Det är sant att serieläsande inte är så enkelt som det ser ut. När jag läste serier för våra barn, var det som en hel teater: Jag spelade olika roller genom att läsa texten i pratbubblorna på lite olika sätt, la till ”säger xx”, pekade när det behövdes, la till nödvändiga förklaringar när jag läste upp den text som ibland finns för att föra handlingen framåt och så vidare. Och serieläsaren måste alltså simultant ta till sig både bild och text.

Din fäbless för ”Larsson” och ”Assar” delar jag helt och hållet.

Sist: det finns bottenlöst dåliga serier (liksom det finns bottenlöst dåliga romaner och målningar), men seriegenren är – när den är som bäst – en egen konstart.