Det är ju nämligen inte så enkelt som att partiledaren, mer eller mindre skickligt, för ut partiprogrammets budskap och partikongressens beslut. Här finns alltid ett manöverutrymme, och partiledaren spelar, med den mycket speciella roll hon har, dessutom en roll för att lägga fast kursen.

Jag skulle därför önska, att kandidaterna visade upp de nyanser, ibland till och med åsiktsskillnader, som finns mellan dem.

Som jag tidigare har sagt: också i valet av partiledare handlar det om val av kurs, inte bara val av person.

– Karl Marx

Jag har som de flesta människor fått min bild av kandidaterna huvudsakligen via våra slöa borgerliga media. Jag har levt större delen av mitt liv i en stadsdel, där det är glest med socialdemokratiska förtroendevalda och gott om arbetslösa. På min arbetsplats i samma stadsdel träffar jag dagligen mest fastighetsarbetare och förvaltare, hantverkare och hyresgäster. Några är sossar, andra har varit sossar, en del kan tänkas bli sossar och övriga är ointresserade eller kommer aldig att bli sossar. De flesta verkar ändå ha liknande krav på en socialdemokratisk partiledare. De vill ha en ärlig person, en rakryggad person, en medkännande person, en jordnära person och en person som vet vad hon eller han talar om.

Uppfylls inte dessa krav på budbäraren då kommer de inte att lyssna på budskapet. Just nu verkar de flesta kandidaterna som flimrar förbi i våra media bli bedömda efter ovanstående kriterier.

Det är många omkring mig som känner sig manade att tala om för mig, som ”gammal” förtroendevald vad de tycker i frågan. Resultatet av denna ofrivilliga opinionsundersökning är solklar. Mona Sahlin uppfattas inte uppfylla kraven.

För ett parti som precis har tappat väljarnas sympatier och röster för att förtroendet för budskapet var större än förtroendet för budbäraren borde det finnas en avgörande fråga vid valet av ny partiledare. Vem är den mest lämpade personen att framföra och kommunicera våra idéer?