Det som förvånar mig är att all diskussion i media handlar om vilka som ska få komma hit eller hur många som Sverige ska ta ”rädda”. Men ingen lyfter att våra politiska företrädare har gjort oss svenskar till världens största vapenförsäljare (per capita). Varför det ..undrar jag?

Redan i dag – efter ett färskt domstolsbeslut – krävs det att irakiska flyktingar som kommit till Sverige personligen bevisar att de utsatts för fysiska och personliga hot i hemlandet och att de riskerar att utsättas för det på nytt vid ett återvändande. Hur många balter 1944 kunde peka på ett sådant personligt hot?

Så den svenska asyllagen + de humanitära flyktingsskäl som är förknippad med den, skulle förmodligen (om den tillämpades på fallet balterna 1944) ha resulterat i många påtvingade estoniakatastrofer i Östersjöns vågor…

Men inte nog med det: Skulle SD:s främlings- och flyktingfientliga politik vinna gehör och ”överföras” på våra historiska svenska erfarenheter från åren 1940-45 skulle förutom de 30.000 balterna också:

– ca 40.000 norrmän ha stoppats vid gränsen.

– liksom 60.000 finländare (från Nord-Finland) (siffrorna är inte exakta).

Sverige var sannerligen inget välutrustat och ekonomiskt öppet samhälle under krigsåren (handeln med omvärlden låg ju nere ), men humaniteten krävde ändå att vi tog emot flyktingarna. Det är den här djupt rotade svenska humanistiska hållningen som SD nu vill bryta med. För övrigt även om det inte är det viktiga i den här frågan: Trots de trista förhållandena 1944 har det visat sig att de balter och deras ättlingar som kom 1944 på sikt blivit en oerhörd tillgång för vårt land.

Därmed inte sagt att nuvarande svenska invandrarpolitik (+ flyktingpolitik) inte kan förändras och bli bättre. Men tyvärr är vi på det här området låsta av den praxis och de lösningar som finns inom Schengen och EU. Europa skulle kunna visa en mycket större flexiblitet t ex vad gäller invandring än vad som nu gäller; se på framgångsrika invandrarländer som USA och Australien… Det skulle också vår öppna ekonomi och vår välfärd må bra av.

Men argumenten i debatten behöver inte upprepas. Dom är nu välkända: Så låt oss till slut begrunda de ståndpunkter som vi har framfört i den här debatten och ställa oss frågan: På vilka sida vill vi finnas?

Parallellen mellan krigstidens Estland och dagens Irak handlar inte bara om ”personliga erfarenheterm enskilda fall”. Att 30.000 estniska flyktingar på kort tid kom till Sverige och ännu fler till andra länder är ett exempel på de mekanismer som i dag får irakierna att fly sitt land.

Skillnaden ligger, om man ser det med sd-arnas ögon, i att estländarna ofta var blonda och blåögda och lutheraner och svenskarna kulturellt närstående. Resten behöver jag väl inte utveckla.

Hur som helst: irakierna må vara mörkhåriga och mörkögda och muslimer. De är, med all rätt, livrädda och vill ge sig och inte minst sina barn ett tryggare liv. Förstår man inte det, saknar man helt uppenbart inlevelseförmåga, medkänsla och solidaritet.

Om folk ska få söka asyl i Sverige från Irak är det definitivt inte för att det dog 40 pers igår eller för att du kom från Estland 1945.

”Lika fullt anser jag att både sd-are och nyliberaler saknar just inlevelseförmåga, medkänsla och solidaritet.”

Jag vågar mig inte på såna generaliseringar om väljares psykologi utan försöker att koncentrera mig på att attackera deras argument snarare än deras personer. Det senare kallas ad hominem-argument och anses allmänt va ett logiskt felslut.

Alldeles oavsett att det är en ful strategi är den inte särskilt taktisk. Du lär knappast övertyga nån motståndare genom att säga att denne saknar medkänsla.

Strax efter det att jag svarade på ditt förra inlägg, lyssnade jag på nyheterna i radio. Där berättades det om att ytterligare 40 människor har fått sätta livet till i bombattentat i Irak, bara det senaste dygnet. Det behövs ingen livlig fantasi för att begripa, förutsatt att man nu vill begripa, att människor som lever under sådana omständigheter vill komma därifrån. Någonstans dit där det går att leva ett normalt liv. Det var exakt så mina föräldrar och med dem de inemot 30.000 estländare, som under andra världskriget flydde till Sverige, resonerade.

Brukande av sånt prat är jag inte särskilt förtjust i. Vänstern brukar använda samma taktik mot nyliberalerna – man menar att högern är oempatisk. Senast var det Mona Sahlin som sa ”du är ju moderat så du vet inte vad rättvisa är” till Reinfeldt. Det är under politikens värdighet att hålla på så där. Dessutom finns det ett drag av fundamentalism och självrättfärdighet i den där argumenationen. Man behöver inte försöka sätta sig in i vad en motståndare som man kan stämpla som moraliskt mindervärdig och möjligen t o m psykiskt sjuk (det har funnits och finns övertoner i den riktningen hos delar av ffa den revolutionära vänster). Dessutom är risken större att man anammar det förkastliga ”ändamålen helgar medlen”-tänkandet som är betydligt större inom vänstern än inom högern om man tillskriver motståndarna såna egenskaper. S-B Ljunggren bedriver precis en beundransvärd kampanj mot såna tendenser inom S men annars lyser såna initativ numera alltförmycket med sin frånvaro.

Vänstern måste helt enkelt försöka sätta sig in i hur nyliberaler och invandringskritiker tänker och sluta att billigt avfärda dem som i avsaknad av inlevelse och medkänsla. Det är inte så man bedriver seriös politisk debatt.

Också jag kan se de problem stora flyktingvågor för med sig: bristande integration, ghettoisering och annat liknande. Och jag har inget emot att detta diskuteras.

Men sd-arnas (och deras själsfränders i grannländerna) övertygelse rymmer ett element av xenofobi jag finner motbjudande. Man kan heller inte diskutera de här frågorna utan att bruka egenskaper som hör till normala människors utrustning: inlevelse, medkänsla, solidaritet.

Dessutom verkar de alla ha fått den här frågan på hjärnan. Det är ju, även om Sd har andra frågor i sitt partiprogram, ingen som helst tvekan om att partiet i grunden är ett enfrågeparti.

Du kan inte ha missat att Sd:arna är många på nätet.

Sd vill införa liknande policies som dom i Danmark och Finland. För det fördöms man som ”odemokratiska” och motarbetas på alla tänkbara sätt, inklusive politiska avskedanden, särbehandling av Sd av Granskningsnämnden, etc. Det säger nåt om det svenska politiska systemet som ”demokratins försvarare” SAP byggt upp.