En annan ironi var att den uppskruvade debatt som fördes på 80-talet egentligen mer handlade om Meidners fonder än om de fonder som beslutades av riksdagen 1983. När de sedan införts hade åtminstone jag känslan att deras agerande präglades av anpassning till det hätska motståndet (vilket ju bland annat ledde till att det var svårt att rekrytera näringslivsföreträdare till fondstyrelserna). Jag har till exempel för mig att fonderna inte lät fackföreningsföreträdare besätta styrelseplatser i företag där de hade styrelserepresentation, och att deras agerande i sakfrågor var defensivt och inte inriktat mot att tillvarata arbetstagarnas intressen. Det handlade enbart om att förvalta fondmedlen. Inget fel i det i och för sig, men det var inte i första hand det som fick mig och andra socialdemokrater att se dem som som det tredje steget i samhällets demokratisering som vi talade om, t ex på skolpresentationer. Jag har ett bestämt minne av att Olof Palme i den riksdagsdebatt som föregick beslutet sade att fonderna skulle ge de anställda möjligheten att få “ett ord med i laget” i företagens beslutsfattande, men så blev det mig veterligen inte.

Visst finns det en poäng i att näringslivets övervinster överförs till kollektiva fonder, och man kanske också kan säga att fonderna egentligen inte behövde ha varit en enhetslösning; de kunde mycket väl kompletterats av andra reformer. Men dit kom vi ju aldrig. Hela debatten om ekonomisk demokrati kom rätt snart att handla om fonderna, som blev till ett ord vars egentliga innebörd blev allt grumligare för båda sidor i debatten. Att partiledningen var skeptisk är i efterhand förståeligt. Efter valsegern 1982 förestod ett tungt ekonomiskt saneringsarbete, och då var en pseudodebatt om fonder, som var till opinionsmässig nackdel, det sista man behövde. Men man ansåg att de behövdes någon form av “fonder” för att hålla ihop rörelsen, och drev igenom ett förslag som man inte själva trodde på, men som var så urvattnat att det borde kunnat blidka motståndarna. Vilket inte lyckades; skräckpropagandan var framgångsrik och själva ordet “fonder” blev till ett rött skynke som fortfarande finns kvar (minns EMU-debatten).

Hela historien är nedslående. Fonderna ledde till ett propagandakrig som motståndarna vann. All debatt om ekonomisk demokrati sköts i sank. Idag handlar det inte om att ta steget till ekonomisk demokrati, utan att rädda vad som går av den sociala demokratin. Men visionen måste kunna finnas kvar, och visst vore det en viktig uppgift att återuppväcka debatten.

Jag håller med dig om att det är sorgligt att det egentligen inte längre förs någon debatt om ekonomisk demokrati. Den debatten borde vi hjälpas åt att återuppväcka.

Också jag har aktivt pläderat för löntagarfonder, men jag kan ändå se en poäng i den här mer pluralistiska hållningen.