God fortsättning med de strävanden jag läste om på din blogg!

O så God fortsättning!

Det tycks även en massa unga liberaler och moderater tro!

Naturligtvis spelade Kjell-Olof Feldt en roll för att föra bort socialdemokratin från den vänsterkurs Olof Palme företrädde. Ett av skälen till att han lyckades var att Olof Palme, tyvärr, var måttligt intresserad av ekonomi. Däremot reagerade han häftigt, när Feldt försökte introducera tanken på privata dagis.

Sen har Feldt fått många och inflytelserika efterföljare, så inflytelserika att många yngre makthavare på olika nivåer i partiet faktiskt uppriktigt tror, att den kurs partiet har i dag är dess historiska.

Miljöpartiet har naturligtvis spelat en viss roll som väckarklocka och utmanare. Men jag vågar, med risk för att anklagas för nepotism, hävda, att min hustru, Birgitta Dahl, under sin tid som miljö- och energiminister lyckades utforma en självständig och radikal socialdemokratisk miljö- och energipolitik.

Denna nya linje stadfästes också i 1990 års partiprogram, som i uttryckets bästa mening är röd-grönt. Jag röjer väl inga partiskadliga hemligheter, om jag nu avslöjar, att jag hade en mycket aktiv samarbetspartner, när jag skrev de här avsnitten av programmet.

Tyvärr finns det inga djupare spår kvar av denna röd-gröna legering i det senaste partiprogrammet, det nu gällande.

Då hade möjligheten funnits att de båda blocken internt balanserat varandra. Och de båda sektpartierna fått stryka på foten.

Och med Din beskrivning av partierna hade alla riktningar tillgodosetts och tyglats inom sin sfär.

Nu begriper jag inte varför tonen är så hård mot
vissa förändringar som görs.

Leif Ekstedt

Jag var ju knappt född på den tiden men som jag upplever det fanns det ingen större diskussion kring det här inom partiet. Det verkar ju vara en radikal skillnad på de texter som publicerar runt 91 års val och det tre år tidigare. Eller är jag ute och cyklar nu?

När det gäller de andra partierna så är ju beskrivningen av borgarna helt korrekt, men jag tycker att miljöpartiet och vänstern ofta får mycket oförtjänt skäll. Vänstern har gjort ett grymt jobb i att försöka hålla tillbaka oss från att sväva ut allt för långt på den tredje vägen. Miljöpartiet å sin sida är ju de som väckt miljötänket inom hela vår rörelse.

Jag upplever Miljöpartiet väldigt ofta som något slags utopisocialister, de håller med oss i de flesta av våra mål med saknar fullständigt uppfattning om klasstrukturer och maktförhållanden, vilket naturligtvis är tråkigt.

Jag gillade aldrig Feldt, och jag minns när Olof Palmes nya regeringen presenterades efter valet 1982. Det var inte såååå många roliga prickar om man säger så. Så jag konstaterade dystert att den ende som kunde göra Palme rangen stridig var Feldt, och, tillade jag, tänk om Palme dör, då är det Feldt som styr.
Jag trodde väl inte att Palme skulle dö, men det gjorde han alltså, och nästan exakt ett år efter hans död började omsvängningen och då slog socialdemokraterna nästan knock out på de borgerliga genom att i snabba drag effektuera deras önskemål, slag i slag.

Som vanligt intresserad väljare fick jag definitivt intrycket att den som drev på i den nya riktningen var Kjell-Olof Fledt. Sedan fick han förstås svansar, folk som hängde på och tyckte det var alla tiders med något nytt, en av dem var Göran Persson, så som jag uppfattade saken och jag ansåg då och anser fortfarande att hans kommunalisering av skolan var ett stort svek.

Kanske kan vara intressant att få information om hur folk utanför etablissemanget uppfattade saken då det begav sig, för spelet bakom kulisserna känner jag ju inte till.