Naturligtvis har politiken varit din passion, det är ju uppenbart för oss alla. Du hade väl knappast kunna säga nej till det? Men nu är du ju i en annan fas i livet.

Varför inte hoppa över bokförlagen? Själv kommer jag att under vintern börja lägga ut mina texter på en renodlad skönlitterär blogg och på så sätt hoppas jag få reaktioner och kritik (som jag kommer att ta till mig eller fullständigt strunta i) för att sedan publicera mig via http://www.vulkan.se. Det handlar inte i första hand om att regelrätt bli författare, utan mera att utforska mina berättelser, som lever och buffar i huvudet och hjärtat.

Det som studierna gav mig var samtalet om litteratur med andra, öga mot öga. Det är värdefullt, och det kan man få på många olika sätt. Men helst i levande livet, där duger inte nätet.

Vi är många som läser dig redan nu. Snälla Enn, skriv dina memoarer. Jag häpnar när du skriver att du ”kanske” kan skriva dina memoarer? Det kan ju knappast vara så att du tvivlar på din förmåga. Däremot är det ett stort, tidskrävande projekt och du är ju redan engagerad i så mycket. Men du har ett speciellt öde och en speciell utsiktsplats över 70 år av omvälvande händelser, med förmåga att beskriva konsekvenser för det lilla livet, såväl som för storpolitiken. jag vill inte verka tjatig, men…snälla?

Det jag skrev, lite i förbigående, var en liten suck över att man aldrig blir nöjd över sina egna livsval. Som du vet har jag ett stort och hett politiskt engagemang, så det är inte det. Men det fanns en tid i mina unga år, då kultursidorna i många tidningar stod öppna för mig: jag skrev relativt regelbundet i bland annat Aftonbladet, Stockholms-Tidningen och Arbetarbladet. Och det jag nu har återpublicerat om Kurt Salomonsons författarskap påminner mig om att jag hade en kritisk ådra, som jag hade kunnat utveckla ännu mer, om jag hade läst litteraturvetenskap, vilket jag tänkte, när jag kom till Uppsala. Men så blev det inte – politiken slukade mig.

Gamla vänner som känner mina olika jag har faktiskt ibland försökt puffa på mig att växla spår. Redan på min 50-årsdag höll Anna-Greta Leijon ett tal för mig, där hon bannade mig för att jag aldrig hade gjort det hon hade trott att jag skulle göra, skriva skönlitteratur.

Memoarer skulle jag kanske kunna skriva – det finns ju ett embryo av texter här på bloggen att utgå från. Men vilket av dagens allt mer kommersialiserade förlag skulle satsa på att låta en man i min ålder debutera som skönlitterär författare?

När det gäller skönlitterärt skrivande så skriver du ju redan underbart, det jag allra helst läser är dina personliga betraktelser över livet. Jag skulle önska att du åtminstone ville överväga att utveckla dina memoarer, men jag är säker på att du har många berättelser att dela med dig av, sanna eller osanna. Carl Rudbeck skrev i gårdagens DN om vårt behov av berättelser, varför vi fascineras av fiktion i text och filmformatet, mycket intressant artikel. Jag skulle gärna läsa dig! Och jag skulle gärna ha vitala, kunniga pensionärer i mina högskolegrupper, det skulle verkligen sätta fart på seminarierna. Unga människor har ett kort perspektiv, men kan tillföra sin sfär, som vi äldre inte vet så mycket om och vice versa.