Jag är till exempel mycket skeptisk till tesen, att det är just EU som skapar fred. Det må ha varit ett beaktansvärt argument under Jean Monnets och Robert Schumans efterkrigstid, men inte tror jag att det är EUs förtjänst, att Sverige och Danmark, som under århundraden utkämpade bestialiska krig, inte ens reflekterar över något sådant numera. Snarare är det demokrati och ekonomisk utveckling som är garanter för fred.

Till överdrifterna hör också, att EU skulle ha lett till bättre livskvalitet, bättre arbetsliv och bättre utbildning. På dessa och andra likartade områden hade ju Sverige alldeles oberoende av det sentida EU-inträdet kommit mycket långt i utveckling; när det gäller arbetslivet, specifikt dess demokratisering, har väl snarast konkurrensen på den fria europeiska marknaden åtminstone bidragit till att arbetslivsreformerna från Olof Palmes tid har rullats tillbaka.

Som en granskare med balanserade uppfattningar vill jag naturligtvis inte i alla stycken tillbakavisa Margot Wallströms påståenden, att EU (också) har haft positiva effekter. Jag skulle till exempel tro, att baltstaternas behandling av sina ryska minoriteter kan ha påverkats i positiv riktning inför utsikten att få komma med i EU. Och det handlar ju om mänskliga rättigheter.

Men mycket av det hon säger är lika fullt överdrifter: hon försöker hävda, att sådant som vi upplever som framsteg är effekter av just EU – när det i själva verket är så, att dessa framsteg med största sannolikhet ändå hade kommit, om inte EU ens hade funnits.

Ett av de grövsta är påståendet att EU har gett ”ett skydd för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som är utan motstycke.”
Det var väl ett exempel på det vi fick se för ett år sedan, när varken EU eller dess medlemsregeringar rakryggat kunde stå upp för yttrandefriheten i samband ”Muhammed-karikatyrerna.
Jag skulle villa kalla det agerandet förräderi mot mänskliga rättigheter utan motstycke.