Det värsta av allt är att man drogar ner nästan alla gamla idag, och gammal anser läkare att man är när fyllt 65.

Mamma började bli dement, men hade fortfarande mycket kvar av sitt gamla jag, och hela sin sociala förmåga, när hon just fick plats på ett av de där hemmen som alla önskar skulle finnas fler av idag. Där började man droga ner henne. Jag förstod ingenting i början, och när jag väl förstod var det för sent.

Jag känner idag en otrolig skuld för att jag, utan att förstå det, bidrog till att man tog ifrån min mamma minst ett, kanske flera av hennes sista år med medvetenhet och förmåga att göra något själv.

Visst, gärna fler hem för äldre, men framför allt mindre nerdrogning av dem. På grund av den hemsida om mamma som jag lade ut på nätet, i förtvivlan och en önskan att varna andra, har jag fått en hel del kontakter med andra människor som upplevt ssamma sak som jag, vad gällt deras åldriga anhöriga.

Det som händer gamla människor är ibland så förfärligt att jag blir rasande bara jag tänker på det och väldigt mycket, av det som skrivs i massmedia, är i själva verket grundade i rena missförstånd.

För den som är intresserad eller har egna äldre föräldrar som är på väg, kanske min hemsida om vad som hände mamma kan vara till viss hjälp, och kanske rädda någon annan gamling.

När pappa dog, började mamma och Kjell göra ännu mer tillsammans – lagade mat och åt tillsammans och annat sådant. Kjell var yngre än mamma – han lever fortfarande – och kunde hjälpa henne med saker hon inte klarade av. För mig och mina bröder gav det en fullständig trygghet: det kunde inte hända mamma något, och behövde hon assistens, fixade det sig, utan att vi var där.

Vi har fortfarande en nära kontakt, per telefon och genom besök, med gamle Kjell.

Det du skriver om äldrevården är viktigt. Jag tror att en av förklaringarna till att vi förlorade valet var det berättigade missnöje, som fanns bland många äldre. Den senaste modetrenden inom äldrevården, att alla blir glada och nöjda bara de får bo kvar hemma och får lite hjälp och så mat (sådan den nu är), har jag aldrig trott på. Visst ska äldre få bo kvar hemma, så länge de själva vill och kan hantera sin tillvaro. Men tröskeln för att få komma till ett äldreboende har blivit alldeles för hög. Och i realiteten skulle det behövas ett helt spektrum av serviceboenden för äldre med olika grader av tjänster och med rimlig personaltäthet, i kommunernas egen regi. Det måste få kosta skattepengar.

Min mamma, som är föremålet för texten som är utgångspunkten för vårt tankeutbyte, hade en väninna, en ingermanländska, som drabbades av senildemens och måste tas in på ett vårdhem. Hon kände fortfarande igen min mamma och blev glad över besöken, men ofta – också i min mammas närvaro – gjorde hon saker som hon inte skulle ha drömt om att göra, innan den här åkomman drabbade henne. Hon for till exempel i våldsam vrede ut mot personalen och anklagade den för att ha stulit hennes pengar. I själva verket låg hennes portmonnär på någon hylla där hon själv hade lagt den; hon kom bara inte i håg, vad hon hade gjort av den.

Jag är förstås glad över att min mamma hade sin intellektuella förmåga och sitt minne kvar ända tills hon dog.

Sen så måste jag skriva lite om just omsorgen och äldre. Jag brukar lyssna ganska mycket på Arne Kjörnsberg, som jag ofta stötte på när jag bodde i Borås. Han talade mycket om kampen mot ensamheten som vår tids stora samhällsfråga. Hur man får bort den strukturella ensamhet som vi byggt upp kring framför allt äldre.

Jag börjar uppleva att de sista av mina mor- och farföräldrar börjar bli dåliga och om några år kommer behöva oerhört mycket stöd. Redan nu kommer det dåliga samvetet om att man inte kan vara där och ställa upp. Samtidigt också vreden mot äldrevården när man ser hur personalen inte har tid att prata med människor. Att man samtidigt gör allt till en institution där social kontakt patienter emellan, utflykter och kultur inte alls prioriterar gör mig ännu argare.

Min far dog för 15 år sedan, och vid graven sade jag bara ”Tack för allt lilla pappa”.

Min mamma lever än, men har gått in i den slutliga mentala dimman och känner inte igen mig längre, och när hennes tur kommer, om den kommer före min, så kommer det att dröja en tid innan jag har hittat tillbaka till den mamma jag hade en gång, en mamma som också var fantastisk, alltid glad, alltid hjälpsam alltid stöttande och uppmuntrande och omtyckt av absolut alla, tog aldrig ut sorger i förväg och grävde aldrig ner sig gamla sådana. Men den dagen kommer nog – om jag får leva. Just nu är hon bara en evigt molande sorg, ett ständigt gnagande dåligt samvete, som jag är ensam om eftersom jag inte har några syskon.