anders thunberg

Enligt den ovan anförda boken skrevs ”Norrmän” med anledning av norrmännens stora framgångar i vinter-OS 1968. Hasse & Tage skrev texten, och den framfördes av Melvin ”Bobo” Slacke (alias Moltas Eriksson) till Helmer Bryds Eminent Five Quartet, tydligen i Mosevisionen i TV – tyvärr framgår det inte av boken exakt när.

Men Staffan H behöver ju inte ha hört den just i TV.

Nu hörde jag Moltas första gången sjunga den här texten ”live” på Skeppet 1969, en i dag förmodligen bortglömd cabaréscen/krog med en osannolik lokalisering, nämligen i en barack i Stockholms frihamn. Det var Hasse och Tage som satsat på stället. Kanske med syftet att få en mer intim miljö för Svenska Ords geniala texter.

Jag har ett litet minne förknippat med Moltas visa. Jag arbetat på den tiden på Aftonbladet. En kväll dök Staffan Heimersson upp på redaktionen, han hade 1969 den icke oviktiga rollen som kvällschef på bladet, vilket gav honom stora möjligheter att initiera olika knäck som vi stackars yngre reporterslavar skulle se till blev till tryckbara texter i tidningen. (En del uppslag var lysande, men de flesta var blindskott.)
Jag minns att Staffan vecklade ut en ihopknycklad krognota från ett besök på Skeppet. På den hade han skrivit ner en del av formuleringarna från Moltas visa. Vi måste få några norrmän att reagera på texten, sa Staffan.

Aftonbladet hade på den tiden en s k stringer i Oslo, Sverre Martin Gunnerud, en jovialisk norrman, som senare skulle bli redaktör för norska Se og Hör. Sverre Martin fick i uppdrag att leta reda på några landsmän som kunde tänkas reagera på Moltas ironiska visa. Det var inte svårt. I Norge är det lätt att finna personer som på mer eller mindre väldokumenterade grunder kan formulera kritiska omdömen om ”svenskar” och svenska hållningar. Det finns ju mycket att hämta från vår gemensamma historia.

Dagen efter berättade AB om de norska reaktionerna på Moltas visa. Jag tror att det talades om ”folkstorm” i Norge efter Moltas visa. Det kom naturligtvis repliker från svenskt håll och så fortsatte polemiken ett tag över kölen.

Det det var sommarstiltje i landet och ont om säljande nyheter, så den norska folkstormen om Moltas visa räckte för att fylla flera dagars tidningar med stoff.

Jag var ny i Stockholm, nyanställd på AB och noterade storögt hur ”nyheter” tillverkades i tidningsfabriken i Klara. I dag – när den här typen av konstruerade affärer och konflikter är dagliga företeelse – framstår kanske storyn om Moltas visa som ett oskyldigt minne ur det förflutna? Men kanske ändå värd att berättas?

Norge, Norge, det är ett ruttet land.
Norrmän, norrmän, ett jävla rövarband.
Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig torsk.
Så om du ser en slisk och han stinker rutten fisk
är han utan tvivel norsk.

Ja, norrmän är förskräckliga,
så fula och så små.
Med slipsar som är äckliga med norska blommor på.
Dom larvar sig och sjåpar sig och joddlar och står i.
Man frågar sig när man dom ser, hur korkad kan man bli?

Norge, Norge, det stiger aldrig frem.
Norge, Norge, med de tusen hjem.
Norge, Norge, du skamfläck på vår jord.
Känn det står en stank ända ner till Doggers bank
från ditt norska smörgåsbord.

Man borde ge en riktig smäll åt Norge som nation,
för att dom har så fula fjäll och taskig folkpension.
Dom gör ju inga bilar och cyklarna är kass
och deras ende store skald, han heter Peter Dass.

Norge, Norge, är världens sämsta land.
Norrmän, norrmän, dom borde tas om hand.
Norrmän, norrmän, det folk som Herren gav
en hopplös håg och en panna som är låg
så att hatten ramlar av.

Hälsningar
Larry