Kommentarer till Reservdelsmänniska

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sun, 06 May 2007 12:25:20 +0000

Till Exonymia: För min del ser jag andra faktorer än klassförräderiattityden som ännu viktigare orsaker till att så få ur arbetarklassen blir till exempel läkare. Jag ska knyta an till två egna erfarenheter.

Min utgångspunkt var att bära den dubbla bördan av arbetarklass- och flyktingbakgrund.

Men trots det faktum att jag hela vägen från småskolan fram till studenten, för att citera Hans O Sjöström, hörde till klassens ljus – förlåt att jag nämner det, men det hör hit – sträckte sig mina yrkesambitioner, när jag gick i gymnasiet, inte längre än till att jag tänkte plugga för att bli gymnasielärare. Verkligen inget ont om läraryrket, men märk att jag med mina alltså mycket goda förutsättningar inriktade mig på det enda akademikeryrke jag med min bakgrund kände till. En slutsats av detta är att den sociala bakgrunden bygger upp gränser också hos vällyckade individer ur arbetarklassen.

Min uppväxtmiljö var under större delen av skoltiden mycket fattig. Mamma räknade varje dag på vad maten skulle få lov att kosta, och det var en mycket stor uppoffring för familjen att låta mig gå först i realskola, sen i gymnasium. Den miljön inbjöd verkligen inte till skuldsättning, tvärt om, och jag och mina likar hyste följaktligen en stark motvilja mot växande studieskulder och därmed lång eftergymnasial utbildning. Jag räddades över till universitetsstudier av att jag hade så pass bra betyg (och så skrala ekonomiska förutsättningar) att jag fick naturastipendium, det vill säga lunch- och middagskuponger till en studentmatsal och även pengar till hyra.

De här erfarenheterna är från sent 1950-tal, och man kunde förstås hoppas på att både breddningen av skolan och bättre ekonomiska villkor för studier skulle ha gett starkare utslag än vad de har gjort.

Men de klassbaserade attityder jag redovisar ovan och andra liknande tycks vara mycket, mycket mer svårutrotade än så.

Av: Exonymia

Exonymia — Sun, 06 May 2007 10:10:04 +0000

Hej!
Det är glädjande att höra att allt gått bra och att Akademiska skötte sig. Min bästa väninna har tidigare arbetat där i många år, så jag hade då insyn bakom kulisserna.
Naturligtvis är det så att vi som gjort en mindre eller större klassresa lättare kommunicerar med läkarna. Att inte många ur arbetarklassen väljer läkaryrket är också logiskt – man blir i någon mån sedd som klassförrädare om man stiger i graderna.
Genom dig hittade jag Katrin Kielos, och hennes mycket intressanta analyser av Mona Sahlin och identitetspolitik. Möjligen är det en yrkesskada, men jag möter så många som inte ser samhällets alla vägar till att förbättra sitt liv, utan som väljer offrets position. ”Samhället” står i skuld till dem, och vilka som utgör detta samhälle är inte så lätt att förstå. Jag, naturligtvis, och alla andra som har utbildning, jobb och en ordnad ekonomi. När jag beskriver min krokiga väg dit lyssnar de inte. Detta handlar då inte enbart om väldigt unga människor.
Jag minns inte att någon, när jag var ung, såg sig som offer i det då oändligt mycket fattigare Norrland. Det är fråga om ett paradigmskifte i synen på sig själv som individ kontra samhället, och sina egna skyldigheter och rättigheter.
Det är naturligtvis en konsekvens av utvecklingen till ett 2/3-samhälle, men när även begåvade människor, som bara behöver anstränga sig måttligt för att förbåttra sitt liv, ändå väljer en mycket mera destruktiv lösning, då oroar det mig. Vi har ju hört om sekelskiftespessimismen; är detta en millenniepessimism?

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sun, 06 May 2007 06:31:19 +0000

Till Rustan Rydman: Den aspekt jag pekade på var att om läkaren och patienten har svårt att kommunicera (läkaren på grund av annan klassbakgrund än patienten, patienten på grund av att han eller hon inte är verbalt tränad), så kan det leda till missförstånd, i patientens fall också frustration och ilska.

Jag tror att alla kanske inte ser det här lika lätt som jag med min bakgrund i utpräglad arbetarklassmiljö men senare tränad i att uttrycka mig i så väl tal som skrift.

Av: Rustan Rydman

Rustan Rydman — Sat, 05 May 2007 19:58:36 +0000

Hej Enn!

Roligt att höra och läsa att du är tillbaka på spåret. Ta det lungt i början.
Jag skulle vilja göra följande kommentarer när det gäller läkare, dess språk och klassbakgrund.
Regeringen Carlsson och Persson har bygga ut högskolan med goda motiv. Trots det är det bara cirka 25 procent av studenterna som har arbetarbakgrund. På läkarutbildningen är det ännu sämre, endast cirka 8 procent av studenterna kommer från arbetarklassen, enligt SCB, hösten
-06. Jag anser att högskolan vänder sig i stor utstäckning till medelklassens barn. Arbetarklassen barn har blivit förlorare.
Jag har arbetat på två akutsjukhus i Stockholm, en hel del kontakter med läkare. Många läkare är duktiga inom sitt respektive fack, tex hjärta, öron och ortopedi. Däremot har jag stött på antal läkare/psykiatriker som är ganska okunniga när det gäler politik- och samhällsfrågor. Stött på en hel del borgliga medelklass värderingar.
Jag tycker att det finns få radikala läkare på barrikaderna som slåss mot orättvisorna i samhället. Tex ett tuffare arbetsliv, högre tempo, stress och sjukskrivningar.
Tydlingen verkar det vara högre status att skriva en vetenskalig artikel i Läkar-Tidningen jämfört med en debatt-artikel i DN eller Aftonbladet.

Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm