”Tage Erlander var upprörd och många socialdemokrater med honom. I en TV-film som sändes 1968, berättar statsminister Erlander att han just hälsat på den gamle socialministern, Gustav Möller, som ligger på sjukhus:

`Och han, denne gamle 84-årige man, han tog upp den här högerkampanjen mot Palme. Och han som har varit med om så mycket, han säger att jag har visserligen upplevt kampanjerna mot Staaf, mot Branting, mot Wigforss och kanske i ringa mån mot mig själv, men jag har aldrig varit med om något så botten som det man är sysselsatt med nu mot Palme, aldrig varit med om något i svensk politik, något så bottenlöst som det här.´

Vad tror statsministern att det beror på att Palme är så utsatt som han är, frågar en journalist i TV-filmen. `Han är farlig, han är farlig, han är den ende…´, säger Tage Erlander innan han avbryter sig med ett skratt. Där fick vi nästan svar på en fråga som var struken, säger journalisten. Men Erlander värjer sig genast: efterträdarfrågan – nej, den har jag inte alls lust att svara på…”

Det lustiga är att jag aldrig, under Palmes livstid, hade klart för mig vilken typ av förföljelse han utsattes för, hur vidrig den var. Det kom på något sätt inte riktigt fram i massmedia och till oss ute i landet. Det fick jag klart för mig långt senare och bl.a. pga ett TV-program där man visade en del av den hatpropaganda som förekom mot honom, utanför de etablerade massmedia, som i högerns ungdomsförbund ex.

Jag var själv mycket arg på Palme ibland, med åren, med en del av förlåtande glömska och i ljuset av vad som hände efter hans bortgång, har jag kommit att omvärdera och uppvärdera honom ordentligt.

Det är mycket man tänker om om, när man blir lite äldre

Kommer att läsa den här boken om Palme förstås.