt Moore är mycket bra i den kvinnliga huvudrollen.

Filmen spelar en smula med tidsföljden, men summan är att Henry för Maurice berättar om sin oro för att hustrun, Sarah, är otrogen. Sedan rullas historien upp bit för bit, och man får klart för sig att Bendix själv i själva verket har en affär med Sarah.

Till de lite märkliga ingredienserna i den här historien hör en privatdetektiv med i branschen praktiserande ganska ung son, vilka växelvis arbetar åt de båda männen. En festlig, men med tanke på att Greene var katolik helt trovärdig historia i historien är det när Sarah tycks träffa en tredje man, som – när Maurice går dit tillsammans med detektivpojken – visar sig vara katolsk präst.

Sarahs föräldrar är nämligen katolik respektive jude, och det hon har sökt är uppenbarligen en själasörjare.

Det här är förvisso en intressant vändning – men här börjar också filmens problem.

En del av den här kärlekshistorien utspelasr sig i London under de tyska bombanfallen i slutet av andra världskriget. Den byggnad där det olaga kärleksparet bedriver sin otukt träffas, och Maurice såras och förlorar medvetandet. Sarah tror han är död och ber till Gud på sina bara knän: hon ska lämna Maurice och gå tillbaka till äkta maken, om Gud bara ger Maurice livet tillbaka. Och undret sker – Maurice är i själva verket inte så farligt sårad.

Så utan att ens riktigt förklara – Maurice är inte troende – lämnar hon honom.

Han ger sig emellertid inte utan lyckas efter krigets slut hitta henne, och deras liv i synd återupptas.

Här närmar vi oss det problematiska slutet.

Filmens detektiv hittar det förrymda paret, på uppdrag av Henry, och det visar sig att det maken vill berätta är att det under tiden har kommit ett läkarbesked om att Sarah har lungcancer – man har mycket riktigt då och då hört henne hosta – och bara har några veckor kvar att leva.

I – antar jag – kristlig fördragsamhet inbjuder då maken älskaren att bo hos honom och den döende hustrun, vilket han också gör.

Och när hon sedan dör, har den icke troende älskaren lärt sig sin läxa. Jag har inte antecknat hans slutkommentar i filmen, men andemeningen är densamma som i bokens slutmening:

”O Gud, Du har gjort nog, Du har berövat mig nog, jag är för trött och gammal för att lära mig älska, låt mig bara få vara i fred för alltid.”

För barn, med kärlek som tema

6 december 2011 17:41 | Barnkultur, Musik | Kommentering avstängd

CD 6 ur den serie som från början hör till ”Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen) och som nu säljs separat som bilaga till Aftonbladet har döpts till ”Kärleksfulla sagor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 25293, 2011).

Bland dess berättelser om kärlek hittar man historier av kända författare som Tove JanssonsHistorien om den sista draken i världen” och Ulf StarksÅ, vad jag gillar Joel”, men också Bosse LöthénsEllas fleecetröja” är fin.

Den här CDn domineras ändå, mer än de tidigare, av sånger, i det här fallet om kärlek. Och ett kärlekstema finns naturligtvis i till exempel klassiska ”Vem kan segla förutan vind?”, även om jag kanske inte tycker att Anna Maria Espinosas version är den bästa jag har hört.

Då är hennes version av Barbro Lindgrens och Jojje Wadenius’ ”Den jag älskar heter Örjan” bättre, men det här leder oss också in på ett stående problem med skivorna i den här serien: Emilias version av ”Teddybjörnen Fredriksson” är absolut OK, men vi minns den ju alla i Lasse Berghagens version. Tomas och Jujja Wieslander är upphovspersoner till ”Kommer du inte till mig”, och Erika Bergström och Douglas Unger gör en hygglig version av den – men vad är poängen med att göra en ny vesion, om den inte vill vara överlägsen originalet? Det här oh flera andra exempel av samma slag gör, att jag inte utan tillfredsställelse och lättnad lyssnar på Maud Hansons klassiska (film)inspelning av Astrid Lindgrens och Georg RiedelsLiten visa om huruledes livet är kort, liksom kärleken”.

Nå, allt behöver inte bli sämre, bara för att det redan finns på skiva. Mora Träsk har till exempel gjort en bra inspelning av ”Tycker du om mig?”, men eftersom Magnus Karlsson och Peter Alexis här gör den med bra komp, gillar jag även deras version.

Jag hittar också ett och annat som jag inte tidigare har hört och gillar till exempel Amy Diamonds och Anders Lundströms ganska rockiga version av ”Tillsammans”.

Sen tycker jag slutligen att uppgifterna om sångerna är i knapphändigaste laget. Den i och för sig inte oävna ”Du är så fin” med Ida Melin har ju till exempel en engelskspråkig förlaga, men man får inte veta vilken – det står Trad – eller ens vem som har gjort den svenska texten.

Sammanfattningsvis är ändå CD 6 betydligt bättre än den närmast föregående.

Rolf Husberg filmar Lappmarksdoktorn

5 december 2011 23:38 | Film | 6 kommentarer

Einar Wallquist (1896-1985) var läkare i Arjeplog i Lappland. 1962 skapade han Silvermuseet i Arjeplog, men han var också under lång tid en mycket läst författare. I dag är han väl föga känd som sådan, men han var ett mycket stort namn under 1940- och 1950-talen, då jag växte upp, och hans böcker såldes i stora upplagor.

Han slog igenom redan med ”Kan doktorn komma?” (1935) och kom efter titeln på sin andra bok att själv kallas ”Lappmarksdoktorn”. ”Kan doktorn komma?” fick en ny skjuts, när den 1942 filmatiserades av Rolf Husberg. Hjälp med att skriva filmmanus fick Husberg av Erik Lundegård, signaturen Eld i Dagens Nyheter, och Rune Waldecranz.

Rolf Husberg (1908-1998) var en mångsysslare inom svensk film: regissör, filmfotograf, manusförfattare och även skådespelare. Han gjorde barnfilm: ”Sampo Lappelill” (1949), ”Anderssonskans Kalle” (1950), ”Mästerdetektiven och Rasmus” (1953) samt ”Luffaren och Rasmus” (1955), de båda senare Astrid Lindgren-filmatiseringar. Bland hans övriga filmer kan nämnas till exempel ”All jordens fröjd” (1953, efter Margit Söderholms en gång i tiden mycket lästa roman), ”Räkna med bråk” (1957, med Carl-Gustaf Lindstedt) och ”Laila”, som jag såg när den kom 1958 och då tyckte var ett ärkepekoral. ”Laila” för oss dock tillbaka till vårt egentliga ämne, Lappland.

Själva det lappländska landskapet – fjäll, forsar, vegetation (fjällbjörk, blommor, magra slåtterängar – spelar nämligen en av huvudrollerna i ”Kan doktorn komma?”, och dess skönhet har fångats av fotografen, Olle Nordemar, som vi har mött också i de båda nämnda Astrid Lindgren-filmatiseringarna. När jag nu, i 2000-talets Sverige, ser den här filmen, väcker den hos mig minnen av det Fattigsverige jag själv växte upp i under 1940- och 1950-talen, en liten by söder om Sundsvall: vedspis med kokkaffe ständigt på gång, brunn i stället för vattenkran, slåtter med lie, höhässjor, fiske för att få ihop till maten. Men så väglöst som det var i filmen var det ju inte i mina gamla hemtrakter. Ändå är det här en påminnelse om hur mycket som har förändrats under det sjuttiotal år det har gått sedan filmen gjordes.

Också människoskildringen känns äkta. Ett självklart inslag är samerna, eller lapparna som alla sa på den tiden. Man möter dem i sina kåtor, ser deras renar. En svensk familj i Jovik – pappa Jon (Emil Fjellström), mamma Sara (Aurora Palmgren) och sonen Edgar (Birger Åsander) – känns som trovärdiga karaktärer, trots pappa Jons tjuvfiske och olaga jakt på ren inte som hämtade ur någon Åsa Nisse-film. Anna i Kraja (Birgit Tengroth) känns naturligtvis inte lika äkta, men hon, och ännu mer Annas småsyskon i filmen, dem hon tvingas ta hand om, känns ändå som levande karaktärer. Detsamma måste man säga om den som blir hennes beundrare (i konkurrens med Edgar), nybyggaren Bengt Hansson (Björn Berglund). Att doktorn, som tillsammans med de här människorna står i centrum för handlingen, har en annan bakgrund är ju ganska självklart, men Olof Widgren spelar den här rollen på ett chosefritt sätt.

Handlingen är ganska enkel. När Jon blir misstänkt för tjuvfiske och tjuvjakt och utbölingen Bengt antas ha angett honom, reagerar Anna med att ta den gamla ortsbons parti.

Filmens dramatiska crescendo kommer, när doktorn kallas till Anna, bosatt i väglöst land – hon är svårt sjuk i blindtarmsinflammation. Ett av småsyskonen ilar för att kalla på hjälp, och efter en del trassel får man tag på doktorn, som lovar komma. Han har tänkt åka ambulanshelikopter, men det blir dimma och han lyckas till slut ändå nå Annas och småsyskonens stuga. När helikoptern inte heller syns till nästa morgon, bär de två rivalerna Bengt och Jon Anna på en provisorisk bår, en stege, till forsbåten, i vilken även doktorn följer med. Forsfärden, till en början lugn, sedan periodvis så våldsam att stegbåren med Anna måste bäras av Bengt och doktorn, medan Jon med fara för livet tar båten förbi forsen, är dramatisk på ett mycket realistiskt sätt.

När sedan forsbåten också får en läcka och de inte längre kan fortsätta med den, dyker ambulanshelikoptern upp, och Anna och doktorn försvinner i den.

Men innan dess har man förstått att Anna har återvunnit sin lit till Bengt igen: ljuv musik uppstår.

Och apropå det: musiken i filmen har gjorts av den inte helt okände Lars Erik Larsson.

En som vanligt trivsam Caprice – men med en del lite för lättviktiga saker

5 december 2011 18:14 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Under veckohelgen genomförde OD, Orphei Drängar, ett antal capricer i universitetsaulan – Birgitta och jag var på lördagens andra föreställning.

De här capricerna, med sin karaktäristiska blandning av högt och lågt, tilltalar mig som ju gärna vandrar mellan musikgenrerna – men ska jag vara uppriktig, tyckte jag nog att årets variant innehöll lite för lite av riktigt njutbar körmusik.

Dock: jag gillar mycket estländaren Veljo Tormis och njöt av att få lyssna på hans ”Hamleti laulud II” (Hamloets sånger II) respektive ”Diptych”. En ung ODist, liksom jag av estnisk börd, kom fram till mig i pausen och berättade, att OD just håller på att färdigställa en Veljo Tormis-CD.

I framförandet av Tormis’ sånger kom verkligen Cecilia Rydinger Alins förmåga att få ut det bästa ur OD till sin rätt.

Också en del annat körmaterial, som ”Loch Lomond” med Henrik Stolare som solist och shantyn ”High Barbaree”, var hörvärda, så också en lekfull förvanskning av en sång ur ”Fem myror”, här på temat ”Det Oet i OD som gör det”.

Som vanligt kryddades capricen med soloinsatser av inlånade artister. Först kom Pernilla Andersson, och hon var faktiskt överraskande bra; hon sjöng bland annat Burt Bacharach. Sen sjöng Peter Jöback sånger av bland andra Jacques Brel och Leonard Cohen. Fast själv tyckte jag att det blev ännu roligare när de tillsammans gjorde Björn Lindroths och Bengt-Arne Wallins vinnande bidrag i Melodifestivalen 1966, ”Nygammal vals”, den som framförd av Lill Lindfors och Svante Thuresson kom tvåa i Eurovision Song Contest.

Därmed har jag väl också gjort klart att jag gillar lekfullhet och stilblandningar i capricerna.

Men i ett par avseenden tyckte jag att det här gick snäppet för långt.

Dels tycker jag att Backstreet Boys, ”Grease” och Eric Saades melodifestivalvinnare 2011 inte riktigt hör till det jag vill höra med just OD, om nu alls.

Dels tyckte jag – förlåt OD! – att årets sammanbindande tema, de sju dvärgarna och de sju dödssynderna, bitvis kändes lite krystat.

* * *

När vi kom ut efter konserten, möttes vi av ett isande kallt och blött vinterregn, men som tur var stod bussrna som skulle gå upp till slottet på plats.

Vi kan gå på Stor-ODUppsala slott, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD. Det här betyder också att vi tillsammans med andra mostrar och farbröder samt ODs ledning och gästartister placeras vid honnörsbordet. Mitt emot oss hade vi till exempel ärkebiskopsparet Anders och Kajsa Wejryd – hon visade sig känna till min blogg genom, ja gissa – Melodikrysset. På min vänstra sida hade jag Gunilla Stenman Jacobsson och Carl-Olof Jacobsson – Birgitta samarbetade nyligen med honom om sitt musikprogram i Missionskyrkan. Och på Birgittas högra sida satt Thomas Thornquist och Ingrid Iremark, som vi snart kommer att träffa igen i ett betydligt sorgligare sammanhang, gamle vännen Sören Thunells begravning nästa fredag, 9 december klockan 13.00 i S:t Olovsgården i Köping och säkert också vid den efterföljande minnesstunden i Folkets hus.

Men för att återvända till mindre sorgliga saker: Under middagen på slottet undfägnades vi med både tal av ODs Hans Dalborg, en av Sveriges bästa och – viktigt – roligaste talare, och med god mat och dryck.

Vi hade redan på väg upp till festsalen försetts med var sitt glas Graham Beck brut från Västra Kapprovinsen i Sydafrika. Till förrätt bjöds paté på gös och röding med syrad gurka i yoghurt, serverad med honungsbröd, och till det drack vi Slottslager från Slottskällan i Uppsala och – i vårt fall – bäsk. Till huvudrätt fick vi helstekt hängmörad entrecôte med rödvinssmörgås och provençalsk potatis samt säsongens grönsaker plus Jacobsdal Pinotage 2008, ett rött vin från Stellenbosch, Sydafrika. Därefter frestade man med äppelparfait med varm vaniljsås och pajsmulor, och det kunde jag inte motstå, men eftersom jag är diabetiker, drack jag inte upp allt det ungerska efterrättsvinet, Tokaj Orémus 2008 late harvest. (Jag kan lugna dem som oroar sig för min hälsa, att jag bara hade 5,2 vid blodsockermätningen på söndagsmorgonen.)

Men det finns ytterligare en ingrediens i ODs middagar, som gör dem alldeles speciella: ODisterna sjunger, ibland spontant men oftast anförda av Cecilia Rydinger Alin, Stefan Parkman och andra – vi kan se dirigenterna agera från nära håll, eftersom också de förstås sitter vid honnörsbordet. Och sådant som att se till exempel Carl-Olof Jacobsson kliva upp på sin stol och där så småningom kränga av sig fracken allt medan han och andra med inlevelse sjunger ur Gunnar Wennerbergs mycket uppsalaspecifika ”Gluntarne” är en fest både för öronen och för ögonen.

För allt detta tackade så småningom landshövdingen, Peter Egardt, som har mer folkvett än sin kände företrädare. Och därefter förflyttade jag och Birgitta oss till ett av kaffeborden, där vi, efter att ha fått in cognacen, åter fick sällskap av paret Jacobsson.

Men snart reste sig allt fler par, och vi förstod att dansen hade börjat, och snart dansade också jag och Birgitta.

På de här festerna har det ofta varit storbandsjazz från dansestraden, och jag gillar det, men den här gången spelade ett mindre och mycket svängigt band. Jag registrerade både låtar av ABBA och andra kända låtar, men bandets tempo lockade till mycket bugg och fridans. Vid ett tillfälle började först två danspar dansa i släptåg efter varann, och snart ringlade en jättelik dansorm fram och tillbaka över dansgolvet.

Fast vid det laget satt Birgitta och jag och tittade på. Vi gamlingar behöver vila benen efter ett par vanliga pardanser.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^