Kommentarer till Om frihetlig socialism, egenmakt, kooperativ, medbestämmande, brukarinflytande – och privatisering

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Sat, 21 Apr 2007 14:51:34 +0000

Instämmer, ska läsa boken.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 21 Apr 2007 05:33:54 +0000

Till Sixten Andréasson: När socialdemokratin under Olof Palmes ledning på 1970-talet genomförde en rad arbetslivsreformer, som ökade fackets, mindre arbetsgruppers och även den enskilde anställdes makt på arbetsplatsen, gällde detta även privata företag. Socialdemokratin var då just offensiv på det sätt du efterlyser, så offensiv att stora delar av borgerligheten (folkpartiet till exempel) inte bara slöt upp utan ibland nästan tävlade med socialdemokratin om att gå längst.

Skildringen av det här hör till det mest roande i Claes Arvidssons bok om Olof Palme, den som jag just har skrivit om på bloggen.

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Fri, 20 Apr 2007 20:55:12 +0000

Mycket sympatiska tankar på denna blogg. Anser att du,Enn, slår Peter Englunds med många hästlängder!
Men när det gäller att utveckla egenmakt mm – förutsätter det inte att produktionsmedlen är i folkets ägo? Nej, kanske inte, men att det finns en rörelse i den riktningen, en offensiv socialdemokrati, inte en defensiv som de senaste decennierna? Du beskriver ju bra hur de goda initiativen efter ett tag går upp i rök.

Av: Rustan Rydman

Rustan Rydman — Fri, 20 Apr 2007 12:40:44 +0000

Hej Enn!

Jag tror att du och jag tänker ungefär i samma banor när det gäller samhällsekonomien, trots att vi har olika bakgrund och tillhör olika generationer. Jag är uppvuxen i 2 rum och kök, Bagarmossen. Först vill jag påpeka att ”låta tusen blommor, blomma”, tänkar jag på Mao i Kina som sägs att fällt dessa bevingade ord.
Jag är ej anhängare av en kvartalskapitalism och ej anhängare av planekonomi siom i gamla öststaterna. Jag föredrar en ekonmomi som ser ut som en ”tårta”. En tårtbit är en statlig sektor, en annan tårtbit är en kommunalsektor, nästa en landtingssektor, kooperativ företag, småföretag, medelstora företag och slutligen storföretag.
Jag tror på en blandning en mix. Ger en bra dynamik. Jag är skeptisk till oligopol som finns inom bl a bank och försäkringsektorn. Svedala är litet land med 9 miljoner invånare, ungefär lika stort som London. Finns det vinnare och förlorare i den globala marknadsekonomien?

Hälsningar
Rustan Rydman

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 20 Apr 2007 10:54:02 +0000

Till Hans O Sjöström: Att monoliter inte fungerar har de kommunistiska planhushållningssystemen visat med besked. Att den ohämmade kapitalismen inte heller leder till en rimlig värld är en uppfattning som jag aldrig har sett någon anledning att ompröva. Någonstans i det här spänningsfältet finns tankar om en demokratisk socialism, inte som en kompromiss utan som en självständig modell. En modell som dessutom är mångfacetterad. Jag skulle på den punkten gärna citera 1975 års socialdemokratiska partiprogram, om jag där jag sitter (i Öregrund) hade det till hands. Huvudtanken är att pröva olika modellers bärkraft, låta många blommor blomma för att citera en person som när det kom till kritan inte levde efter den regeln.
Alltså: inte otyglad kapitalism, ej heller planhushållning à la Sovjetunionen, utan det vi med ett ord som kanske inte var så bra döpte till ”planmässig hushållning”, med vilket menades, att samhällsorganen med hjälp av lagar, skatter, regleringar och liknande måste ges möjlighet att ta till vara medborgarnas intressen gent emot kapitalismens fria marknad.

När det gällde produktionslivet, förordade vi mångfald. Konsumentkooperation, bostadskooperation och producentkooperation som alternativ till privat handel, privatägda bostadshus och privat varuproduktion. Statliga och kommunala monopol på utvalda, för medborgarna viktiga områden. Statliga företag utan monopol på andra viktiga områden, där det finns nationella intressen att ta till vara. I huvudsak privata företag på andra områden. Dessutom, genom lagar och avtal, ökad makt åt fackföreningarna (också till grupper av anställda) i produktionslivet.

Det här synsättet är i dag enligt min mening nästan ännu mer relevant i dag, i globaliseringens (läs den globala kapitalismens) tidevarv.

Det viktiga är att prova sig fram med öppet sinne, inklusive att ompröva det som inte har fungerat så bra som tänkt. Provisoriska utopier kallade Ernst Wigforss det.

Av: Hans O

Hans O — Thu, 19 Apr 2007 21:02:44 +0000

Det är väl det här som är all socialisms verkliga kärnfråga. Hur stor kan en organisation bli? Planhushållning, socialisera vartenda jävla dass i landet och allt vad det var vi sa en gång i tiden, vad betyder det? Självklart bör folk ha rätt att skita som dom vill, men … Kommunala konstnärsateljéer, lysande, men … Som Anders Thunberg så riktigt påpekar har vänsterpartiet blivit ett parti för offentliganställda och det gäller också stora delar av SAP. Att sånt kan bli problematiskt framgår mycket klart av Sovjetunionen, Kina och andra alltför stora organisationer. Men alternativet är inte heller särskilt lockande, USA-imperialismen som det hette på sjuttitalet eller globaliseringen som det heter nu. När jag gick på gymnasiet sa jag en gång att jag tänkte mig framtiden som ett högteknologiskt zigenarläger. Oavsett alla fördomar som kan ha legat bakom en sådan tanke tycker jag ändå inte att den var så dum. Men …

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 19 Apr 2007 18:28:49 +0000

Till Mats Rosin: Som jag nämnde, har även ”Död mans hand” hört till mina följeslagare. Men för mig kom ”Tack för mig, grottekvarn” först. Den ingick i FiBs folkbokserie, som jag sålde och därför (för att kunna argumentera inför de potentiella kunderna) också själv läste, innan jag gick ut och sålde böckerna. Och den drabbade mig som en blixt! Den fick mig att ta ställning, för resten av livet.

Av: Mats Rosin

Mats Rosin — Thu, 19 Apr 2007 16:06:17 +0000

Lustigt att du nämner Folke Fridell som ideologisk inspiratör. Det gäller mig också, fast i mitt fall var det snarare ”Död mans hand” än ”Tack för mig, grottekvarn.” Den förstnämnda har med säkerhet betytt mer för min socialistiska övertygelse än både Marx och något av SAP:s program, hur smärtsamt det sistnämnda än kan tänkas vara att läsa för en gammal programsekreterare…

Av: Bengt Nilsson

Bengt Nilsson — Wed, 18 Apr 2007 16:47:07 +0000

Jag tror både överhets- och underhetsbyråkrater behövs. Tar man bort dessa steg inom den offentliga (även den privata) hierakin så tar man bort många av de bollplank som verkar både uppåt och neråt och som den övriga personalen behöver för ett mer avstressande arbete. Det var just dessa sk byråkrater som först rationaliserades bort under 90-talets svångremsperiod både inom den offentliga och privata sfären vilket kanske var orsaken till den kraftigt stegrande sjukkurvan i landet!

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 18 Apr 2007 10:53:40 +0000

Anders Thunberg skickar följande per mejl:
Läser inläggen om egenmakt på din blogg. Tycker att den debatten inte kan föras utan att man samtidigt kommer in på en diskussion om ”byråkratin”. Det är för mig obegripligt att vänstern (inom och utom SAP) har kommit att krama om ”byråkratin”. Vänsterpartiet är här värst. Det verkar som om vänsterpartiet blivit en intresseorganisation för välfärdsbyråkrater. Välfärdsamhället står verkligen inte och faller med byråkratin. Det finns andra sätt att garantera välfärden än att göra den till en tummelplats för socionomer och diverse ”överhetsbyråkrater”. Måhända kan egenmaktsförespråkarna här bidra med konstruktiva lösningar – det finns en annan tradition inom arbetarrörelsen som bygger på den sunda känslan att gemensamt och solidariskt finna fram lösninmgar.Ta exemplevis försäkringskassesystemet. En gång i tiden fanns det hundratals enskilda kassor, där de enskida medlemmarna kände att de hade ett ansvar gentemot andra medlemmar…. och där det fanns en självklar moral att inte utnyttja solidariteten på den andres bekostnad. Nu har byråkratin och ”staten” tagit över det hela med följd att tidigare förhållningsätt försvunnit – hur har det kunnat ske och vad har vi egentligen för lösning på det?