Och det går säkert att hitta mer att kritisera.

Det tar tid att vända misstro till förtroende.

Härom dagen skrev jag på prov en liten text i liknelseform om det här förloppet och dess bakgrund. Jag lämnar en länk dit; misstycker du så är det ju bara att ta bort den.

http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/04/29/en-liknelse/

Hälsningar Bodil Zalesky

Varför fortfarande 40 procent är statslösa har flera orsaker. En sådan är det jag tidigare har nämnt, att ryssarna huvudsakligen bor i två stora ryskspråkiga enklaver. En finns i Tallinns betongförorter, men om dessa ryssars gradvisa integration finns det ändå hopp, eftersom de bor i huvudstadsregionen med dess mer rörliga sociala liv – i Tallinn finns också många ryska företag och företagare, som kan tänkas hjälpa till med nödvändiga jobb. Värre är det i det näringsmässigt mycket mer underutvecklade och starkt förryskade nordöstra Estlad, främst sträckningen mellan Narva och Sillamäe. Vilka ska de här ryssarna, även om de går någon kurs, tala estniska med? Var ska de hitta arbetsplatser där det även jobbar ester?

Som synes är de problem jag pekar på inte helt artskilda från det invandrare och flyktingar upplever i ghettoiserade områden i våra svenska storstäder.

Ändå känner jag, utan att vara överoptimistisk, visst hopp inför framtiden. Redan medan jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare träffade jag många ryska ungdomar som talade god estniska i den estniska motsvarigheten till vårt SSU – det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Estland hade en av sina allra största klubbar i det ryssdominerade Sillamäe och har fortlöpande också haft ryssar i sin ledning.

När jag nu i radio och TV, i program om det omdiskuterade monumentet, har hört intervjuer med ryssar, har många av dem genomförts på estniska, i och för sig av växlande kvalitet men ändock. Det sker i accelererande takt en integrationsprocess, där naturligtvis ett bärande element är, att de som bor och arbetar i landet också måste kunna tala landets språk, estniska.

Något som naturligtvis var mycket stötande för esterna var att ryssarna, av esterna betraktade som främmande erövrare, under sovjettiden ofta över huvud taget inte hade i sin föreställningsvärld, att de kanske borde lära sig det språk som talades i det land, dit de hade kommit för att bo. Den här attityden levde kvar också efter det att Estland på nytt blev självständigt, vilket starkt har bidragit till animositeten mellan ester och ryssar. Men den håller alltså på att ändras. Många ryska föräldrar har till exempel, för att underlätta för nästa generation, börjat sätta sina barn i estniska skolor och daghem.

Min erfarenhet från Estland – och jag har verkligen varit där många gånger – är att man ofta finner mänskliga kontakter och band, som bortser från om man är est eller ryss. När jag (redan 1985) för första gången efter familjens flykt under andra världskriget besökte min lilla hemby Juminda, fanns där en enda ryss, som otvunget umgicks med de andra byborna – på estniska. Han var helt accepterad av de estniska byborna. Mig bjöd han på kalja. Och en av mina egen kusiner, också boende i byn, hade under sin militärtjänstgöring utanför Estland träffat en ukrainska och gift sig med henne. Han är numera död, men jag skickar fortfarande julkort och påskkort till henne.

I Estland fanns, allt sedan ett försök till kommunistisk och prosovjetisk statskupp 1924, en utbredd misstro både mot kommunisterna och mot den store grannen i öster.

Men det betydde omvänt inte att esterna i gemen var tyskvänliga. I Estlands historia var den tyska godsägaradeln det avskydda herrefolket. I den estniska historieskrivningen har Jüriöö (Georgsnatten) en nästan mytologisk ställning: den förslavade estniska lantbefolkningen startade den 23 april 1343 ett heroiskt uppror mot de tyska länsherrarna: dödade, stack godsen i brand; upproret startade förresten i mitt gamla hemlän Harjumaa på den estniska nordkusten öster om Tallinn. Men upproret slogs förstås ner och upprorsmakarna straffades grymt.

En liten språklig illustration. Substantivet ”tysk” heter på estniska ”sakslane” (alltså samma ord som sachsare, saxare), adjektivet ”tysk” ”saksa”. ”Herrar” (i en mycket distanserad och avståndstagande mening) heter på estniska ”saksad”, singularis ”saks”.

Vad som kanske inte är allmänt känt här i Sverige är att den tyska godsadeln tilläts att sitta i orubbat bo samt styra och ställa också under den långa period, då Estland lydde under Tsarryssland.

De tyska godsherrarna utgjorde fortsatt ett stort problem, när Estland efter första världskriget vann ställning som självständig republik. Under ledning av det då mycket stora socialdemokratiska partiet genomförde parlamentet en radikal jordreform: De balttyska godsen fick behålla en kärna av sina jordegendomar men resten av deras marker fördes över till självägande estniska bönder.

När Estland i freden i Tartu mellan Estland och Sovjetunionen (februari 1920) fick sin gräns reglerad mot Ryssland/Sovjetunionen, blev den estniska republiken språkligt i stort sett homogent estnisk; den ryska minoriteten var mycket liten, en bråkdel av antalet ryssar i dagens Estland – de senare är nästan alla en effekt av Stalins folkomflyttningspolitik. Inte heller fanns det någon estnisk enklav på andra sidan gränsen att eventeullt erövra. Estlands främsta strävan före andra världskriget var sålunda att hålla sig utanför eventuella konflikter. Man gjorde en del (misslyckade) försök att bilda någon form av försvarsallians med de övriga baltiska staterna plus eventuellt Polen – att bilda allians med Hitlertyskland var det aldrig tal om.