Men för en svensk tycker jag boxen fungerar som ett viktigt komplement till andra, mer politiska, urval på marknaden. Ensidiga var för sig, men tillsammans kan de ge en heltäckande bild. Om den här boxen hjälpte definitivt mig, som är född 1966, att inse vilken bredd som ändå fanns – och att viss svensk progg faktiskt är lika unik och personlig som till exempel det som brukar kallas Kraut. Visst hade min pappa såväl Fläsket Brinner och Harvester, som Hoola och Nationalteatern (och Gudibrallan), men jag hade ändå inte sett bredden tillräckligt klart. Så jag uppskattar den här boxen för det, även om den som sagt har sina brister. Och jag uppskattar mycket att jag fick chansen att upptäcka Kvartetten Som Sprängde. Har även lyckats komma över deras enda LP och det måste vara en av de bästa svenska instrumentala skivorna från den tiden. (Dit räknar jag också Fläsket Brinners respektive Hansson&Karlssons första.)

Jag har själv boken om de 99 proggplattorna – men märk att jag själv inte i något sammanhang har drivit tesen att man inte skulle lyfta fram andra sidor av proggen än den politiska. I det aktuella fallet finns det en ensidighet men alltså åt andra hållet.

Har inte lyssnat så mycket på just den här boxen sen den kom ut men jag vill minnas att den lever upp till sina ambitioner i rätt hög grad. Ett minus är att banden och artisterna presenteras i bokstavsordning, det hade säkert gått att ge varje skiva lite bättre flyt än vad de har nu.

Ungefär samtidigt som boxen kom en encyklopedi, och gavs inte ”99 proggplattor” också ut i samma veva? Alla tre har i alla fall tendensen att innefatta mer musik i begreppet ”proggen” än vad som dittills varit vanligt, även instrumentala flumband eller sånt utgivet på ”kommersiella” bolag (eller rentav både och samtidigt). En bred definition som jag gärna skriver under på; under den här ytan av Göteborgsk klasskampsrock var det inte vattentäta skott mellan olika sorters musik, eller mellan ”kommersiellt” och… tja… ”icke-kommersiellt”.