I det fallet har jag stora förhoppningar på den nyutnämnde Tiden-redaktören Bo Bernhardsson, som rimligen på ett mer aktivt sätt kommer att släppa in partivänstern – som jag menar är partiets själ – i spalterna igen.

I fallet Aktuellt i politiken är det svårt att tänka sig, att den nye redaktören skulle kunna göra en sämre tidning än hans föregångare gjorde. AiPs problem tror jag är ambitionen att göra en ”nyhetstidning”. Men hur gör man en nyhetstidning, om man utkommer bara en gång i veckan?

Kravet att AiP borde innehålla mer nyheter fanns också under min tid som redaktör. Men vi satsade i stället på bakgrund till nyheterna, på ideologi och på kultur. Den sortens tidning fann också sina läsare, som mest 140 000 prenumeranter. (Men även den lägsta upplagan, kring 100 000, innebar minst tio gånger så många läsare, som dagens AiP lyckas samla.)

För egen del är jag alldeles säker på att det skulle gå att göra en mer spännande tidning i magasinsformat, en tidning som också skulle locka fler läsare. Jag ser framför mig en tidning med namnet Aktuellt magasin med samhällsreportage, idépolitiskt material, debatt, recensioner (av politiska böcker men även musik, film, skönlitteratur och barnkultur), noveller och följetonger, personporträtt, serier, skämt med bett, cartoons, serier, inspirerande artiklar av hur man förnyar partiet i dess egenskap av folkrörelse med mera. För de nyhetstroende kunde man ju för husfridens skull ha en inlaga, Politiken, som i kortform informerade om s-förslag och om vad som i övrigt sker i politiken.

Det här magasinet kunde ju som nätbilaga ha en avdelning för snabbare debatt, inget ovanligt i dagens mediavärld.

Avslutningsvis: du har naturligtvis helt rätt i att bloggarna och nätdebatten har förändrat mediabilden i riktning mot det fria åsiktstorget.

Min blogg har till exempel ett växande antal ständigt återkommande läsare, och sammantaget är antalet läsare uppe i ett veckoantal, som motsvarar upplagan på en mindre tidskrift.

Men jag hyser också en stor kärlek till det tryckta ordet, och jag skulle ställa mig i kö för prenumeration, om arbetarrörelsen lyckades få ihop resurser till en rikstäckande morgontidning à la gamla Stockholms-Tidningen. Nu läser jag varje dag tre morgontidningar och två kvällstidningar, och ingen av dem – jo, ni läste rätt – känns som en riktig socialdemokratisk tidning.

De utgåvor jag skriver om, i FiBs och Rabén & Sjögrens ungdomsbokserie med plastlaminerade pärmar, kom senare; dem minns jag i egenskap av FiB-ombud.

Det är fråga om samma historier, men böckerna är inte helt identiska. I båda fallen rör det sig om förkortningar och bearbetningar. De varianter jag nu talar om har alltså norska bearbetninga som förlaga och de svenska översättningarna utgår troligen från norska, inte engelska.

Det är synd att du inte har läst någon indianbok, när du var i den åldern. Indianböckerna var spännande och fantasieggande – även om de, som jag nu, i mer medveten ålder, visar, innehöll en del fördomar om indianerna.

I Nylands skola (i Nyland, Njurunda, inte i Ångermanland), en B-skola, fanns ett ganska litet skolbibliotek i ett väggskåp. Läshungriga som jag fick extratilldelning utöver de normalt högst tre låneböckerna per vecka. Ändå räckte det inte till för dem som hade en glupande aptit på böcker; några av oss som var extra läsgalna lånade böcker i samförstånd, och så bytte vi under veckans lopp böcker med varann.

Det fick till följd, att jag bokstavligen läste ut alla pojkböcker som fanns i vårt lilla skolbibliotek. Vad gör man då? Jo, jag fick förstås övergå till att också läsa flickböckerna, till exempel B Wahlströms böcker med röd rygg. Mycket av det jag på det sättet kom att läsa fann jag rent av läsvärt. Ett exempel är de just nu radioföljetongsaktuella Kulla Gulla-böckerna, som jag alltså läste i slukaråldern.

Av det har jag lärt mig, att man egentligen inte bör göra skillnad på vad som är pojk- respektive flickböcker. Det har jag sen tillämpat på mina egna barn.

Jag tänkte ta mig friheten och ställa en fråga om arbetarrörelsens förhållande till media och Du får gärna kommentera – praxis är ju tvärtom (om du orkar i sommarvärmen).

Jag har inga större kunskaper om när stora delar av A-pressen ”kånkade” under slutet av 80-talet eftersom jag tillhör en yngre generation.

Det svenska medialandskapet har ju förändrats i en stor omfattning under senaste 10 åren. Tänker på alla Internet-baserade tidningar som nästan alla papperstidningar har som komplement. Egna nyheter och även nyheter från TT läggs ut kontinuerligt på sidan. Läsaren kan kommentera och göra inlägg m.m. Nyhetspulsen har ökat markant. Även bloggandet har vuxit fram som ett nytt åsiktstorg för ett stort antal medborgare (jmf. grekernas demokratisyn och torget ).

Aktuellt i Politiken och Stockholms Tidningen, har utgivning en gång i veckan som papperstidning
(pulsen är måttlig).

Varför kan inte Partiet ha en Internetbaserad tidning där idédebatten sjuder? Där såväl partivänner från såväl Skåne och Gotland som Norrbotten kan mötas på åsiktstorget.
Jag är fullständigt övertygad om att det finns massor av idéer, uppslag, kunnade och kompetens bland personer som sympatiserar med arbetarörelsens värderingar.

Arbetarrörelsen behöver mer av idédebatt – utgör själva syret.

Hälsningar

Rustan Rydman (s)
Stockholm