Kommentarer till Avgränsningar – åt höger och åt vänster

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 07 Apr 2008 07:56:08 +0000

Till Jörgen Lindell: Man måste nog erkänna att många av dem som drogs till socialdemokratin under 1960- och 1970-talen senare blev besvikna av samma eller liknande skäl som de som du redovisar. Själv publicerade jag 2002 debattantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront), som redovisar mina och även andras besvikelser – men också försöker ingjuta mod i de tveksamma att aldrig ge upp.

Av: Jörgen Lindell

Jörgen Lindell — Sun, 06 Apr 2008 11:19:59 +0000

Det tråkiga med dagens socialdemokrati, och politiken överhuvudtaget, är ju den totala bristen på visioner. När jag en gång i tiden var aktiv i SSU (ca -76 till -85), fanns det en tro på att politiken kunde förändra samhället i grunden. Någon gång då, i mitten på 80-talet, försvann den tror jag. (Eller var det bara jag som blev desillusionerad?) Efter det har jag bara sett mer och mer att politiken tappar mark. Ingen debatterar idag på ett trovärdigt sätt medborgarnas möjlighet att återta makten från marknaden eller ”utvecklingens nödvändighet”. Om man kunde kritisera de gammelmarxistiska teoretikerna för att de trodde på det socialistiska samhällets ödesbestämdhet, så gäller idag det motsatta, tron att människain inte har makt att styra samhällsutvecklingen.

Det dina gamla artiklar andas, och som jag i grunden saknar idag, är en vägran att låta ödet blåsa oss dit det vill.

Problemet är att det för mig, som känner denna desillusion över politikens maktlöshet, är att jag inte heller själv kan se några realistiska vägar framåt för medborgarna att återta makten från marknades osynliga hand. Alla ideer i den riktningen synes orealistiska eftersom de av olika ”nationalekonomiska” skäl kan bestraffas av det internationella storkapitalet genom olika sorters marknadslogik. Räntor, handelsbalans, kapitalflykt etc. etc.

Jag är rädd att vi är ganska många som befinner oss där, vi vill, men vi kan inte se ett realistiskt hur, och därför sitter vi tysta.

Socialdemokratin skulle behöva en visionaär debatt för att väcka såna som mig till liv igen.

Som det är idag så känns partiet mera än nånsin som en karriärväg där man kommer längst om man inte har några speciella åsikter om nånting. Lite som tredje generationen av ett familjeföretag, de som driver det vet inte riktigt varför längre…

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Mon, 05 Feb 2007 19:18:31 +0000

Till Bengt Nilsson: Javisst är jag en rabulist i många stycken. Det ger krydda i tillvaron. Men jag är inte enbart en belackare av Palme utan av många andra i ledande position som jag anser har svikit socialdemokratins grunvärderingar och visioner. Att du sedan sätter likhetstecken mellan offentlig byråkrati och offentligt driven välfärd kan jag bara beklaga. Då har du blundat länge! Välfärden skall byggas ut, men inte byråkratin med alla sina verk, myndigheter, institut etc, som bara drar skattepengar som rättmätigt borde ha gått till välfärden.

Av: Bengt Nilsson

Bengt Nilsson — Mon, 05 Feb 2007 12:27:41 +0000

Jag skulle vilja beteckna Lars Rudström som en rabulistisk palmebelackare och antibyråkrat(=antivälfärds)fundamentalist. Undrar hur många hundratusen människor här i Sverige som äntligen kom ut i arbetslivet och fick ett närande arbete när den offentligt drivna välfärden expanderade till väldens bästa välfärd under 60-70-talen.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sun, 04 Feb 2007 20:53:09 +0000

Till Lars Rudström: Från många av Olof Palmes arbetslivsreformer har det svenska samhället, inklusive tidigare socialdemokratiska regeringar, backat.

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Sun, 04 Feb 2007 17:07:26 +0000

Till Enn Kokk: Självklart var det Carlberg. Han var ”slängd i truten” men imponerade lika lite som Palme på oss som lyssnade. Carlberg skulle ju bli ”arbetare” som han själv förutspådde. Om inte mitt minne sviker mig så var han i byggsvängen något år, men sedan tröttnade han. Det var väl för arbetsamt kan tänkas. Så var det med den ”arbetarledaren”. Han liksom många andra rödvinskommunister gick över till SAP. Där fanns ju karriärsmöjligheter utan att behöva vara arbetare.
Vi må vara oense om Palmes ”styrka” i dessa debatter. Men han vann inga arbetarröster vid dessa tillfällen. Problemet som Palme hade ,liksom många socialdemokratiska ledare före honom, var att han inte hade förmågan att socialisera produktionsmedlen, finanssektorn och landets råvarutillgångar som han innerst inne ville. Wigforss ideologi var hans ledstjärna, men denne hade också misslyckats med denna fråga. Alltså ”socialiserade” de människorna i stället genom en sjuk utbyggnad av byråkratin inom den offentliga sektorn som krävde ohemula skatteindrivningar från de lågavlönade, vilket i sin tur gjorde dessa senare bidragsberoende och till fattigpensionärer idag.
Vad var det i Palmes inrikes visioner som inte är genomfört idag?

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sun, 04 Feb 2007 10:00:09 +0000

Till Lars Rudström: Jag gissar att du syftar på Anders Carlberg, som då var en av de ledande i Förbundet Kommunist; han spelade en framträdande roll under kårhusockupationen. Numera, och sedan länge, är Carlberg socialdemokrat, medlem i Stockholms arbetarekommun.

Sen är jag heller inte ense med dig om din historieskrivning. Jag har för inte så länge sen sett en TV-film om kårhusockupationen, och där framstår, buandena till trots, Olof Palme som den starke.

1950-talets ideologiska debatt (som jag är gammal nog att själv minnas) hade sina starka sidor. Framför allt tänker jag då på Tage Erlanders lansering av ”det starka samhället”, alltså att stat, landsting och kommuner skulle möta medborgarnas behov genom en expansion av den gemensamma sektorn.

Men i ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv är 1960-talet och, framför allt, Olof Palmes tidiga 1970-tal det jag personligen saknar.

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Sat, 03 Feb 2007 20:53:01 +0000

Till Leif Ekstedt: Inte f-n är de olika pensionärsrörelserna i symbios! Varför har då Sverige både PRO och SPF? Även intill ”döden” vill svensken ha ”KLASSKAMP”. Klasskamp för vad?
Jag fattar inte detta!

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Sat, 03 Feb 2007 20:46:57 +0000

Oavsett om Enn nu skriver sitt ”politiska testamente” eller ej så är hans blick bakåt mycket intressant och lärorikt. Den stämmer i stora stycken med min erfarenhet. Jag vet inte om ”Fredrik”:s inlägg ovan har verklighetsbakgrund där han själv närvarade, men den stämmer inte alls med min erfarenhet. Under 50-talet hade SAP en stark och vinnande visionsdebatt. I slutet av 60-talet, där bl.a. kårhusockupationen i Sthlm satte Palme ”på pottan” var starten för SAP:s visionära död! Jag hörde honom vid flera tillfällen i olika debatter, bla mot Anders Carlgren, på Sthlm:s högskola och andra ställen och han förlorade varenda debatt. Han blev totalt utbuad! Med Palme och hans lansdragare Sträng (som bestämde det mesta) samt uppbackat senare av Stig Malm förlorade socialdemokratin nästan all trovärdighet bland de svenska arbetarna. Några trogna höll kvar, och gör så fortfarande, men majoriteten av de svenska industriarbetarna röstar på andra ideologier idag. Idag är SAP ett parti som stöttas av byråkrater, övriga offentliganställda, gamla politruker och en del ”högerkommunister”. SAP har tappat sin själ! Jag förstår Enn Kokks frustration och till viss del delar jag den.

Av: Jonas Ryberg

Jonas Ryberg — Fri, 02 Feb 2007 23:00:37 +0000

Hej Enn!

Jag har en liten fråga. Häromdagen kom jag över ett exemplar av Gnistan, tidningen som KFML gav ut. Exemplaret är från 1967 och det finns en mycket intressant notis om att Laboremus brutit sig ur SSU. Tidningen intervjuar Elisabeth Roth och Pelle Jacobson.

Har du någon information om vad som egentligen hände? Skulle vara jätteintressant att höra mer om det här.