Under min tid som huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission var jag med om att utarbeta två av partiets ganska få partiprogram men hoppade av uppdraget under Göran Perssons tid som partiordförande. Ett av flera skäl var att jag starkt motsatte mig Sveriges anslutning till EG (och för övrigt gör så fortfarande) – jag är en varm anhängare av nationell självbestämmanderätt, men märk att detta inte har något att göra med den i grunden rasistiska främlingsrädsla Sverigedemokraterna har som främsta kännetecken. Och jag hör alltså inte till dem som försöker släta över att det bland dem vi har släppt in i landet också finns rötägg, som inte bör ges hemortsrätt här. Läs mitt blogginlägg en gång till!

Jag är likaså motståndare till det allt mer marknadspräglade samhälle både en del namnkunniga socialdemokrater har bidragit till att skapa och som partiet i andra fall har accepterat för att få samförståndslösningar med utpräglat borgerliga partier.

Jag ser det som nonsens att tiden eller medborgarna i dag skulle fordra andra lösningar för centrala politikområden än de jämlikhetspräglade och socialt sammanhållna som klassiska socialdemokrater förespråkade för skola, vård och barnomsorg.

Och för första gången på länge upplever jag en valrörelse, där klassiska socialdemokratiska värderingar och samhällsmål åter har kommit i förgrunden.

Sen beror inställningen givetvis på vilka livserfarenheter man har. Blogginnehavaren och många andra som skriver här eller skrivs om här har vuxit upp och verkat under eran ”Rekordåren” som i princip ingen född under de senaste 40-50 åren kan referera till. Ingen förnekar att socialdemokraterna förde en politik som lyckades bättre med att bygga välfärdsstat här än på många andra håll men hur har det sett ut under de senaste generationerna?

Svenska ungdomar har i tiotusental under de senaste årtiondena jobbat utomlands (Norge) för att det saknats arbeten här samtidigt som det blivit en enorm skillnad på såväl fastighetspriser och serviceutbud mellan olika delar av landet och även inom storstadsregionerna. Varför skulle en 20-årig kille i någon Bergslagskommun rösta på SAP utifrån de förutsättningarna? Jag tror säkert han uppskattar uppbyggnaden av välfärdssamhället etc. men där han bor finns numer ingen positiv framtid att peka mot, istället syns bara nedläggningar av affärer, bank etc. samtidigt som tandläkaren försvinner eller hamnar i årslång väntelista i kön – Lägg därtill ilskan över flyktingpolitiken. På motsvarande vis har vi miljonprogramsområdena i både större och mindre städer som blivit gängkriminella territorier och där affärer stänger och kommunen måste utöka säkerhet med väktare på bibliotek etc. Om det nu går så bra för Sverige varför kommer då inte Sverige dit där de bor?

Lägg till en kvalitativt annan sorts kriminalitet jämfört med för några årtionden sedan med skjutningar, gäng med etniska markörer etc., fenomen som får även bättre beställda människor att undra vad för goda tider de egentligen är med om när polisen och andra samhällstjänster som försvaret etc. rustats ned kvalitativt (inte minst Reinfeldt-regeringen bidrog till att krossa mycket av förtroendet hos de egna borgerliga väljarna som får många av dem att söka sig till SD nu). I somras klarade stat och kommun inte ens av att släcka skogsbränder. Vad är det då man betalar en massa skatt till om staten misslyckas med grundläggande skydd och försvar av befolkningen?

Mot detta ställs dessa människor då mot en mängd ”eliter” politiskt-kulturellt-ekonomiskt vilka likt ett snipigt prästerskap mässar mot Sverigedemokraterna och hävdar att det går bättre än någonsin. Eliter efter sociologisk definition finns alltid i alla samhällen så eliter i sig är inget att moralisera över. Men med elitrollen följer ett ansvar: var fanns de under tiden försämringarna tilltog och kunde visa vägen mot misshälligheterna, mot något bättre? Är ”etablissemanget” i så fall inte bara ett gäng simpla hycklare och mobbare som vill bevara egen makt och privilegier till varje pris i så fall vilket visats av en mängd kappvänderier genom åren? Är mer av samma sak ett tillrådigt recept när det för så många syns vara vägen mot mer av inneboende försämringar? Så undras det över varför Sverigedemokraterna växer! (de är åtminstone ännu så länge oanfrätta även om jag tvivlar på att så vore ifall de fick regeringsmakten, jag är själv ingen SD-väljare ska jag tillägga)

För min del tycker jag vidare att skola, vård och omsorg helt borde skötas, inte bara finansieras, av samhället. Det går utmärkt väl att skapa variation, som utgår från att till exempel pensionärer har olika behov av service och hjälp utan att det leder till social .segregering om verksamheten organiseras i regi av kommuner och/eller landsting.

Och så har vi sen frågan om kultur och kulturpolitik.

Jag gillar för egen del inte all kommersiell musik men hyser för den skull inget förakt för kommersiell musik – om du läser min blogg, vet du, att jag vecka efter vecka skriver om Melodikrysset. Populärmusik som av egen kraft vinner många lyssnare behövder naturligtvis inget ekonomiskt stöd från samhällets sida, men det gör till exempel opera, konserthus med ett stort utbud av klassisk musik och svårtillgänglig modern konsertmusik, över huvud musikgenrer som inte lockar tillräckligt stor publik. Jag kommer själv från arbetareklass, där de flesta aldrig lyssnade på annat än dansmusik och schlager, och jag tycker därför inte att det är slöseri att använda skattepengar för att bredda människors musiklyssnande, inklusive deras förmåga att tillgodogöra sig musik de inte har vant sig vid att lyssna på.

Det här tycks vi vara överens om: ”För mig handlar det här om partiets identitet och rötter, i socialdemokratins fall som språkrör för arbetare och andra med likartade levnadsvillkor. Finns det sedan människor ur andra samhällsklasser som vill stödja socialdemokratin, är de välkomna att göra det, men de får för den skull inte fri lejd att omvandla partiet till något helt nytt.”

Med den skillnaden att jag anser det du varnar för i sista satsen redan håller på att hända.

Jag anser att även det obetalda arbetet har ett värde för samhället.

Med din logik ska alla som är föräldralediga ses som några som smiter från sin plikt att försörja andra. Så kan vi inte ha det!

Den offentliga barnomsorgen är kraftigt subventionerad så rent ekonomiskt tror jag samhället går plus på föräldrar som tar hand om sina egna barn även om det innebär minskade skatteintäkter.

Allt handlar inte om pengar eller ens om skatteintäkter. Det finns andra värden än ekonomiska i daghem för alla barn.

Min aversion mot ”samhällsorganiserad och samhällsfinansierad kulturpolitik” beror på att den leder till en kultur som söker den politiska maktens gunst istället för att gissla den.

Arbetarklassen är idag mycket bättre utbildad än igår. Den är fullt kapabel att på egen hand både konsumera och ibland skapa sin egen kultur.

På det hela taget behöver arbetarklassen inte längre befrias från de begränsningar en bristfällig utbildning gav.

Dagens arbetarklass behöver befrias från de överrockar som ser som sin uppgift att de ska berätta för arbetarklassen vad den ska tycka och tänka istället för att bevaka arbetarklassens intressen i samhället och politiken.

Mitt problem med Vänsterpartiet är ändå dubbelt: Dels kommer jag från ett land, Estland, som Sovjetunionen med våld tvingade in i unionen och där genomförde förfärliga saker. Dels tycker jag att inga partier, inte heller det gamla svenska kommunistpartiet, plötsligt ska övergå till en annan ideologi än den de har bildats för att sprida och försvara.

Däremot har jag, redan på den tiden då partiet fortfarande var kommunistiskt, välkomnat enskilda kommunister till socialdemokratin när de själva har velat ta det steget.

I årets riksdagsval – liksom för övrigt 2014 – kommer jag dock lägga min röst på Vänsterpartiet. Så som jag förstår dagens situation står Vänsterpartiet för uppfattningar som utan vidare är kompatibla med en socialdemokratisk ideologi, och jag anser dels att de i dagsläget bäst företräder den politik jag vill se genomförd, dels att partiet och dess företrädare genomgående framstår som mer seriösa och förtroendeingivande än andra alternativ.