Själv skriver jag ut mitt förnamn, men inte mitt efternamn, eftersom jag faktiskt inte vill att varje kommentar jag gör ska poppa upp i Google om man söker på mitt namn. Men mitt namn är alltid förknippat med en länk till min blogg, där mitt fullständiga namn finns och där jag inte är ett dugg anonym, i synnerhet som jag är ensam, troligen i världen, om mitt fullständiga namn.

Och ja, det känns som det finns ett bra bestånd av haverister som inte gör mycket annat än att kopiera in sina texter i bloggar eller ösa på med ovett.

Jag uppskattar din blogg, eftersom du har levt och verkat i maktens boning, (ett ställe jag inte ens har besökt) och ger en intressant bild av hur det kan vara. Om du känner dig trygg, desto bättre. Skönt att ni har sluppit allvarligare tillbud. Fast skadegörelse kan göra en människa nog så förbannad.

Dessutom uppskattar jag de glimtar du ger av familjeliv, men även de ”åsiktsbataljer” som utspelas här. Jag kommer att fortsätta att läsa dig!

När jag växte upp på 90-talet diskuterades det mest på usenet och maillistor. De var oftast modererade. Några regler fanns och sedan var det upp till moderatorn att bestämma om det som skrevs var acceptabelt. Personangrepp ledde till utkastning eller raderade inlägg. Det är något jag tycker att bloggare borde ta efter. Säg vad ni accepterar och inte accepterar och radera sedan strunt.

Alla är inte mogna, vuxna människor som vet att de kan stå för sina åsikter hela livet. 18-åringen som propagerar för droglegalisering kanske ändrar sig om tio år och vill bli polis eller yrkespolitiker. Identitetskapandet på internet möjliggör i bästa fall en argumentationsdebatt där det är argument och inte personer som kommer fram.

Jag har hittills, trots att min blogg för närvarande har cirka 600 besökare per dygn, periodvis fler, inte drabbats av det Exonymia undrar över. (Vi råkade däremot ut för en del skadegörelse vid sommarstället i Öregrund, när Birgitta var statsråd och som mest kontroversiell.)

Jag har alltid, inte minst under min period som journalist, befunnit mig mitt i offentligheten, och när jag nu via bloggen har trätt ut i den igen, försöker jag för egen del upprätthålla samma öppenhet som gällde då. Bortsett från att kommentatorer ibland frestar mitt tålamod genom att gång på gång upprepa en ståndpunkt, som jag ju känner till redan efter första inlägget, har jag verkligen inget emot att få kommentarer, inte heller såna som går på tvärs mot mina egna åsikter.

Men jag tycker det visar på brist på respekt mot min öppenhet, när folk ibland, i ordets bokstavliga betydelse, gömmer sig bakom en pseudonym, ibland vald för att direkt vilseleda.

Jag vill ha raka och hederliga meningsutbyten, och jag tycker att jag inför bloggläsarna har bevisat min egen öppenhet och självständighet genom att också ta konflikter med mina egna partivänner.

Det är trevligt att du är så öppen, men jag har ibland undrat över ditt mod. Är du inte alls rädd? Och har ni, som varit synliga i media, upplevt hot?

Det är tråkigt att så många gömmer sig på internet.

Dock finns det en gammal(!) tradition på internet att använda sig av nicknames. Helst ett och samma och sedan kan man avgöra vem man vill bli personlig med. Det går inte helt att överföra denna chat-regel med det försök till offentlig diskussion som bloggar utgör. Inom bloggosfären är det snarare för att skydda sig mot andra anonyma otrevliga och ibland hotfulla personer som vi vanliga men kanske fega inte vill stå för våra åsikter med riktiga namn.

Jag själv vill inte sprida ut mitt namn överallt. Jag använder mig av en pseudonym. Om jag skulle skriva en insändare eller ringa in till radion skulle jag inte använda täcknamn. Internet har delvis andra regler. Det innebär inte att jag tar mig friheten att använda min anonymitet till förolämpningar eller dubbla identiteter.

Det borde vara möjligt att moderera kommentarer på andra sätt än kräva fullständigt utelämnande.